Friday, 31 October 2014

cavefors : anarken som overlevelseekspert..(samtiden, oslo : 1992:2).















bo i. cavefors : kunsten å overleve...




Bo I. Cavefors

 

KUNSTEN  Å OVERLEVE

 

Digterens rolle har endret seg mye i historiens siste århundrer. I denne presentasjonen av boken Metarmophosen des Dichters viser artikkelforfattaren hvordan dikternes makt forsvinner når demokratiseringen av samfunnet øker.

 +

Forfatterskapet som yrke, forfatteren som yrkesutøver, er et forholdsvis nytt identifikasionsbegrep om opphavsmann og verk. Først da utdannede  borgere mot slutten av 1700-tallet begynte å få makt og innflytelse over samfunnsliv og politikk, ble det mulig for forfattere å overleve ekonomisk med inntekter utelukkende fra skribentvirksomhet.

 

Forfatterrollen bør stadig defineres på nytt; forfatterskapet som symbiose av tradisjoner og det gjeldende litterære marked, av politikk og litteratur, av forfattersubjektivitet og utadrettet engasjement, har ikke minst med erfaring fra det nedlagte DDR vist seg å være et yrkesvalg med visse risiki for såvel selvfølelse som troverdighet. Gunter E. Grimm, f. 1945, litteraturprofessor i Wüzburg, har samlet atten kolleger i en antologi der man beskriver      litteraturhistorisk hvordan tyskspråklige forfattere helt fra Brockers til Thomas Bernhard har opplevd forfatterrollen.

 

Antikkens forkynnere så på seg selv som guders talerør til en mindre opplyst allmennhet. Den overlegne holdningen sitter i også blant nåtidens forfattere. For renessansens humanistiske poeter, for barokkpoeter og opplysningstidens magistere er skrivingen imidiertid bare en bigeskjeft for økonornisk uavhengige aristokrater, tjenestemenn og prester/munker. Da man på slutten av 1600-tallet sa takk og adjø til disse poeta doctos, gikk det raskt unna med utviklingen frem til 1960-tallets poetologiske program der bruksverdien ble satt i høysetet. Ut av humanistisk skolerte filologers skygge stiger ikke altfor skarpt reflekterande populæfilosofer frem. Men for dette skjer blir natur og kultur borgerliggjort av opplysningstidens forhåpninger om å kunne påvirke lesekretsens refleksionsnivå; Lessing henvender seg til kunnskapstørste medborgare.

 

Sturm und Drang innebærer natur og lidelser, geni, frihet, kraft og utlevelse som brensel for engasjerte forfatterskap. Det lærde, vitenskapelig skolerte poetidealet viker for det romantiska bildet av forfatteren som et åndelig vesen fylt av liv og følelser. Herder radikaliserer Lessings evolusjonære dikterkrav og krever av forfatteren et hjertets språk som taler direkte til «folket». Herders trylleformular: kun i dikteren forenes menneskets sanne natur og dets individuella sannhet; trubadurene, Volksängers, er geniale og folkelige. Wieland derimot, selv nasjonalforfatter som kunne leve av fjærpennen takket være en livstidspensjon fra hertuginnen av Weimar,      snakker heller om diktning som gir "vår nasjon ære". Wieland representerar en type forfattere som er fremmede for verdens krav og derfor søker trøst i metafysisk tro på å stå over verden, som når Goethe etter ankomsten til Leipzig i oktober 1765 skriver til søsteren og snakker om seg selv i pluralis maiestatis, "wir Poeten". Tvilen på seg selv kommer imidlertid, og allerede i 1766 tror Goethe at han er blitt produktivt impotent, og i et nytt brev til søsteren bekjenner han at han har vært tåpelig nok til å tro at han var dikter.

 

Goethe foretrekker forfattere med en viss distanse til samfunnet, med et "eigenen Kopf", og mener at den beste opplysningspolitiker blir den som tenker selv, som ikke lar seg lede av ideologers og fyrsters manipulasjonsforsøk. Likevel får denne viljen til frihet ikke hindre dikteren i å tjene til livets opphold ved andre ferdigheter, for eksempel      som Geheimrat. Reisen til Italia redder Goethe fra det rigide selskapslivet i Weimar. Landet med blomstrende sitroner gir harn selvtillit, og denne Wiedergeburt  fører til at han innser at ministerrollen og dikterrollen godt lar seg forene om forfatterskapet gis forrang. I Tasso ser Goethe urtypen på den geniale dikteren.

 

I et brev til Goethe taler Schiller om forfatteren som det "eneste sanne mennesket"; bare forfatteren kan kroppsliggjøre og uskadeliggjøre, ved i seg selv å virkeliggjøre totaliteten av liv og ånd og dermed gi uttrykk for den brede massens sanne vilje. Schiller er individ og representant, en verdensborger som "ikke tjener noen fyrste". Kastet ut til det frie litterære markedets ulver, erkjenner han at lesekretsen er hans egentliga "Souverain", og han forsøker iblant å imøtegå dens krav med tidsskriftet Horen. I 1795 klager Schiller over det vanvittige i å være tidsskriftredaktør, ettersom allmennheten hverken er troskyldig eller tilstrekkelig utdannet, men befinner seg på et utviklingsstadium et sted midt imellom, hvilket innebærer at det absolutt er "en herlig tid" for "dårlige forfattere", men "desto verre" for slike "som ikke bare vil tjene penger".


 

På Hölderlins tid har forfatterne en viss mulighet for å leve av å skrive, og de inntar sin plass i den "nye borgerligheten". Prisen for denne møysommelig tilkjempede sosiale posisjon med tilhørende frihet er høy: lave honorarer og dårlig juridisk beskyttelse av opphavsretten. Goethes og Hölderlins leserkrets består av en eksklusiv skare intelletuelle. Av 24,5 millioner tyskere i år 1800 leser bare 1 prosent tidsskrifter og bøker på en regelmessig basis - det vil si 200.000-300.000 personer.  lkke underlig at Hölderlins mor protesterar når sonnen nekter å bli "einer friedlichen Pfarrrer", som familietradisjonen tilsier.

 

Herders idealistiska folkeopplysere og folkediktere venter i kulissene gjennom hele 1700-tallet. Fremtiden tilhører det utdannede borgerskap, og ikke det uskolerte "folket". Den sosiale virkelighet gir ikke rom for populærkultur, sensuren forbyr fri debatt, og bokmarkedets liberalkapitalister orienterar seg mot det økonomisk sterke befolkningssjiktet på sosialt mellomnivå. Langt inn på 1900-tallet består bokhandelkundene av en kjøpekraftig og     kunnskapstørst middelklasse. Derfor kommer ikke 1800-tallets forfattere seg unna klassikernes skygger. Selv Hölderlins Volkssängers tvinges til å forsvare sin eksisrens ved å påberope seg antikkens ideal i samtalen med samtiden. Biedermeierdikterne krafser i sine sjelers spiskammer, og politisk engasjerte diktere som vil være allmennhetens/folkets megafoner mister fotfestet når den tyske demokratibevegelsen vandrer mot sitt selvforvoldte Golgata.

 

Friedrich von Hardenberg, Novalis, lever et dobbeltliv som forfatter og tjenestemann, og mener at man må skille mellom diktat og det å dikte. Han protesterar mot skjønnånder som ikke har andre ambisjoner enn å snakke om litteratur, å lese dikt eller, hva verre er, selv "zu machen" et dikt. Novalis favoriserer, som Goethe, forfattere som giennom personliga erfaringer fra en annen verden enn diktets kan romantisera, moralisere eller poetisera den prosaiske verden. Kanskje er dette nøkkelen til den mer komplekse forfatterrollen som Heine er det klassiske eksempelet på, en forfatter som man, som i dag med Wolf Biermann, kan såvel håne som krone, såvel skyve ned i helvete som heve til skyene. For Heine og for Biermann er sosial revolusion et spørsmål om overlevelse for såvel folket som diktene. Begge disse revolusjonære er redde for revolusjonen, redde for den "rå kommunismen" (Heine), redde for tider da en hvilken som helst spissborger kan utnevne seg selv til hersker, redde for at "alle Marmorbilder meiner geliebten Kunstwelt" (Heine) kan knuses til fliser og stov. Dikteren kan kunsten å lide, sier Heine, og mener at verdens midtpunkt er i diktarens hjerte.

I løpet av 1900-tallet har flertallet av forfatterne fått akseptabel ekonomisk trygghet som følge av statslønn og stipender. Forfatterskapet er eksistensgrunnlaget, men samtidig vokser ufriheten mot markedet som er styrt av  økonomiske interesser. Dette, og det at forfatteren de siste tiårene er blitt en sterkt integrert del av ideologimarkedet der det kreves av ham/henne å gi svar på tidens spørsmål i tide og utide, at forfatteren i schillersk betydning er blitt "sentimental", innebærer at han/hun bør, men ikke alltid klarer, reflektera over sin posisjon i konflikten mellom privat og offentlig, mellom estetikk og kulturpolitikk, mellom moralske krav og økonomiske vilkår.

 

Bekjennelser og appeller, opprop og uttalelser preger dagens forfatterkultur i bele den vestlige verden, men få diktere makter å identifisere seg med sin tid, som Kafka, som Borges, som Celan i stillheten. Med brødrene Manns forfattergenerasjon blir de lavere klasser definitivt en del av middelklassen, og Thomas Manns oppfatning om at forfatterskap lever først etter at det har blitt vekket til liv av spenningen mellom polene distanse fra og tilhørighet til borgerligheten, ble også akseptert av forfattere som betraktat seg som proletarer.

 

Distanse til borgerlig herkomst er etter naturalismen blitt et stadig nærværende innslag i såvel tysk som norsk litteratur. Det gjelder også Döblin som etter morens ønske studerte medisin og i drøyt tjue år drev legepraksis i Berlin samtidig som han skrev essays og romaner. Brecht kom fra en famitie som klarte å svinge seg opp til middelklassenivå, og tross en ytre identifikasjon med "folket", bekjente han seg i praksis til en borgerlig realisme, også med borgerens forretningssans. Selv Thomas Bernhard er offer på diktarens samfunnskritiske alter. Skrekken og fortvilelsen over den allestedsnærværende og lammende korrupsjonen resulterar i en antipolitisk diskurs som krever et så radikalt språk og så radikalt annorledes samfunnsperspektiver at han umulig kan lykkes med forsettet å skade, for ikke å snakke om dødelig såre, motstanderen. Bernhards tenkning og skriving er så totalfiksert på hemlandets horribiliteter, Østerrikes betydningsloshet og politikernas snylting, at han selv blir idiosynkrasienes offer. Bernhard beskriver sumplandet Østerrike, men han forklarer det ikke, fortellingene handler bare om hans egen tilværelse og nærvær i alpelandet.

