Bo
I. Cavefors
ETT
LODJUR I VÄNTAN
Bok:
Peter Lucas Erixon Slagruta,
Författarförlaget 1988.
Peter
Lucas Erixon föddes 1962, uppvuxen i Jämtland. På foto från tiden kring slutet
av 1980-talet verkar han vara en vältränad ung man som man lätt kan föreställa
sig gå långa dagsmarscher i de norrländska markerna. Han har markerad haka,
breda ögonbryn och näsvingar, starka och välvårdade tänder. Kindknotorna skapar
symmetri åt ansiktet. En vacker hals, ett tydligt adamsäpple. Collegetröjans
bård blir till segerkrans runt författarens huvud. Leander Engströms akvarell
Nybygge vid Aktsek, som är omslagsbild, visar ett ljust och öppet landskap med
en gård, men inga människor. Det är denna norrländska idyll där mörka händelser
utspelas som alla leder fram till domens dag, som Peter Lucas Erixon skriver om
i novellsamlingen Slagruta.
Människorna
i Erixons noveller lever alla längst upp i det glesbyggda Norrland. Det är en
geopolitisk utgångspunkt som är förträfflig för en realistisk författare som
Erixon; ett träd är inte endast ett träd som vi kan se med våra ögon och ta på
med våra händer, det har också en historia bakåt i tiden och framåt i tiden,
det växer och utvecklas, det dör och återuppstår, det påverkar sin omgivning
och det påverkas av sin omgivning.
Denna
mångdimensionella realism är den verkliga realismen, därför att den tillför den
påtagliga verkligheten dolda dimensioner och dem förutan vore den påtagliga
verkligheten omöjlig.
Hos
Peter Lucas Erixon blir Norrland därför inte som hos tex Sara Lidman och Torgny
Lindgren, en kuriositet, något exotiskt. Erixon rör sig försiktigt i det
norrländska landskapet, men han lägger inte beslag på det. Med en stilkänsla
som en liten gud skriver Erixon om allmängiltigt filosofiska, moraliska och
religiösa frågor. Han utgår ifrån en
realistiskt uppfattad urtid som historiskt inte behöver ligga mer än etthundra
år tillbaka i tiden, men som för dagens människor kan förefalla stå närmare den
faktiska urtiden än gränsa till vår egen tid.
I
novellen Kristina Johanna på väg mot sommaren, skriver Erixon om den sockersjuka
gamla kvinnan på ålderdomshemmet som komaliknande, drömlikt, återupplever sin
ungdom som vallflicka. Novellen Yttersta dagen är litterärt sett samlingens
sämsta novell, men trots det en bra avslutning därför att människans och
jordens undergång är ett genomgående tema i boken. Men jorden återuppstår och
några människor överlever, därför att ”människan kan i yttersta belägenhet leva
också av ingenting”.
I novellen Påsk sker en familjeuppgörelse mellan tre bondsöner, där två inordnar
sig i den småborgerliga storstadsmiljön medan den tredje, hemmasonen, ”stollen”,
som ”sålt tasken åt räven”, inväntar föräldrarnas död för att därefter kunna
leva ett eget liv. I Att försöka straffa ödet, skriver Erixon om flickan som
under några hektiska höstskördsmånader upplever åtrån och kärleken, men
älskaren försvinner och hennes livslånga hat till mannen som övergav henne
bryter ut i ett vansinnesdåd, en massaker på två oskyldiga hästar som får
tungorna avskurna och förblöder. ”Så var hennes straffpredikan. Och hon hade
velat skrika högt och gällt – men skriket var en frusen rännil förgiftat
vatten.”
Allt
detta är mycket bra, men det är med titelnovellen Slagruta Peter Lucas Erixon
visar sin begåvning. Det är en mytisk självbiografi där författaren förflyttar
sig tillbaka till ett tidigare liv som han nu återupplever som den 26-årige
Peter Lucas Erixon när han säker upp den hydda, den gård, där han och hans
familj bodde för hundra år sedan på klippan på ön i fjällsjön i ödemarken nio
mil norrom den nordligaste byn . Här utspelas urtidsdramat, efter jordens
undergång och före jordens undergång.