 

Thomas Bernhard er kanskje det mest ekstreme eksempelet på en forfatterskjebne i tiden etter 1945, der samfunnskritikkens ytterste konsekvenser fremfor alt rammer forfatteren selv. Heller ikke engasjementforfatteren Grass har tenkt noe sxrlig over hvilket toneleie han skal legge seg på i samtale med lesekretsen.

 

L'art pour l'art eller littérature éngagée? Spørsmålsstillingen irriterte ikke Max Frisch engang. Problematikken overskygger alle dette hundreårets [1900-talet..] litteraturpolitiske debatterna. Frisch var imidiertid bevisst på at "Iitteratur sjelden påvirker direkte", at politikk og samfunn og hvordan mennesker oppfatter verden de lever i er en virkelighet som ligger utenfor forfatterens innflytelsessfære.

 

Oversatt av Bente Klinge

 

 


 

Bok : Gunter E. Grimm (Hg.) Metamorphosen des Dichters. Das Rollenverständnis deutschen Schriftsteller vom Barock bis zur Gegenwart. Fischer Verlag, Literaturwissenschaft, Frankfurt am Main 1992

 

Artikeln tidigare publicerad i Samtiden nr 5/1994, Aschehoug, Oslo. Redaktör: Thomas Hylland Eriksen


 

Tuesday, 28 October 2014

Bo I. Cavefors : Dröm (1 & 2)





















Bo I. Cavefors

DRÖM (1)


 
...drömmen från i natt:
jag ligger
naken
i en bred dubbelsäng
med två madrasser...
jag ligger
i skrevan
mellan de båda
madrasserna och
känner, i
kroppen, skrevan, som
skiljer de båda
madrasserna åt,
samma sak
men tvärtom, som
när
man sitter naken
i en fåtölj
med skyddsöverdrag
och där en vikning
av skyddsöverdraget
gnager sig in i kroppen,
in i köttet...
jag försöker
flytta över
min kropp
från den ena kvinnan
till den andra
kvinnan
för att undvika
skrevan mellan
madrasserna...
två vita mjuka
kvinnor,
den ena ligger vid
min vänstra och
den andra ligger
vid min högra
sida
och båda
smeker mig
kysser mig
runkar mig
suger mig...
hotellrum,
säng,
ett bord vid sängens
fotända,
ett stort klädskåp
med spegel...
plötsligt
står en vuxen man
bredvid sängen,
mellan skåpet
med spegel
och sängen...
han börjar klä av
sig... när skjortan
åkt av
ser jag
att han har
kraftig mörk
hårväxt
på bröstet och
axlarna,
ner över överarmarna...
jag skriker
till honom
att
han skall försvinna,
att receptionen finns
där nere,
på bottenvåningen,
att han blir
betjänad om han
uppsöker receptionen,
uppsöker receptionen,
uppsöker receptionen...
mannen med det håriga
bröstet
och de stora bruna
bröstvårtorna
försvinner
ur drömbilden...
de båda kvinnorna
fortsätter
inspektera min kropp...
plötsllgt
kommer in genom
dörren till
hotellrummet
ett väsen med
mänskliga drag...
ett mellanting
mellan människa
och amöba,
eller ballong...
väsendet
rör sig som
en människa...
blir alltmer
uppblåst, allt
större...
skiftar från grönt, till gult,
till rött, till blåsvart,
ställer sig
på bordet,
tar över
bordet vid
sängens fotända,
fyller hela rummet
med sin volym...
bereder sig
att kasta sig
över de båda
kvinnorna och
mig,
i sängen...
jag skriker
"goliat goliat
goliat",
reser mig
på armbågarna,
halvvägs...
vaknar
är sårig i halsen,
har
tydligen,
skrikit högt...
täcke och
kuddar, kastade i
oordning,
täcker mitt
bröst
och mitt huvud...
jag är
varken
skräckslagen,
svettig eller
gråtfärdig...
bara stilla ro
och förvåning...
de båda
kvinnorna
finns inte
kvar...
hotellrummet?
vem är goliat?
vilka är kvinnorna?
endast
erektionen
lever...

+


DRÖM (2)

”du som tror på gud…”…
säger han -
det vidriga hånleendet,
elakheten…
jag trodde
detta tillhörde
det förflutna, att
detta lagts
bakom mig…
har överlevt
alla decennierna
efter barndom och
tonåren…
men:
plötsligt en natt
drömmer jag verkligheten:
”du som tror på gud”…
det vidriga hånleendet
dyker upp
natt efter natt,
letar sig in
i mig under
dagarna…
…outhärdligt

+

Collage, Grains of Dream, av Leif Holmstrand



Sunday, 26 October 2014

cavefors : vergés - djävulens advokat...





Bo I. Cavefors

DJÄVULENS ADVOKAT - JACQUES VERGÉS
För drygt tjugosex år sedan, i mars 1987, försvarade Jaques Vergés, i Marseille, en nazifördetting, Obersturmführer Klaus Barbie.

Några ord om den nu åttiotvåårige (född 1925) Jacques Vergés, som föddes i det dåvarande Siam, som tillsammans med tvillingbrodern växte upp på ön Réunion, då fransk koloni, fortfarande, i den obarmhärtiga verkligheten, en fransk koloni. Fadern: av eliten på ön, dvs tjänstemännen på ön, föraktad eftersom han var gift med en vietnamesiska och dessutom – detta var under ett i dag likvärdigt fascistoit Frankrike (dvs Europa) – grundare av den saunaliknande öns kommunistparti.

Jacques och tvillingbrodern Paul blev tidigt politiskt medvetna och anslöt sig, 17 år gamla, till franska motståndsrörelsen i kamp mot hemlandets nazistiska ockupationsmakt. Hitlers ubåtar spanade möjligen på ön under samma resor som de i undervattensläge vid Floridas kust hämtade information om USA. Kriget tog slut… men vad förändrades? Möjligen detta att franska kolloboratörer (quislingar) plötsligt accepterades som ”motståndsmän” eftersom deras inflytande inom republikens gamla elit kunde nyttjas av Charles de Gaulle. Inget ont om de Gaulle; med cynism lyckas han locka franska medborgare inom det gamla republikanska gardet att känna sig som frihetshjältar utan att de fattar att vad han, de Gaulle, eftersträvar, är en återupprättad monarki.

Efter andra världskriget arbetar Vergés för kommunistpartiet, som likt de Gaulle himself är ett monarkistiskt projekt. 26 år gammal reser Vergés till Prag där han blir filialföreståndare för internationella studentförbundets antikoloniala utskott. Fyllda 29 beslutar han sig för att bli advokat. Läser juridik. Året därpå försvarar han framgångsrikt algeriern och FLN-aren Djamila Bouhired som i Paris kastat bomber. Åtalad och försvarsadvokat gifter sig. Återkommen från bröllopsresan till Kina ger de i Paris ut diverse maoistiska tidskrifter. Vid mitten av 1960-talet engageras Vergés som försvarare till en PLO-medlem som Israel fängslat. Typiskt: vad som kallades mellanösterns enda demokrati vägrar den av staten Israel åtalades försvarsadvokat inrestillstånd. Försvar på distans – demokrati på distans.

Åren 1970 till 1978 anses Vergés vara försvunnen. Spårlöst borta. Uppgången i Intet. I efterhand förmodas att han vistats hos Pol Pots Röda Khmerer, eller varit engagerad av Arafat och PLO, eller… Min egen tro är att Vergés under dessa år vistades i södra Frankrike, inte långt från Medelhavskusten. Kanske hos sin älskarinna. 1979 dyker Vergés åter upp på tidningarnas förstasidor när han försvarar libanesen Georges Ibrahim Abdallah och terroristerna Bruno Bréguet och Magdalena Kopp. Vid mitten av 1980-talet är Vergés nazihantlangaren Klaus Barbies försvarsadvokat.

Intressant attityd i ett senkapitalistiskt (= vi närmar oss absolut kaos) nyliberalt samhälle: Vergés tar aldrig betalt när han engagerar sig i politiska processer; den schweiziske finansmannen François Genoud betalar vad som konsumeras, alla rätterna. Säkerhetstjänsterna koordineras i missförståndet: Vergés är KGB-agent.





I sin bok om försvarsstrategi vid brottsmål, De la strategie judicaire (Éditions de Minuit, Paris 1981), analyserar Vergés processerna mot Sokrates, Jesus, Ludvig XIV, Dreyfus och Eichmann. Onekligen en kontroversiell namnlista. Vergés konstaterar att det finns en avgörande och rättsligt sett avskräckande skillnad vid försvar av vanliga brott som slagsmål, förskingring och skörlevnad å ena sidan och vid försvar av politiska brott , å andra sidan. I de förra fallen är domare, anklagade och försvarare i stort sett ense om att det bestående samhället bör fortbestå och att dess lager är legala, legitima, normativa och därför bör efterlevas. I det andra fallet ifrågasättes den bestående samhällsordningen, dess legitimitet och formellt normativa värderingar, av den ena parten, av den anklagade, som därmed också ifrågasätter, underkänner, domstolens kompetens och lagarnas legalitet. Därför tvingas vid sådana domstolsförhandlingar/processer den anklagade och hans försvarare (Vergés) att själva agera som åklagare och föra ut målet till allmänheten genom att skapa opinion och debatt, eftersom det mer gäller att övertyga ”mannen på gatan”, än domstolens ledamöter, om den åtalades oskuld. Därför krävde Vergés aldrig milda domar eller strafflindring även om hans klients skuld i den gällande lagens mening var uppenbar, eftersom det skulle ha varit att delvis erkänna denna skuld som endast kunde betecknas som skuld i en ur försvarets synvinkel de facto icke-legitim och icke-legal samhällsordning.

Vergés ansåg sig – han är idag 82 år – kämpa en det godas hedervärda kamp. Han såg (ser) sig som en själsfrände till Charles Baudelaire som älskade att läsa Edgar Allen Poes detektivstories och gärna översatte dem till franska, men som själv aldrig skrev sådana historier därför han endast hade förmåga associera sig med ”förbrytaren”. Vergés: av fakta undersökningsdomaren samlat på sig fantiserar åklagaren fram en story som passar hans syften och försvararen en annan story som passar in i försvaret av hans klient. Åklagaren menar sig tala och agera för den tysta majoriteten medan försvararen måste försöka förtydliga och förklara det speciella hos den individ han försvarar, det vill säga, varför den åtalade agerade som han gjorde. Såväl åklagarens som försvararens versioner är sanna… och osanna. Domstolen kan därför aldrig fastställa vad som är objektiv sanning. Vinner gör den part vars historia trängt djupast in i materien och där lyft fram det väsentliga. Estetik avgör, inte etik.

Baudelaire och Vergés, sympatisörer till Jordens Fördömda. Andra klienter till Jacques Verdés har varit terroristfenomenet Carlos, Saddan Husseins utrikesminister Tariq Aziz, Slobodan Milošević och röda-khmerern Khieu Sampan.
Vergés: ”Det storartade med mitt yrke är att när massan vill lyncha någon så ställer man sig mellan denne någon och mobben och säger: Stopp.”
Jean Genet skrev ett brev till Vergés: ”Jag hör att ni skall försvara Barbie. Mer än någonsin tidigare än ni från och med nu min vän.”







Artikeln (här uppdaterad) tidigare publicerad i ett flertal tidningar våren 1987, bla i KvällsPosten (25.5.1987).

Friday, 24 October 2014

cavefors : jünger...




Ernst Jünger med goda vänner 1912.
 




 Bo I. Cavefors :

ERNST JÜNGER – DEN MEDITATIVE RESENÄREN

Böcker:
Ernst Jünger Der Waldgang
, Cotta’s Bibliothek der Moderne, Klett-Cotta, Stuttgart 1986
Ernst Jünger Zwei Mal Halley
, Klett-Cotta, Stuttgart 1987
Ernst Jünger Sturm. Översättning och efterskrift av Urban Lindström. 92 s., inb. Bokförlaget Augusti, Lund 2006.

Artikel: Ernst Jünger Die Blumen lieben sich ohne Berührung, Rheinischer Merkur, 6. März 1987


Ernst Jünger med god vän 1914.




1.
För varje decennium, de senaste etthundra åren, som är på väg in i evigheten, har Ernst Jünger befäst positionen som en av samtidens stora tyska författare och filosofer. Protesterna när han 1983 tilldelades staden Frankfurt am Mains (före 1945 och idag endast Frankfurt…) Goethepris, drog snabbt ett löjets skimmer över protestanterna. Kontroversiell har Jünger (född 1895) alltid varit, redan när han som 18-åring rymde hemifrån för att söka sig till franska Främlingslegionen i Afrika. Kontroversiell i den förment demokratiska Weimarrepubliken, kontroversiell hos Hitlers paladiner, kontroversiell i efterkrigstidens tyska Förbundsrepublik. Med egna ord är Jünger en ”Waldgänger”, en skogsman van att vila vid milan, för vilken allt motstånd är subjektivt: under sitt mer än etthundraåriga liv (död 1998) bekämpade han de makter vilka, av taktiska och djupt kända skäl, med odefinierade frihetsbegrepp tvingar in människor i politiska system, men samtidigt anade han att människan av egen kraft, trots detta våld mot hennes själ, kan leva och överleva tack vare friheten som finns i hennes ”Eigentum”, i människans innersta väsen, i hennes intellektuella förstånd, i hennes kroppsliga kärlek.

Jünger som filosofisk-politisk partisan var alltid redo till kamp för den frihet som med ”skogen” som operationsbas framgångsrikt kan utkämpas mot alla former av makt och maktarrogans. Detta tema återvände han till mot slutet av sitt liv, i essän Die Blumen lieben sich ohne Berührung, som först publicerades i Rheinischer Merkur.

Ernst Jünger, en evigt meditativ resenär, i inre och yttre bemärkelse redan när han anlände till Afrika på flykt undan intolerabel far och intellektuellt gyttjig omvärld. Litteratur som följeslagare på den vingliga färden till den svarta kontinenten och litteratur förblev hans kamrat livet ut, också på en av de sista resorna, till Sumatra i april 1986. I dagboken, Zwei Mal Halley, berättar han om hur han för andra gången i sitt nittioettåriga liv tilläts studera kometen Halley.

Jünger uppfattade den egna existensens oförklarliga Vara som ett parallellspår till kometens bana. Resedagboken Zwei Mal Halley är författarens loggbok om de jämna slagen i ett äventyrligt hjärta; loggboken är ingen dokumentation över vad som tilldragit sig under perioden mellan de båda tillfällen kometen visat sig under Jüngers liv, däremot ett instrument avsett fixera de punkter utefter vilka kursen riktats hos vad man skulle kunna tro var en cynisk nihilist men som i verkligheten var en melankolisk katolik.

Under Sumatraresan läser Jünger Eckermanns samtal med Goethe och Jules Renards dagböcker. Han kommenterar Georg Büchners sällsamma öde, sådant det gestaltade sig efter publiceringen av Der Hessische Landbote (”Friede den Hütten! Krieg den Palästen!”), denna antifurstliga pamflett som, till skillnad från Machiavellis Furstespegel, verkligen satta eld under rumpan på makthavaren och hela det sorgliga släptåget av undersåtar för vilka ”der Fürstenmantel ist der Teppische”.

Büchner gick i landsflykt och dog i Schweiz 1837. Pamflettens förläggare, fd latinskolerektorn och prästen Friedrich Ludwig Weidig, hamnade i fängelse och i fängelset dog han två år senare. Allmoge som fått upprorsskriften i sina valkiga nävar inlevererade snällt exemplaren till polisen för att inte råka i klammeri med ”rättvisan”, med ungefär samma fåniga formulering som dagens stadsborgare hävdar att den som inte är en bov behöver inte rädas övervakningskameror. Büchner blev helt övertygad om folks dumhet. Med den erfarenheten och sårad av sitt eget ödes sabelhugg skrev han mästerverket om Woyzeck, analfabeten Raskolnikov.
Ernst Jünger firar sin 100-årsdag.

 

Ernst Jünger menade att Georg Büchner gjorde alltför stor affär av skillnaderna mellan fattig och rik. Klarare uttryckt: för att lindra världens och människors nöd finns det andra medel att tillgripa än klassisk klasskamp. ”Die Not wechselt ihr Gesicht”, som Jünger formulerar det; ”skogen” blir lösenordet för ”das Abseits”, för människor som vill bevara sin värdighet. Om detta handlar Jüngers lilla eldfängda bok Der Waldgang, som utgavs första gången 1951, sex år efter Tysklands nederlag i andra världskriget. Boken har kvar sin politiska sprängkraft. Jüngers recept på hur ett effektivt motstånd kan organiseras, står sig. Med facit i hand kan man konstatera att Jünger inte underskattade maktens arrogans. I boken använder han en av yttre omständigheter påtvingad (segrarmakternas kollegiala ockupation av det besegrade Tyskland) litterär stil för att skydda den skogstillvaro han sökt sig till. Abstraktionsnivån är hög och kan tjäna såväl som handbok för en stadsgerilla (tex raf) som lärobok vid en filosofisk diskurs över motståndets metodik genom olydnad och defensivstrategi. En jüngersk ”Waldgänger” uppmanar till politiskt handlande gentemot den europeiska nihilism, i den genomsekulariserade och nivellerade värld där existentiella frågor knappast längre existerar. Jünger uppmanar sina läsare att försöka bevara, värna om sin mänsklighet och sin medmänsklighet: ”Die Blumen lieben sich ohne Berührung; die Fische wallen entfernt voneinander mit leichten Flossenschlägen und leuchtendem Farbenspiel. Das grenzt an Musik.“








2.
Ernst Jüngers tydligt, kanske för honom själv alltför tydligt alltför tidigt, självbiografiska kortroman Sturm publicerades i sexton avsnitt i Hannoverscher Kurier mellan den 11 och 27 april 1923, ett år efter Der Kampf als inneres Erlebnis. Sturm förblev sedan liggande i gömmorna, hade glömts bort av Jünger, sägs det, vilket låter mindre sannolikt eftersom Jünger var mer eller mindre manisk när det gällde att anteckna, registrera och arkivera. OK, 1965 publicerades Sturm som privattryck, något annat var förmodligen inte möjligt, då, den värsta aggressiviteten från det intellektuella och politiska menageriet upphörde inte förrän under 1980-talet. 1983 gav Jüngers förläggare Ernst Klett ut Sturm som separat volym. I min upplaga av Jüngers tiobandsverk Werke från 1940-1950-talen finns Sturm ej med.

I Sturm skriver Jünger om sig själv som löjtnant Sturm. Varför Sturm? Namnet på huvudpersonen, självidentifikationen, är intressant. Det handlar inte om ordet Sturm i betydelsen storm eller eldstorm. Nej, det handlar om Sturm som i Sturm und Drang; raseri och åtrå är utmärkande karakteristiska för såväl romanfiguren Sturm som för Jünger. Få europeiska 1900-tals författare är lika passionerade som Jünger. Det som kan uppfattas som kyla, är behärskad, disciplinerad åtrå. Jüngers ilska över världens och människors tillstånd, kan inte missförstås, men ilskan måste tyglas för att vinna i styrka. Åtrån efter något nytt och annorlunda, åtrån efter ett annat samhälle, efter en annan mentalitet än den rådande, ett uppgående i verkligheten, i kriget, i dödandet och lidandet, är lika häftig som erotisk åtrå. Sadistiskt raseri, masochistisk åtrå genomsyrar Jüngers hela författarskap, hans filosofi och samhällskritik. Allt detta finns som embryo i romanen om Sturm.

Varför gömde/glömde Jünger denna bok? Under samtalen med kamraterna i skyttegravarna menar löjtnant Sturm att det efter det helvete de upplever inte längre finns någon möjlighet att få överblick över skeendet i världen (Nietzsche och Spengler). Människan är utlämnad åt ödet, gisslade i bojor av den ”Urstaat”, den makt ingen människa med fri vilja kan acceptera. Den moderna statens präster och trollkarlar förvandlar människorna till organismens, statens, minst betydande celler. Den moderna staten kräver konformitet, räta linjer. Det är just denna konformitet och dessa räta linjer Sturm och hans kamrater försöker bryta genom samtalen i skyttegravarna, där också dödandet av fienden är ett individuellt initiativtagande. Ingen dödar för att fursten eller fosterlandet skall fortleva. Överlevnaden i en omänsklig värld har individualiserats. Sturm siktar och skjuter mot den brittiske vaktposten hundra meter bort, men vet inte om han träffat eller ej. Även fienden siktar och skjuter: Sturms ”sista känsla var att sjunka ned i virvlarna av en urgammal melodi”. Efter 1918 sjöngs gamla melodier endast av nostalgiska skäl.