En
kvinna har med sina båda pojkar, den ene sex år och den andre fortfarande i
behov av bröstet, sökt sig bort från människorna. Av vilka skäl framgår inte,
men på något sätt har hon naturligtvis upplevt domedagen, sin egen domens dag
som tvingat henne ut i ödemarken, bort från gemenskapen i gården. På klippan på
ön bygger kvinnan upp en ny tillvaro, getter, bark, lavar, mossor och
förtvinade grönsaker. Det är en allegori om människans vilja till överlevnad,
att jorden alltid delar med sig av sina skatter, även om de kan förefalla
obetydliga; att människan ”kan i yttersta belägenhet leva också av ingenting”.
Kvinnans
samhälle växer med nya människor, som säker sig dit eller som av en slump
hamnar på ön. De vanliga konflikterna spelas upp. Här finns ont och gott,
klokhet och dårskap, besatthet och målmedveten strävan. Med Ooldens ankomst
börjar allt brytas ned sedan det först genomgått en hektiskt vanvettig
utveckling med nybyggnation och promiskuitet där den starke tilltvingar sig den
sjuka, totalitära makten. Oolden var ”ett offer och en jagad – ändå blev han
själv en jägare, en jägare och en offerletare och en plågare. Så också i dessa
mjuka, vackra människor bor det oerhörda odjuret, människans oigenkännliga
andra sida”.
I
ösamhället formas en religion med egna gudar, getterna offras och de döda
människornas kroppar sänks ned i den avgrundsdjupa bergskrevan. Novellen
Slagruta handlar om att leva trots att den ständigt närvarande döden är
förutbestämd att vinna kampen; döden vinner kampen men den slutliga och allt
överlevande segern är människans, hon som uthärdar dödens närvaro under hela
sitt liv, ofta under otroligt ovärdiga förutsättningar.
Peter
Lucas Erixon har en mycket ljus livsuppfattning och därför är Leander Engströms
akvarell ett så utmärkt riktmärke för att ta sig in i den öde värld författaren
beskriver. Erixon är medveten om människans mörka bottnar och jordens svarta
historia och kan därför se att ”såväl mark som himmel, vatten som de fåtaliga
träden, luft, stenar – allt är absolut blått. Absolut dimblåfärgat”.
Jag
föreställer mig att Peter Lucas Erixon om sextio år har en soltorkad hy med
djupa fåror som stramar till över kindknotorna och att de mot huvudet tätt
liggande öronen, än mer än på det foto som visar honom som 26-åring, skapar
intrycket av ett lodjur i väntan på tillfälle till språnget in i den
inkarnerade människans urtida framtid.
Recensionen
tidigare publicerad i bla Sundsvalls Tidning den 7 september 1988.
Bo
I. Cavefors
PETER
LUCAS ERIXON
TYSTNADENS
FRIHET BLAND HJORTRONBLOM, LINGONRIS, KÄLLVATTEN OCH KÅDA
I
boken Hemlandet (Bonniers, Stockholm 1991) återkommer Peter Lucas Erixon till
en obestämd lappländsk ödemark där det yttre skeendet har sin början och sitt
slut men det faktiska äventyret tilldrar sig i människans inre öde, dit hon
alltid återkommer efter flykt bort från närvarande nutid.
Det
första året på det århundrade som börjar med år 1900 är en förfärlig tid. Cyniskt
sakligt, med illusionsfri bysantinsk brutalitet men samtidigt på ett
fantastiskt och mjukt och sjungande språk berättar Erixon om människans
tvångsanslutning till världen, om frihet som endast finns i drömmar.
Stenfinn
och hans båda bröder ger sig iväg upp genom skogen med en ”följeman” som
vägvisare och fadder.
Följemannen
går med lätt packning medan bröderna bär de tunga bördor som är förutsättningen
för att de skall kunna etablera sig som nybyggare.