I romanen Sturm prövar Jünger hållfastheten i sina åsikter om stoicism och frihet, vad som senare utvecklas till teser om att endast anarken, genom sitt medvetna avståndstagande från viljan till makt, kan bli en värdig motpart till fursten. Anarken är ointresserad av furstens maktdefinition och därför oemottaglig för dennes trakasserier. Anarken avstår från att bli en obetydlig cell i det modernistiska maskineriet. I romanen om löjtnant ”Raseri och åtrå” blottar sig Jünger med sin avsky för politiker och demokrati. Dessa tre avståndstaganden: fursten, politiker, demokrati, gjorde honom obekväm såväl i Tyska Riket mellan 1918 och 1945 som i Förbundsrepubliken Tyskland. Trots denna isolering är jag övertygad om att få tyska nittonhundratalsförfattare haft och kommer att få lika stort intellektuellt och politiskt inflytande som Ernst Jünger.

Kanske Heinrich Böll, också han medvetet marginaliserad i dagens Tyskland. Förbundskanslern Kohl och presidenten Mitterand visste vad som var historiskt nödvändigt när de gemensamt uppvaktade Jünger på hundraårsdagen.

Det finns många aktuella anledningar att läsa den svenska utgåvan av Sturm, lysande översatt av Urban Lindström.



Materialet till artiklarna har tidigare publicerats i diverse sammanhang.


Monday, 20 October 2014

cavefors & svensson : transmutation...


 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 





Bo I. Cavefors / Per Svensson

Transmutation

 
 

Bo I. Cavefors / Per Svensson

Transmutation

(- en transcendental elektronisk dialog)



Bo I. Cavefors / Per Svensson


Transmutation


en transcendental elektronisk dialog
 
Teckningar av Per Svensson
 
Firework Edition
 
 
Copyright© Bo I. Cavefors och Per Svensson
 
Första Upplagan 2010
Upplaga 500 ex
Tryck: h:ström - Produktion & Tryck
ISBN 91 87066 35 1
Firework Edition Nr: 117
www.fireworkedition.com
Omslagscollage av Bo I. Cavefors
Layout och redigering av Per Svensson och Stenmark & Co
 
 
FÖRORD
 
En anteckning om mellanrummets storlek.
 
”… men vi teg, och när vi tog avsked bad vi honom att vara på sin vakt i den
vackra och oförstörda gården.”
(Ernst Jünger, På marmorklipporna, Bo Cavefors förlag 1975)
 
Bo Cavefors och Per Svensson – de rör vid två viktiga tidpunkter i mitt liv.
Först medio 70-talet; genom Cavefors förlag förstår jag normalitetens bräcklighet.
Att dagordning inte går att beställa på postorder. Det blev en särskild
uppmaning till mig själv att ge ut mina två första böcker på hans förlag.
Och påbörja en tredje…
 
Per skar min väg med en stor utställning, då jag var på väg att sluta som
chef på Ystads konstmuseum. Ett äventyr i ljud, text, installation, alkemi
och förvandling.
 
Vid båda dessa tidpunkter skar tolkningsföreträdet av normaliteten som
skärbrännare genom mitt medvetande.
 
Jag har alltid intresserat mig för de mänskliga, existentiella och konstnärliga
förehavanden som vill återta tolkningsföreträdet. För Bo Cavefors förlag var
jag i slutet av 70-talet sysselsatt med en bok om konsten i DDR, officiell lika
väl som dold. Snart fastnade jag för den överlevnadsstrategi som innebar
mindre fixering vid motiv och stil, men mer vid ett framhärdande i att skriva
sin egen dagordning och bestå sin egen tolkning. Per skriver att varje stat
föder en anti-stat. Sant. Men det kanske inte ens är ”anti”. Jag framkastade
en gång för några oppositionella konstnärer att de var en alternativ scen.
Nej, svarade de upprörda, vi är scenen!
 
Samtidigt totalt utlämnade i maktlösheten.
Och just därför.
 
Det var ett tillfälle, då jag insåg den unika upplevelsen av att vara totalt
hjälplös. Att se sig själv hjälplös. Som en nerslagen boxare. Det är inte
många som gjort det.
 
Avundsvärt, tänkte jag.
 
Det spränger väggarna till vad som går att uthärda.
 
I början av Curzio Malapartes ”Kaputt” säger Prins Eugen till författaren:
”Hör.” Och de lyssnade efter hästarna på Gröna Lund.
 
När så Malaparte närgånget redogjorde för sina frontminnen i Ukraina utropar
Målarprinsen gång på gång: ”Taisez vous!” Tig.
 
Det där tomrummet mellan Hör och Tig är intressant. Därför att det är så
expansivt. Explosivt. Därför finns det en gäll panik i uppmaningen till tystnad.
En gräns att gå över för att bli sig själv absolut utan förnekelse.
 
Just gå över – rörelsen är viktig för att upptäcka; det statiska förhållningssättet
ser inte tomrummet annat än som tomhet.
 
Det finns något som heter interferens. Färger ändras om man rör sig, vid en
viss position upphör all färgen och ersätts av total genomsiktlighet. Den där
rörelsens skimmer är möjlig, tror jag, för den som skakats om i sina grundvalar
– genom total hjälplöshet eller annat fall ut från normaliteten. Ett tig
och såpbubblan brister.
 
”Plötsligt hörde jag hästarna gnägga på Gröna Lund.” Skriver Malaparte.
 
”Då sa jag till Prins Eugen: `Det är rösten från det döda stoet i Alexandrovska
i Ukraina, rösten från det döda stoet.´”
 
Thomas Millroth
 
 
 
Innehåll
 
 
Transmutation / 1. (9)
Transmutation / 2. (10)
Transcendental Androgyn / 3. (12)
Transcendental Androgyn / 4. (14)
Själen, jaget, döden och urkraften / 5. (16)
Provokation / 6. (19)
Provokation / 7. (21)
Provokation / 8. (24)
Provokation / 9. (26)
Provokation / 10. (29)
Interferens / 11. (31)
Interferens / 12. (33)
Interferens / 13. (35)
Interferens / 14. (37)
Laboratorium / 15. (39)
 
 
 
Per Svensson Teckningar

 

 

Transmutation / 1.

 
Alkemi är för mig ett nära förhållande till material, ande, färger, stoff. En koordination mellan handen och ögat, direkt kopplat till 'det stora arbetet' och den energi detta arbete ger oss, såsom bildskapandet. Det finns så många bilder som det finns stjärnor i galaxerna, om inte fler.


Jag vill visa det ännu osedda. Jag vill skapa ljud som är okända. Blanda tankar och bilder till ett 'prima materia' i vilket 'all kemi' och energi ryms; det här är plattformen (Laboratoriet) och min verkstad.

 

Jag vill ofta beskriva förvandlingen eller 'transmutationen' av materien i bilder; som en resa genom minnen, drömmar och verklighet. Dåtidens minnesbilder bär på framtidens. Någon har i sin vilja nedtecknat ett meddelande, en kod, en bild eller en text, som du fann och är för dig att utveckla, kanske inte lösa, men föra vidare i tiden. När döden tar vid måste vi alla vila... eller kan vi fortsätta att göra bilder genom vår ande? Det finns ett gränsland. Jag har varit där. Jag hörde röster.

Vid 7 års ålder var jag på väg att lämna in. Hög, hög feber, allt kokade. Jag såg bilder. Som att söka kanaler på TV; ibland flimmer, ibland bild. Gränslandet var också varmt och ljust. Jag ville hålla min fars hand och höra min mors röst. Sedan dess har de varit med mig; Andarna. Jag har träffat dem i drömmen. Jag träffar dem om dagen. På morgonen sitter de bredvid mig och äter frukost. De är med mig när jag arbetar. Jag känner det. Energin omger oss.


Alkemi är det vi gör när vi blandar material med idéer och skapar nya uppfinningar inom konst, ljud eller naturvetenskap. Genom denna transmutation' eller 'det stora arbetet' finner vi andens guld; nya värden i arbetet, utvidgandet av våra sinnen och oss själva... / P.

 

 

Transmutation / 2.


Att ordet transmutation, som ursprungligen är ett alkemiskt begrepp, idag huvudsakligen användes inom kärnkraftsindustrin när det gäller att handskas med avfall, säger åtskilligt om språkets förfall, samt diagnostiserar hur mytiska begrepp och mystik idag transmuteras till objektiv vetenskap. Men transmutation kan faktiskt också beskriva människans sexualitet, hur den inneboende energin, hur kroppens rent fysiska möjligheter kan omsättas i sexuella handlingar som ligger några miles bortom vad som allmänt anses tillbörligt. Medvetenhet om kroppens inneboende energier innebär att jag som sexuell varelse ser alla sexuella handlingar som naturliga och tillåtna utifrån ett normbegrepp där också det njutningsfyllda våldet, är en del av extasen och mystiken. Som kristen kan jag inte bortse ifrån att människan och därmed människokroppen är skapad av Gud. Av det följer att också kroppens energi är i sig gudomlig. När jag exponerar min nakna kropp eller bjuder ut min sexualitet så kan jag inte se något normöverskridande i detta. Tvärtom är det ett normbeteende som är direkt knutet till vad man kan kalla en transmutation från kroppens energikällor till mitt intellektuella medvetande. Bortsett från mitt ego tänker jag på flagellanter Långfredagens korsfästa.

Mellan 20 och 30 års ålder trivdes jag bra med att relativt regelbundet använda kokain. Ganska odramatiskt. Det var en typiskt social företeelse i de kretsar (brittisk överklass kombinerad dels med akademiker inom humaniora samt "artists", framför allt inom teatern) där jag rörde mig, däribland bögmiljöer. Skrivandet påverkade det inte (jag skrev framför allt artiklar om teater och politik i Afrika [befrielserörelserna var på gång.]) Ingen av mina vänner tog skada av detta kokainbruk. Det är kanske naivt, men jag anar att missbruk, som leder till skador på kropp och själv, som orsak i grunden har sociala realiteter, fattigdom, arbetslöshet, otrygghet, osv. Kokain gav mig nya "inre" erfarenheter, inte minst religiösa och, naturligtvis, sexuella. Potensen stärktes inte, inte heller förmågan till erektion, men däremot öppnades vägar till friheten att ta till sig sexuella variationer, kort sagt att våga (gruppsex, exhibitionism, osv). Framför allt gav mig kokain erfarenheten att kroppen och intellektet, dvs jag som individ, har en enorm kraft, eller energikälla om vi skall stanna kvar vid ordet transmutation, som gör det möjligt att uppnå samma tillstånd av frihet och styrka, av att kunna och att bli den jag faktiskt är, som kokainet gav. Dessa erfarenheter är annorlunda än dina nära-döden-upplevelser, men resultaten blir desamma, vetskapen om att man kan, att man har ett måste; det finns en inre drivkraft att alltid söka sig till gränsområden för att bli tillfredställd, för att känna och veta att man tar tillvara all sin kapacitet. Jag lägger ingen kvalitativ värdering i sådana här egenskaper, i denna kapacitet, upplevelser, men jag tror att den individuella "transmutationen" även ger åskådaren/betraktaren/mottagaren nya insikter, nya öppningsmöjligheter. Det är ett av skälen till att jag idag sysslar med performance eller teater eller, bättre benämning, tycker jag, actions. Actions är att aktivera, att agera, dvs ett agere contra. / B.


 

Transcendental Androgyn / 3.


I ett  'överskridande' av givna normer, noter och lagar skapas en fri zon. Där sker själva transmutationen, eller laborationen. Att finna en fri form. Som i improvisationsmusiken, där vi inte 'vet' vad som komma skall. Jag brukar 'gå in i' ett annat var-ande. Där är det skönt, där vill jag vara. En spontan förvåning uppstår. Det är som om jag strävar efter att vara 100% när-var-ande, och samtidigt vill jag lämna planeten.

Jag har ju varit på väg bort förut, många gånger. Men när jag återvänder är det med det där ljuset som finns inuti en stund efter. Det jag känner efteråt, är ett djupt lugn.

’Bortom det mänskliga vetandets gränser' beskrivs det transcendentala. Jag känner att det finns här och nu, bara jag har hittat nyckeln till denna transcendentala dörr; en visuell och audiell implosion och explosion. Ett utvidgande av de fysiska och psykiska möjligheterna.

I äldre alkemisk skrift och teckning finns uppenbarelsen av en mankvinna. En androgyn gestalt som är den fysiska essensen. En mänsklig 'prima materia'. Intersexualitet har XY och XX. Äggstockar och testiklar. När jag närmar mig mitt innersta finns det en tydlig koppling till denna figur. Den framträder när jag skapar konst och ljud. Sinnena är verktygen. Perceptionen. Tankarna. Drogerna. Njutningen. Livet och Döden.
Låset har en kombination. Är det i stjärnornas konstellationer vi finner dessa koder?. Tycho Brahe kunde tyda dessa konstellationer. Guds transcendens är av stor betydelse. 'Den Gamle av Dagar'. Detta vårt gudomliga ursprung, i vilat är vi en avbild. Redan i förväg finns alla väsen i honom. Hos växterna finns samkönigheten

Det avvikande har alltid varit av stor betydelse för den kreativa processen. Tourettes syndrom, Sociala tics, ofrivilliga, socialt ej accepterade ord som plötsligt kommer ut. En stat med en förkroppsligad anti-stat.

I en kreativ process är ett transcendentalt androgynt tillstånd uppnåeligt. / P.

 

Transcendental Androgyn / 4.

Javisst, i transmutationen finns det androgyna. Transcendensen är hjälpmedlet för mig att gå utanför mig själv, att bli den jag egentligen är. En ung man som var med som publik när vi spelade ’in action’ Francis Bacon häromveckan på Fylkingen, mailade så här till Mårten Björk: ” Det var dock en krävande föreställning att titta på. Som åskådare greps jag framför allt av Bos fullkomliga... exhibitionism. Utan att det var provocerande var det ändå så förstummande rakt upp i ansiktet på en. Detta kanske inte säger så mycket om föreställningen som om en själv. Jag vet inte. Jag läste din essä ’Varhelst utom världen’ i Tidningen Kulturen för ett tag sen och i ingressen skriver du att människorna i Bos verk agerar ’som om de redan vore frigjorda, som om de vore fullständigt opåverkade av samhällets rådande normer’." Själv tycker jag att det här är bra beskrivningar av vad jag försöker/vill göra. Genom att vara absolut ”skamlös” blir jag de facto utan skam, skamkänslan flyttas över på den som ser mitt agerande som ett skamlöst agerande. Nakenheten ger mig den tillfredsställande känslan av att vara skyddslös, men total skyddslöshet är samtidigt ett ogenomträngligt försvar gentemot normhetsarna. Jämför: munkens underkastelse. Först när han uppnår den absoluta insikten om sin egen betydelselöshet, närmar han sig Gud. Och får ”smaka” Gud. Jag förenas med en man i en action när jag dricker hans sperma; det är det enda av/hos honom som kan bli en del av min egen kropp. För att jag skall bli jag måste jag transformera mig till vad vi här kallar androgynitet, dvs samtidigt vara intellektuellt klar/kall i något som bra mycket liknar ett lätt drogtillstånd, eller transcendens. Jag försöker bli en absolut könsvarelse, där publiken skall uppfatta mig som en sådan. Jag är man och kan inte vara kvinna, men genom att så markerat använda och agera med könet så blir könet kön, fortfarande manligt men utan kontexten manligt/kvinnligt, dvs androgynt. Konkret: jag är man men blir knullad.

Jag föreställer mig att du vill åt samma håll som jag. Att hitta det hos dig som du endast kan visa fram om du är ohämmat fri. Det socialt oacceptabla, det normbrytande, när du agerar fritt, när du improviserar, när du skriver: ”Jag känner att det finns här och nu, bara jag har hittat nyckeln till denna transcendentala dörr” och: ”En visuell och audiell implosion och explosion.” Jag: att låta mig ledas in i min action och låta spelet med sexualitet, kropp och kön följa dina impulser och att leda dig in i nya labyrinter, in i mina labyrinter, att inte på förhand veta var vi hamnar, bara att veta att vattnet är djupt, att improvisationerna är bottenlösa, skulle vara fantastiskt. / B.


Själen, jaget, döden och urkraften / 5.

Våren 1984 gick jag konstskola i Göteborg och arbetade extra på Vasa sjukhus. Jag bodde då på Såggatan, nära ’hängmattan’, Gröna Husen och Allmänna vägen i stadsdelen ’Majorna’. Jag arbetade först med långvård och skötsel av åldersdementa på den såkallade ’sista anhalten’. En mycket traumatisk och psykedelisk miljö. Alla pratade i mun på varandra, ofta om egna livsöden. Behovet av uppmärksamhet hos ’de gamla’ var större än orken. Att vara ett ljudande centrum, som ingen lyssnar på längre. Här fanns allt samlat i en slags kakafoni, eller dadafoni. 

I de salarna var det många som mötte döden. Det fanns även de som dog och återvänd
När jag hade tröttnat att torka bajs, bädda och sätta på uridom, fick jag jobb inom hemvården hos en kvinna vid namn Annika Klingener. Hon hade ALS; muskelförtvining. Först var hon en rullstolsbunden vacker kvinna. Efter ett år var alla hennes muskler obrukbara. Mot slutet kunde hon bara röra på ögonlocken. Mitt arbete bestod i att, för utom allmän kroppsrengöring och medicinering, även att skriva hennes dagbok. Vi kommunicerade via ögonkontakt och en bokstavstavla.


Det tog många timmar att tillsammans skriva ner en text i Annikas dagbok. Många i Haga jobbade där. Min uppgift var också att hålla koll på Morfinet. Annika hade många vänner som besökte henne, men även en del pundare som snodde morfin. Få människor kan vara så starka som Annika var när hon tog emot Döden. En så långsam död måste vara det hårdaste man kan uppleva.  För mig är hon fortfarande en Jean d´Arc.


Jag tog ett break och åkte till Island sommaren 1984.  Detta blev ett av mina första ljud + konstprojket. ”The Iceland Document”; fieldrecordings, teckningar och fotografier. Jag reste med ’Smyril Line’ Från Bergen via Färöarna till Seydisfjôrdur. Därefter tog jag buss eller vandrade och tältade. Stod vid VattnajÔkull och tecknade. Såg norr över.

Plötsligt började marken att skaka. All den stelnade lavan vibrerade. Jag insåg då att jag i allra högsta grad var vid liv. Det krävdes just detta just nu tänkte jag. Jag behövde skakas om ordentligt. Jag hörde min egen puls och det dova mullrande ljudet som även åska kan innehålla. En extrem fysisk vibration.

Hekla talade med mig. Vandrade skakande mot Höfn. Jag log snett, inte alls på grund av att jag åstadkom denna vibration av egen kraft utan att det var en annan, mycket större urkraft som talade till mig. Jag var så nära döden, och så vibrerande livfull. Denna händelse har påverkat den konst jag gör idag. 1986 träffade jag Leif Elggren. 1987 gav jag ut ’The Book of Elements’ och 7¨ vinylskivan ‘The sound of ground materia’ på Firework Edition och skivbolaget Radium 226.05 Records, som är en slags sammanfattning av denna alkemiska resa.

 

I mina egna aktioner och performances har jag därför arbetat mycket med mitt fysiska jag kontra hjärt-ljud, åska, naturkrafter, elementen, radiofrekvenser, mm. Jag agerar ofta som ett av instrumenten kroppsligen. Fäster kontaktmikrofoner på hjärtat. Gör ljudinstallationer vid kärnkraftverk mot radioaktiv strålning och miljöförstöring. Min senaste aktion är den vid Ales stenar den i 31 Augusti 2007, där jag via oscillator sänder ut texten ’We are the angels… We are the aliens… We are the human beeings’ och mottager och registrerar ljudsignaler via olika radiofrekvenser över (MHz - kHz).

 

Enligt lagen om mänskliga rättigheter kan vi mycket mer tänja på våra egna och andras gränser. Vi har rätten att säga vad vi vill. Har vi rätten att göra vad vi vill? I en stat föds alltid en Anti-stat. Vi är kapabla till så mycket mer än att bli matade och sövda av media och makthavare. Därför tror jag att vi är överens om att vi måste söka svaren i ’det fysiska jagets utvidgande möjligheter’, och utsätta oss i ord och handling. Våra fysiska aktiviteter kan synas te sig olika i uttrycket men har i grund och botten en nära koppling till naturens egen ’urkraft’, där jag menar vi finner den sexuella kroppen, den själsliga kroppen och döden. Hos shamanen, Rockikonen och inom tekniken; Supraledaren…Vi är ju konstnärer - vi gör ju ändå det vi vill…Vi genererar energi. Och ingen skall ta det ifrån oss…

Vi har nyckeln till ’gränslandet’, till själen, jaget, döden och urkraften. / P.