Efter
många dagars vandring når bröderna och följemannen sista vattnet och andra
stranden. Stora vinden suger som en trombstöt in österifrån genom regnets
hängmatta. Platsen bröderna beslutar sig för är en djuprund dalsänka i
landskapet, med fjällen som skyddande murar. Det doftar ”hjortronblom,
lingonris, kallvatten och kåda”
Efter
många års slavtjänst som dräng har Stenfinn flytt bebodda trakter. Bröderna är
tveksamma medlöpare till detta svek mot trälens roll i världen, i hemlandet,
att stanna där någon honom satt. Sedan föräldrarna slitit ihjäl sig vid
försöken att rädda skörden undan ett för tidigt höstoväder utauktioneras
småbarnen, Stenfinn och hans syskon, till bönder i trakten.
Sorgens
och saknadens tystnad förvandlar Stenfinn till en utanförstående, en ensling
som söker gemenskap och han finner den i ensamhetens tystnad, i tystnadens
frihet. Röster finns ”endast som intill varandra liggande tystnader”; att tala
blir möjligt först sedan han åt syskonen och sig själv rotat det hem de en gång
förlorat.
Stenfinn
finner en skaderiven yngling, den till fähusets förkammare förpassade som ber
och väntar på något som leder honom bort från detta omänskliga något som inte
är, som inte finns i verkligheten, i hans inre verklighet. Under hårda vintrar
med knarrande snö lossar tvångströjan, Stenfinn andas den stora luften, det är
som att ”andas Honom”, som om han ”andades Makten”. Gud är förlösning och
tystnad.
Då,
för nu lika länge sedan som när Stenfinn och syskonen mist föräldrar och hem,
kommer ingenstans ifrån kvinnan som ständigt är på vandring, som söker sig till
likar vilka även de har varken stuga eller get. Hon kommer någonstans och
ingenstans ifrån ”söderut i världen”, som en evigt vandrande frälserska,
fråntagen namn, hemort, ålder, utan tvingande eller tyngande arvsskuld, endast
medveten om sin egen skuld, att ha dödat de tre barn hon fött men inte kunnat
föda, minnen hon kunde ”med åren allt mindre glömma”. Med det barn hon låter
leva, en flicka, försörjer hon sig under tjugo år som fähuspiga.
Denna
flicka, Marja, år den kåta bondkvinna Stenfinn tjänar och som får hans kön att
växa. Han ser hennes stora tunga hängande bröst med en blandning av smärta och
eggelse. Förhållandet varar i mer än elva år, stegras till extas, till ”en
flyktens handling”. Lustan förvandlas till viljan att straffa den som plågat
honom, samlaget blir en dödsakt, en ”avrättningshandling”. Kvinnans
njutningsfyllda kvidanden övergår i plågans djurlika läten. Stenfinn drivs av
tvånget att döda men avhålles ifrån att verkställa dödsdomen eftersom
drängstugan och kvinnans famn fängslar honom vid ovanans frihet.
När
bröderna slagit sig ned i ödemarken inser Stenfinn att han ej genom yttre
frihet finner den inre frihet han söker, livskänslan och ”livsvirveln” förblir
frånvarande.
Den
ene brodern rivs på fjället, den andra brodern flyr ödemarken och Stenfinns
tystnad.
Efter
vintern återkommer följemannen till brödernas stuga för att se hur det har gått
för dem. Stenfinn är ensam kvar. Huden kring ögon och mun är torr och blek,
håret tovigt och platt. Hatiskt sitter han tigande på en pall invid den kalla
eldstaden, ser på följemannen med det in i vansinnets mörker drivna
människodjurets tomma blick. Följemannen ger Stenfinn vatten, tvättar honom.
När följemannen utsätts för den övergivnes svartnande ilska förstår han att
Stenfinn “släppt in honom i sig”, att han är ”nere vid botten där han inte kan
se, för att det är ogenomskinligt”.