 

Provokation / 6.

Ja, vi har nyckeln till gränslandet mellan liv och död, mellan ande och materia, mellan manligt och kvinnligt. På så sätt är våra verksamheter androgyna, allmängiltiga och därmed i princip oåtkomliga för den som vill attackera oss för att förstöra, slå sönder, vårt skapande. Energin du talar om finns i själva skapandet, i musiken, konsten, genom det tryckta ordet, vid action på scen eller, tex. vid Ales Stenar. Om vi är medvetna om vårt utanförskap lever vi i den anarkiska tillvaro som Ernst Jünger talar om. Vi drar oss undan striden men är trots det en del av striden, kanske stridens centrum eftersom man kan attackera oss hämningslöst utan att förinta oss därför att vi inte är i striden trots att det är oss striden gäller. Det är ungefär som när den mediterande munken, genom sin starka närvaro i sig själv och i Gud, påverkar vad som sker i världen utan att befinna sig i vad vi kallar ”världen”. Man kan jämföra med vad som är provokation och vad som utger sig för att vara provokation. Jag menar att det inte handlar om provokation när man i en kyrka ställer ut nakenfotografier (tyvärr totalt renons på eroticism och sexualitet) med Jesus som bög, när man publicerar Mohammedkarikatyrer, när man planterar haschplantor utanför en konsthall och sedan ringer polisen och berättar om det. Man kan inte medvetet skapa provokationer. Man kan inte vakna på morgonen och säga till sig själv (eller till pressen) att idag skall jag skapa en provokation. Provokation kan uppstå när du gör det du av något skäl måste göra för att kunna se dig själv i spegeln och inte skämmas, när du gör det varav hjärta och hjärna fyllts. När du visar dig totalt naken, avskalad. Den ärligheten, den uppriktigheten möter ofta på patrull därför att du samtidigt som du visar ditt eget inre också tangerar det mest dolda och hemliga, det mest förbjudna hos mottagaren. Ditt agerande blir orsak till den äkta, genuina, provokationen, men din avsikt är aldrig att provocera. Konserten i Hammenhögs kyrka upplevdes säkerligen av några åhörare som provokation, men ingen av de medverkande var där för att provocera. Ingen av oss önskade provokation. Vår avsikt var att visa upp oss själva, hur våra erfarenheter bortom normaliteten kan förmedlas till andra, till åhörarna. Jag skäms inte, jag har inga skamkänslor, när jag i Martins och min action kring Francis Bacon suger av min medaktör och dricker hans sperma. Agerandet är totalt öppet, en del av det totala agerandet. Nakenheten hos alla medverkande gör oss absolut sårbara, vi kan inte skyla oss bakom puder, smink och kläder. Samtidigt: vår sårbarhet gör oss osårbara. Man kan inte klä av oss eftersom vi redan är nakna. Skammen finns hos den åskådare som när han ser vår nakenhet ser det han vill dölja inom sig själv.

 
”Och ingen skall ta det ifrån oss…”, skriver du, Per. Nej, ingen kan ta det ifrån oss, om vi inte faller i fällan att till normalitet anpassa vår kunskap om gränserna, om konsten att bryta igenom gränser och tabun. Varje dag när jag läst tidningen inser jag att de subtila påtryckningarna blir allt ihärdigare, att outsiderskapet förstärks, att outsidern snart förvandlats till outlaw, att den enda tillflykten då blir skogen. Men samtidigt är det så att den som drar sig ur striden hela tiden finns i de stridandes centrum, som objekt, som fara, som makt, som den dolde aktör makten fruktar mest av allt. Det är fascinerande. / B.

 
 

Provokation / 7.

George W. Bush, president of the United States of America, var under sin skoltid medlem av ”Skulls”, ett hemligt sällskap för intresserade av makt och maktstrukturer. Genom denna organisation skapades tidigt det nätverk som idag styr USA och dess världsomfattande vapenindustri. (USA Ma – Bin Lad in) är dess provokation. Usama sägs vara enormt rik. Och vem kan ha hittat på det? Han ger som mest ut en taskig video i halvåret. För en fattig människa är rika maktlystna människor så pass provocerande att de vill göra allt de kan för att eliminera den rika överklassen. USA, som nation, är ju ett land med alla världens nationaliteter under sin flagga. Genom årtusenden har rika människor genom sin makt och rikedom utnyttjat och även dödat (utrotat) fattiga. Klassamhället är ett globalt spel med människor som spelpjäser. I-land v/s U-land.


För att stärka ett lands tillgångar startas krig, alltid med civila offer som följd.


Det är endast en liten grupp människor, en elit, ofta folkvalda politiker som kan utöva denna makt på bekostnad av folkets lidande. Än idag utförs mord på människor som är i vägen för stora politiska och ekonomiska maktstrukturer.


Från min barndom och som tonåring i Göteborg minns jag 7-dagars kriget, Gulfkriget, Järnridån mm.


Jag upplevde tidigt att denna världen var en värld fylld av våld. När som helst kunde ett nytt Världskrig drabba oss.

I alla dessa konflikter har amerikanska makthavare spelat världspolis.

I mina drömmar om nätterna såg jag de bilder jag senare skulle möta i konsthistorien.

Hieronymus Bosch, född ca 1450, död 1516, en fantastisk målare från Nederländerna, beskrev i sina målningar den ondska som jag som barn såg i drömmarna och som jag såg via svartvit TV. Bosch’s demoner, halvmänniskor, massakrer, beskrev samma helvete, eller ett helvete som liknade krigens helvete. Numera hänger dessa målningar på olika slott i Spanien och Portugal. Francisco de Goya var också han en målare som formade mina mardrömmar. Han beskriver folkets lidande och maktlöshet under ett inbördeskrig. Numera är autentiska våldsbilder vardag i media och film. Sex och våld säljer upplagor. Borgerligheten har alltid provocerats av fattigdom, smuts, blod, sperma, äckel, slagord, pornografi. Allt som ställer till oordning i ett städat och till synes ”rent” samhälle.

Samtidigt; makthavares och aristokratins i smyg njutna sado-masochism. Våld föder våld.
 
Att leva i utkanten av en maktstruktur är alltid svårt. Du är född till att förbli syndabock. Du föds till kanonmat.

Intressant är det du var inne på, att klara av att leva laglös (i skogen). Det finns folk utan identitet som gömmer sig undan systemet och samhället. Outlaws är födda av samhällets eget system. Det är inte meningen att alla skall passa in. Inte alla är ”skapade” att kunna leva i den befintliga samhällsstrukturen. De ”drop outs” som samhället producerar är till antalet många, många fler än de som har den reella makten. Den som provocerar makten måste räkna med förödande konsekvenser. Om man inte vill bära vapen och i krig och döda civila, åker man i fängelse. Om man inte fixar att följa alla lagar till punkt och pricka är risken överhängande att man förlorar allt. Har man förlorat allt, ja då har man inget att förlora. Kan man inte betala för sin egen grav genom testamentets öronmärkta pengar, ja då tar de bort stenen. De kommer alltid att hålla folket i schack. De kommer alltid att söva oss via media. De kommer alltid att hitta fattiga syndabockar.


Vi måste stå emot detta förtryck och skapa oss en inre och en yttre frigörelse. Just så måste vi formulera vår provokation och leva våra liv. Ännu ett barn blir musiker eller konstnär. Ännu en fånge blir poet.


Utan konst - inget liv.

Utan provokation – ingen utväg.

Utan frigörelse – ingen ljudande ungdom. 

Utan egna tankar - ingen yttrandefrihet. / P.

 
Provokation / 8.

Yttrandefriheten, konstens och vetenskapernas frihet, sitter alltmer trångt, men hur många lägger märke till det? Hur många protesterar aktivt mot maktens allt råare arrogans? Ganska få. Jag har en obehaglig känsla av att alla dessa former av frihetsberövanden har acceptans hos en överväldigande majoritet svenskar. Få vågar säga det, inte ens vid opinionsmätningar där anonymiteten garanteras. Som under hela 1900-talet betecknas frihetskamp som terrorism. Sexualitet, även bögeri som är en konstart som står i motsatsförhållande till heterosexualitet och som därför inte bör inordnas under de heterosexuella normerna, ses med avsmak och oförståelse. Åsikter i politiska ämnen, som inte följer de förprogrammerade linjerna, instoppade i etablerade partiformer, förkastas innan de ens diskuterats eller, än mindre, prövats. Det är den underliga form av demokrati vi lever i. Den nyliberala agendan får inte ifrågasättas. Allt som faller utanför den agendan betraktas som odemokratiskt av just den kader som är en del av den nyliberala agendan. Rundgång. Människor är fångade i en politisk, i en ideologisk rävsax.


Vad är denna nyliberala agenda om inte klart fascistisk i ordets klassiska och faktiska betydelse. Ett korporativt tänkande och en strävan till det totala korporativa samhället har klätts i liberala och demokratiska ord. Jag och några vänner till mig har i dagarna (oktober 07) fått ett övertydligt bevis på detta. För några veckor skrev Nikanor Teratologen på sin avslutande sida i Tidningen Kulturen om Kevin McDonald’s evolutionspsykologiska studie av judendomen. Evolutionspsykologin är i sig fascistoid och rasistisk och McDonald är såtillvida en skicklig uttolkare av den eftersom hans idéer finner resonans även inom de etablerade kulturerna. Teratologen har gjort sig känd som en författare med ett eget språk, för att säga det i klartext som andra inte ens vågar knysta om. Tesen McDonald driver i The Culture of Critique är gammal antisemitisk skåpmat som McDonald med hjälp av en förment vetenskaplig jargong försöker återuppliva när han menar sig skildra hur judiska intellektuella försökt förändra det västerländska samhället "in a manner that would end anti-semitism and provide for Jewish group continuity either in an overt or in a semi-cryptic manner". När vi framhåller detta faller alla de skyddsmekanismer Teratologen skapat kring sin pseudonym och det som föreföll vara ett sublimt språk visar sig vara falskt, oäkta, ja att det i själva verket är till för att dölja den gamla vanliga och sorgliga rasismen. Teratologen som i tid och otid klankar på universitet, vetenskapliga institutioner och samfund, som i artikel efter artikel häcklar vetenskap och forskning tillgriper det sista halmstrået för att försvara sin ohållbara och i rampljuset plötsligt och för honom själv säkerligen oväntat framdragna obehagliga reaktionära liberalism, hänvisar i försvaret av McDonald till att denne är professor vid ett berömt universitet (University of California), som om det i och för sig skulle vara en garanti för kvalitet hos en enstaka professor! Dessutom menar Teratologen att man inte skall ifrågasätta vad som bedrives under beteckningen forskningsfrihet! Det är verkligen uttryck för den auktoritära attityd som alltmer genomsyrar samhället, att vissa områden skall vara befriade från kritik och insyn. Attackerna i Tyskland mot forskare som ville ha fri tillgång till vetenskaplig litteratur kommer att få efterföljare också i Sverige. Det är lätt tänka sig följande samtal när en student dyker upp och vill låna vad som anses vara kontroversiell litteratur:

Bibliotekarien: Varför behöver du den boken?
Studenten: För min avhandling.