Följemannen
ger sig av och Stenfinn drar sig ned till gården där han tidigare tjänat, till
Marja och hennes man, för att förgöra den han hatälskar. I gården bor nu en av
Stenfinns systrar, sjuk och utslängd från det ställe där hon tidigare pigat.
Stenfinn
binder det gamla paret vid hästens bakben, hugger järnslipet i hästens länd;
över gårdstunet ljuder ”dova ljud av kropp mot jord, hovarna, hovarna, såren i
hästens länd, hans vilda, skrämda gnäggningar, frustande, som il av ljud,
djurljud, människoljud, strupläten, kvävningar, hovar i ansikten, och bort
sprang den dragaren med två människor bundna strax under sina bakben, dundrande
in i någon för länge sedan överstånden sommarnatt…”. Stenfinns egna skrik
upphör ”då, plötsligt. Slut, slut var det: nu”.
Stenfinn
tar den sjuka systern med till fjällbygget. När de kommer fram är hon död.
Ankja
är nästa kvinna som tvingar Stenfinn till flykt. Också Ankja är en vandrande sökerska..
På fjällön har hon fött fyra barn. När
hon åldras ger hon sig åter ut i världen. Ankja kommer till brödernas stuga.
Efter två dygns väntan ser hon Stenfinn återvända med den döda systern, går in
i stugan och förstår att hennes förnimmelse om att något står fel till i dalen,
varit riktig.
Kvinnan
tänder en brasa, ur elden kommer värme. I jorden lägger hon Stenfinns syster. Hösten
är kall och människan ”kallad till bortgång men till fortlevnad”. I drömmen har
Ankja sett ”hur fåfängt människofötter ändå trampar när marken ger sig av”. Tiden
är knapp, det är tid att lämna stugan. Hon ger Stenfinn av det torkade köttet.
De går ut på tunen, binder fast skinnsäckarna på dragarens rygg. De försvinner
ner över slänterna mot vattnet på väg ut ur synhåll, över fjällkrönet, ”ut ur
myrfloarna, in i skogsområdena” mot någonstans där det finns främmande trakter
där man inte jagar redan sargade, mot någonstans där det finns läkedom mot den
frihet som kräver att man lämnar vad man har.
I
denna med mästerskap formulerade och intensivt genomlevda berättelse plockar
Peter Lucas Erixon fram människor ur mänskligheten, ur det historiska sceneri
där nya generationer alltid tvingas att med livet som insats slå sig fram till
egna identiteter och ett eget Jag, ett Jag i ensamhet, utan gemenskap med
andra, i tystnad. Som i Stendhals Rött och svart är också Peter Lucas Erixons
hjälte en egoist, hjälteglorian vidgas med varje misstag Stenfinn gör sig
skyldig till, med varje undergång han frambesvärjer och förgäves bekämpar med
av förtvivlan sönderslagna blodiga knogar.
I
Stenfinns uppgörelse med bödlarna, när han binder dem efter hästen, finns ingen
nåd och ingen synd och ingen syndabekännelse i luthersk eller augustinsk
mening. Stenfinn måste bort från det förgångna, bort från plikterna; även han har
rätt till absolut egenvärde trots att omständigheterna han är en del av, som är
en del av honom, vet berätta att en oskyddad ung människas möjligheter att
finna sig själv endast kan förverkligas i en omgivning präglad av så sällsamma
ting som kärlek och solidaritet. Stenfinn och berättaren Erixon flyr in i
magins intimitet för att orka bära bördan av svaret som ges den förskjutne, att
det endast finns en väg ut ur ledan och mörkret, att fly in i arkadiens
fantasivärld, in i en tro utan dogmer, fri från tabun och förnedring, till den
enda värld där egen vilja gäller.
När
Stenfinn ger sig av till fjället drar han i olyckan med sig syskonen. Flykten
till ödemarken är emellertid inget annat än en återvändsgränd, en ny ofrihet. Denna
filosofiska analys om längtan efter total fri individualism i en skoningslös
otid lockar läsaren till medlidande med någon om vilken vi egentligen inte vet
om han är enbart offer eller delvis själv skyldig till den tid och verklighet
han lever i. Peter Lucas Erixons berättelse handlar sålunda om varje ung
generations till extas drivna längtan till gröna kammarns hemligheter, att
förvandla öde land till blommande öken.