Bibliotekarien: Har din professor rekommenderat dig att läsa just den boken?

Studenten: Ja.

Bibliotekarien: OK, Det vore fint om du kan skaffa ett intyg på det.

Osv osv osv.  / B.
 

Provokation / 9.



Det stormar i mitt liv, som det stormar i natten utanför.  Byggnaden jag jobbar i är uppförd år 1900, en stadigt byggd gammal skola i tegel. Att stormen viner över Österlen bryr sig inte denna gamla skola om. Årtusenden och åter årtusenden har det tagit att utveckla byggnadskonsten genom hantverket, handen och ögat.


Jag ägnar mitt liv åt att dagligen göra konstprojekt. Att ’bygga’ nya idéer. Jag kommer med all säkerhet göra det tills jag dör. Om ingen låser in mig i isoleringscell för att jag vill ”tänka och skapa av egen kraft och fri vilja”. Jag har bestämt mig; Jag är konstnär och jag arbetar med konst. Dom som inte är intresserade av konst, eller dom som inte arbetar med konst och är osäkra inför den skapande processen vill inte sätta sig in i vad jag anser vara mitt yrke. Människor som är rädda för att uttrycka sig själva i ord, bild och i verkligheten har ingen förståelse för det jag arbetar med. Det jag arbetar med blir automatiskt en ren provokation i deras ögon.


Samhället som jag lever i har väldigt lite förståelse för vad jag gör om det inte inbringar så stora summor med pengar. Om jag säljer en målning för mycket pengar är jag en ’framgångsrik’ konstnär. Samhället värderar en människa efter dess förmåga att arbeta och inbringa kapital. Kapital som staten och samhället naturligtvis är intresserad av att håva in via skatt och moms. Det är makthavarnas eget fel att vi ej behandlas lika inför staten, vilket var grundidén om man läser lagtexterna. Idag regerar Mammon vårt samhälle. Har du inga pengar är du ingen. Paradoxalt nog har samhället, makten och staten ordnat det så att du kan födas fattig och dö fattig. Hänsyn tas till dem som kan betala för sig. Så är det ordnat. Bankerna och ’marknaden’ äger samhället idag med hjälp av en ’ultra marin blå’ regering.

Jag kommer säkert att arbeta med konst tills jag dör, kommersiellt eller ej. Alltid.

Om någon kastar mig i en isoleringscell för detta kommer jag ändå att göra konst. Det skulle inte förvåna mig förresten. Genom datorer, satellitövervakning och civilpolis kommer dom säkert att upptäcka att vi sitter här och har ’åsikter’ om denna snart totalitära mani att övervaka de få fritänkare som finns kvar på planeten. Regeringen ger inte pengar till försvaret för att det inte behövs. Tvärtom är det nog så att denna regering tror att ’hotet’ finns mitt ibland oss. Det är därför vi är övervakade. Alla är övervakade. Pengarna har dom satsat på ’civila poliser’ och även fler ’civila militärer’. Name, rank and number!  Var tog då tron på människan och kollektivet vägen?

Levnadslön / Medborgarlön är lösningen. Om vi införde en ’levnadslön’.  Min idé är att alla som föds är berättigade en lön från staten som ligger strax över existensminimum. Det borde kunna fungera om man räknade på det.

Alla skulle arbeta med något i alla fall. Den hårda verkligheten är att då skulle ingen vilja arbeta som politiker, eller makthavare eller domare, polis eller sicuritas-vakt. Eller tvärtom, Då skulle vi verkligen se vem som brinner för att hålla ordning på folket, samhället och staten. De rika är då inte längre rika dom är endast intresserade av makt.

 
I mitt ljudarkiv har jag ett ljudband med Joseph Beuys; Aktive Neutralität. Bandet fann jag i Berlin 1991 i samband med att jag deltog i utställningen ’Reflections and Reactions’ på Bahnhof West End där.

Joseph Beuys fick en klar bild av kriget efter att ha kraschlandat med ett tyskt flygplan och ägnade resten av sitt liv åt att i sin konst eftersträva en aktiv neutralitet. Hans kreativa humanism är en ren provokation mot en fascistoid stat.

Moderna museet, Karl Hofer Gesellschaft och Konsthögskolan producerade en utställningskatalog i samband med utställningen. Mitt verk ”Au 197.2 / Ande + Materia“ som bestod av 6st solida järnstavar, ett antal bemålade järn och kopparplåtar jag fann runt Bildhauerwerkstätten i Berlin. Jag tillverkade även 3 st förkrympta sängar i svetsat L-stål.


Min enda text i katalogen löd:

”Jag arbetar efter alkemiska principer. Varje färg har sin kraft och energi. Varje form och skulptur har sin specifika kraft och energi. Ande + Materia”. Nu arbetar jag fortfarande efter dessa principer, mångfasetterat, men fokuserat.

Don´t follow leaders… Watch the parking meters! (Robert Zimmerman)

Vi talar om fri form och yttrandefrihet, Bo. Även om ingen förstår oss nu, kommer dom att göra det om 10 eller 20 år.

Klockan är över 24.00 måste gå in i dimman och vila mig i drömmen. I drömmen är din ande åter fri. / P. 


Provokation / 10.

 
Per, du skriver i nr. 9 följande: ”Människor som är rädda för att uttrycka sig själva i ord, bild och i verkligheten har ingen förståelse för det jag arbetar med”; och: ”Det jag arbetar med blir automatiskt en ren provokation i deras ögon.” Så är det och därför menar jag att man inte kan sätta sig vid frukostbordet och säga: idag skall jag provocera, idag skall jag skapa en provokation. Att resonera så, att agera så är inte att provocera, det är att skicka iväg en krigsförklaring till en motpart som vet om att han är en motpart och som jag vet ser mig som sin motpart. Nej, det är när man gör något, producerar något, hävdar en klart definierad åsikt, när man agerar utifrån vad jag känner på mig att jag måste göra, vill göra, som det kan uppstå ett provokativt förhållande mellan mig och de människor som reagerar för mig oväntat därför att de är ”rädda för att uttrycka sig själva i ord, bild och i verkligheten har (de) ingen förståelse för det jag arbetar med”. Hur reagerar den människan? Naturligtvis upprört, försvarar sin egen position, är beredd att förkasta och i värsta fall förinta vad hon ser som obegripligt, osunt, negativt i skilda aspekter, därför att hon inte förstår, inte vill förstå eller inte kan förstå varför mitt agerande tagit sig former som är mina men inte hennes. Detta låter negativt och det skall låta negativt eftersom jag är övertygad om att vi måste vara medvetna om att ett konstnärskap (oavsett om det handlar om bild, ljud, ord eller kropp) som arbetar inifrån sig självt aldrig kan nå allmän acceptans på samma sätt som ett konstnärskap kan nå denna (näst intill…) allmänna acceptans om det anpassas till vissa lätthanterliga och lättförstådda normer. Men attityden, konstnärskapet, kan också uppfattas positivt, och det är så jag vill se det, eftersom uttrycken det tar sig, signalerna det sänder iväg, fångas upp av andra människor, som inte alls själva behöver vara konstnärligt eller politiskt aktiva (men… de aktiva finns i alla yrken, i alla samhällsklasser, i alla åldrar) och de för det jag bjuder dem på, vidare, in i vardagen, förhoppningsvis också till de människor som tidigare, spontant, uppfattat min action som provokativ.


Det är så, tror jag, vi måste arbeta. Kalla det gärna elitistiskt, exklusivt, men jag tycker att det inte är elitistiskt, det är inte exklusivt, det är inte vänt mot mitt eget ego, tvärtom, det är allmängiltigt och visionärt och just därför farligt för normfanatiska makthavare, för dem som värnar om det statiska samhället. Ju mer jag går in i mig själv, ju mer jag ger ut av mig själv, desto allmängiltigare blir det jag vill ha sagt.  / B.

 

Interferens / 11.

Bo, Jag ser det så här; Vi arbetar redan så. Vi är av naturen själva interferensens budbärare. Vi är en del av världsalltet i en samverkan mellan vågrörelserna, i ljusets strålar och i ljudets vågor. Vi är dess påverkan och störning...en förkroppsligad interferens. Vi har valt detta med samtidigt finns detta inom oss, och ger olika uttryck efter don och person. Samtidigt är det inskrivet att inte alla vill eller kan ha ett förhållande till denna aktion eller provokation. Det är där aktionen uppnår ett delmål i vilket den framkallar ett ställningstagande hos betraktaren. Det är som du är inne på att ’det inneboende jaget, alltid i ständig förändring, som utan någon bakomliggande plan är provokationen. Hos ett barn finns detta väldigt tydligt. Tydligt för att vuxna har i generation efter generation lärt sig regler hur man skall bete sig ihop med sina medmänniskor. Dock slutar alla dessa regler med en kollaps förr eller senare.

 
Jag kan tycka att det är underhållande och befriande att se ett barn störa en grupp äldre medmänniskor vid ett middagsbord. Först hur barnet är en mästare på att få uppmärksamhet och sedan om den inte får detta försöka med hälla mjölken i maten eller kladda och kasta mat överallt och samtidigt bajsa i byxorna.  Då får barnet automatiskt uppmärksamhet. Och barnet är fullt medveten om sin handling. Detta är ett exempel på interferensens kraft.

I kosmos och i vår galax pågår en ständig interferens på ett mer fysiskt och metafysiskt plan. Vi är ju en del av detta vare sig vi vill eller ej vill. Ur ”kometernas dans på himlavalvet” kan ju även den bäste få en ”knockout” vad deVi har kommit till en punkt i livet när vi kan sitta framför ett tangentbord och beskriva vår tillvaro. Som liten hade jag svårt att läsa. Gick i OBS-klass några år. Det var 1970-tal. Som ung hade jag inte tid. Jag skrev korta punktexter och spelade i bandet Rabies. Jag ägnade mig åt att teckna, måla och skulptera mm. Jag kände mig odödlig i det. På senare år har ljudkonsten och performancescenen varit min räddning. Jag behöver stå där ibland och ösa ur mig mitt innersta väsen, eller oväsen. Det är också jag. Kanske är det mitt rätta jag. Jag letar fortfarande. Bo, Jag ser det tydligare nu… Vi arbetar redan så. Vi är ju av naturen interferensens budbärare…

Vi har kommit till en punkt i livet…nu…plötsligt händer det…nu kommer idéerna och det där flödet. / P.

 

Interferens / 12.


Jag befinner mig i samma situation när jag tillsammans med Martin Bladh tänker ut, skriver, formulerar, iscensätter och agerar i de actions vi gjort. Eller när du och de andra och jag tillsammans gjorde denna märkliga ljudperformance i Hammenhögs kyrka. Jag upptäckte behovet när vi spelade Den Spetälske från staden Aosta här i Malmö för ett par tre år sedan. Att enbart skriva och publicera ger mig inte tillräckligt utrymme. Jag har faktiskt ett behov av att kroppsligt bekräfta både inför mig själv och, kanske framför allt, inför andra, att jag verkligen menar det jag formulerar med ord, att man inte skall kunna säga: jaja det kan man ju skriva och prata om, det är drömmar, fantasier, men förverkliga det fysiskt, påtagligt, visa att du är den du skriver att du är. För att bli trovärdig inför mig själv måste jag förvandla ord till verklighet. Och: jag njuter av det, jag försvinner in i en helt annan värld, den verkliga världen, min reella värld, och jag bjuder på den och på mig själv. Den som inte tycker om det jag visar, den som inte vill se och känna och bli delaktig, tråkigt, men den människans oförmåga att ta till sig min förmåga är inte mitt problem.


Jag upplevde denna rädsla inför verkligheten i ett helt annat sammanhang under veckan som gick. Det finns en tidskrift som heter Gläntan. Nr.2-3/2007 handlar om droger. Första kapitlet är skrivet av Carl-Michael Edenborg och har rubriken ”Drogerna och skrivandet”. Edenborg har intervjuat en hel drös skribenter av skilda slag. Jag finns med. Jag kritiserar inte Edenborg. Han ställde några konkreta frågor. Fick svar. Redigerade svaren, sände mig (oss alla) korrektur, vilka godkändes och som därefter publicerades i artikeln. Ett helt oantastligt och professionellt förfarande. Så jag godkände att Edenborg strök en och annan mening i mitt ursprungliga svar eftersom jag inte fann att andemeningen gick om intet. Men när jag nu läser artikeln i tryckt form, läser inledningen och de andra svaren mer noga och eftertänksamt slår det mig att Edenborg (skickligt) strukit den mening som kanske var den viktigaste och den som kunde ha mött protester. I mitt svar beskriver jag kortfattat hur jag mellan 20 och 35 års ålder använde kokain, att det var ”en typiskt social företeelse i de kretsar (brittisk överklass kombinerad dels med akademiker inom humaniora samt ’artists’, framför allt inom teatern) där jag rörde mig, ofta bögmiljöer. Skrivandet påverkade det inte…”, osv osv osv. Jag fortsätter: ”Anmärkningsvärt är, tycker i alla fall jag, att inte en enda inom min krets av vänner och verkliga kamrater (och älskare) blev ’drogmissbrukare’. Våra liv utvecklades socialt normalt. Vi tar gärna en dos också idag.” Därefter skrev jag, och det är den meningen Edenborg strukit: ”Slutsatsen måste då bli: att kokain är en positiv drog om man kan hantera bruket inom relativt fasta sociala förutsättningar, dvs att det är (i alla fall var) en typisk ’överklassdrog’.” Vad är det för förargelseväckande i det konstaterandet? Snuddar jag vid en social kontext som är tabu?

 
Edenborgs ingrepp (jag upprepar: godkänt av mig i korrekturet han sände mig, jag har ingenting att beklaga mig över…) oroar mig. Vad är det för ställningstaganden som ligger bakom ett sådant ingrepp? / B.


Interferens / 13.

 
Genom att censurera och mörklägga har maktapparaten lyckats dölja sanningen om vad som händer i maktens korridorer. Genom att förstöra obekväm information eller genom att censurera den konstnärliga intensionen för så många under en väldigt lång tid har makteliten kunnat behålla makten. En totalitär stat vill ha kontroll över folket och den konstnärliga friheten att kunna uttrycka sig på nya sätt i ord och bild. Så många frihetskämpar har hamnat i fångläger. Vetenskapsmän anställs för att testa nya experiment på både djur och människor bakom lyckta dörrar. Mediciner framställs för att bedöva och tysta folket. Under ’ordnade former’ sätts folk i fängelse för sina avvikande åsikter.

 
Konstnärliga uttryck kommer alltid att fungera som en spegel mot rådande maktstrukturer. Därmed kommer konsten alltid att vara en självklar interferens. Någon kommer att resa sig. Någon kommer att avslöja lögnerna.

Någon kommer att dö för att utöva sin konst. Det gäller att aldrig ge upp. Ge aldrig upp!

Inte förvånar det mig att det stiftas nya lagar för varje ny teknisk apparat som man uppfinner.

Ett exempel är datorn som från början utvecklades inom militärindustrin och inom rymdforskningen.

All information inklusive denna bevakas antagligen. Det går även idag att läsa folkets personliga e-post och avlyssna mobila samtal etc. etc.  Alla vet detta. All information kan lagras och användas emot dig i en domstol.
 

Jag arbetar med konst och ägnar mig inte åt politiska aktiviteter.

Eller hur är det egentligen med det?

En konstnär skall ju inte ha ’obekväma åsikter’.

 (En konstnär skall ju producera konst…

..en medborgare skall följa lagen.) ?


Det är så förbannat skönt att ha ett tomt pappersark att skriva på, eller rita vad man vill på.

Att genomföra egna idéer. Det är så förbannat skönt. / P.


Interferens / 14.


Ja, så sant, det är skönt med det tomma pappersarket, med den tomma scenen, med frånvaron av förväntningar, det är skönt att vara lierad andra som också ser utanförskapet som en tillgång, inte som en belastning. Jag är trött idag efter att ha läst Sydsvenskan och ett reportage från Kulturen i Lund där man med Ingrid Elam, Sune Nordgren och Lena Sjöstrand som inbjudna deltagare diskuterat Serranos fotografier med nakna människor,. Naturligtvis är de upprörda över att nazister stormat lokalen och förstört Serranos verk. Ingenting mer. Inga alternativ för att på allvar ta upp frågan om konst, pornografi, sexualitet, sensualism och politik, hur man definierar de olika företeelserna, vad som är vad, och så vidare. Bara allmän flummighet för att visa att man naturligtvis är öppen för nakenhet i konsten, att det, naturligtvis, är ok att visa ett fotografi med avsugning, att konsten, naturligtvis, är fri, att vi, naturligtvis, har ett öppet samhälle. Konsensus, normalitet, av samhället fastställda och fastlåsta normer. Sjöstrand vet jag inte vem det är, men Sydsvenskan upplyser om att hon är präst i svenska kyrkan, luthersk. Elam och Nordgren känner jag väl. Nordgren mycket väl sedan han under 1970-talet arbetade hos mig under några år, gjorde omslag, redigerade böcker och kataloger, osv. Men har Elam och Nordgren en enda gång under drygt trettio år tagit politisk och/eller kulturpolitisk ställning i kontroversiella frågor, tex om censur. Nej, de är och har alltid varit synnerligen följsamma till det rådande politiska klimatet. Nordgren vågade inte ens visa Francis Bacons mer provocerande målningar med homomotiv och korsfästelsemotiv när han som chef för Malmö Konsthall ordnade en Baconutställning. Nej, det var endast intetsägande porträtt. Elam och Nordgren är två politiskt nollställda tjänstemän som alltid tjänar makthavaren, vänster då, höger nu, kvittar lika. Och de bjuds in för att diskutera Serranos konst, som jag personligen tycker är ganska intetsägande och saknar varje ingrediens som man kan bli upprörd av, det är en icke-provocerande konst av det enkla skälet att Serrano vill väcka uppmärksamhet. Jag tycker att hans konst hade haft genomslagskraft om bilderna avbildat honom själv som en av de medagerande i de sexuella scenerna. Så, Per, jag är nedstämd. Men alltmer övertygad om att det endast är utifrån vad normaliteten kallar utanförskap, underground, avantgarde, säreget, specifikt, onormalt, osv, som man kan ge sig själv den tillfredsställelse som förhoppningsvis smittar av sig på andra…  (((Per… hur skall avsluta det här resonemanget, hjälp mig…)).  / B.


Laboratorium / 15.


Åter till laboratoriet som jag brukar säga…

Vi omges av omständigheter som vi påverkas av och tvingas in i medvetet eller omedvetet. ’Det stora arbetet’ läggs för en stund åt sidan. Ibland kan det vara bra att se jaget utifrån. Det vill säga, att betrakta sitt arbete, sin kropp, utifrån ihop med erfarenheter i sin omvärld. När omvärlden ’suger energi’ blir ’för förutsägbar’ är det svårt att finna nya erfarenheter. Då brukar jag söka inåt. Drömmarna, ruset, ljudlandskapen, allt som hör sinnenas trädgårdar till. Då intresserar mig de riktigt komplicerade bilderna. När jag vill vara allena och laborera med grundämnena. Jag vill då till det stora svarta, gnistrande och rykande laboratoriet. Går du också dit Bo? Samtalar du med framtiden genom ditt förflutna?  Skrapar du på den knappt genomsiktliga tidsspegeln. Ser in i det omöjliga, tills att det blir möjligt. Fragmenten, koderna…stoffet.

Är du som jag stundvis djupt försjunken i koncentration i väntan på kombinationerna? Detta att vara en sändare

och en mottagare i samma stund…i väntan på ljudet, explosionen, ljuset, ruset, flödet.

Kombinera!; jord, eld, luft, vatten, från evighet till evighet. Etern är också ljudet i all evighet. Vi är ljudet.

Ursprungliga element som också är temperament och färger i en fysisk kropp, har kopplingar till planeternas rörelser i kosmos.  Vi är här nu. Vi är också begynnelsens ’Ur-slem’.

Vi är blodet från miljarder pumpande hjärtan.

Ändå har resan bara börjat… / P.

 
 
 
 


 

 

 

 

 

 

















+