Artikeln
tidigare publicerad i Signum, Katolsk orientering om kyrka, kultur och
samhälle, nr.8, 1991.
Bo
I. Cavefors
…HANS
STRÄVA TUNGA
Bok:
Peter Lukas Erixon Väktaren vid tröskeln.
Bonniers 1994.
Sakta
men säkert byggde Peter Lukas Erixon under nittonhundranittiotalet upp
positionen som en av landets mest intressanta unga prosaister. Romanen Hemlandet från 1991, är ett språkligt
mästerverk, en berättelse genomsyrad av fjällvärldens mystik, om ensamhet och
förtrogenhet med de gamlas klokhet och det förflutnas myter. I Hemlandet beskrivs varje generations
till extas drivna längtan till gröna kammarns hemligheter, hur förvandla öde
land till blommande öknar.
Erixon
var under nittionhundranittiotalet en proletärförfattare i tiden såtillvida att
människorna han skrev om, på samma sätt som forna tiders proletärer, befann sig
utanför de etablerade maktapparaternas samhälle, samtidigt som de var och är en
del av samhället, ja i själva verket samhällets starkaste nerv och därför dess
svagaste länk. Erixons älskande människor i Väktaren
vid tröskeln lever sitt anarkistiska liv bortom etablerade normer men i
djup samklang med sina egna krav och sin längtan efter frihet.
Frihet
är nyckelordet i Peter Lukas Erixons författarskap, en frihet som ofta endast
kan förverkligas i drömmar och genom drömmar som verklighet. De förverkligar sina drömmar genom kärlek. Kärlek är dröm och verklighet. Erixons båda älskande män drömmer om kärlek men går ett steg
längre. De förverkligar även den kärlek som faller utanför ramarna för vad som kan anses
vara typiskt, normativt, för livet i en liten norrländsk by där alla ser, hör
och tror sig veta allt om den andre. I ett sådant getto, som också är ett
andligt vakuum, bryts ensamheten och tystnaden endast av ljud och människor som
kommer någon annanstans ifrån, av grammofonskivans Puccini, av främlingen, av
sommargästen.
Flyktig
är kärleken, den goda orgasmens ögonblick, smärtans triumf över det
obeständiga. Men det finns en kärlek som bryter sig ut ur ögonblickets extas:
kärleken mellan tjugoåringen Jonas och byns medelålders polisman. Jonas blundar
och säger, när de ligger med varandra: ”Jag tycker om tystnaden mellan oss”.
Han går över gränsen väktarna vid byns trösklar vaktar. Han förändrar sitt liv,
”situationen han var i”. Marken gungar under honom men hungern efter den äldre
mannens kärlek, behoven och nyfikenheten segrar. Jonas följer drömmen in i
verklighet. Det finns liv i honom. Han har en vilja. Han vill kyssa mannen, han
vill ”hålla sina händer på den särskilda platsen mellan armhåla och midja” och
han ”smakade hans saliv och slickade hans sträva tunga”.
Väktaren vid tröskeln är ett mästerverk om hur en ung man upptäcker
sin homosexualitet och vågar förverkliga den. Erixsons roman är för övrigt en
svårdefinierbar variant av skönlitteratur. Förutom kärleken mellan Jonas och
Gregor, polisen, händer ingenting förutom det ingenting i vilket de andra
byborna förtvinar. Endast de båda älskande bryter sig ut ur det givna mönstret.
Deras revolt är en mjuk revolution som inte stör byns sömn. Ser man längre än
till den norrländska svartskogens trädtoppar är det emellertid en revolution som
långsamt men säkert förvandlar människor och samhällen. De maktlösa skapar sin
egen makt: Jonas och Gregor är sin egen kärlek.
Artikeln
tidigare publicerad i Reporter,
1994/4, april. Här något reparerad.
No comments:
Post a Comment