cavefors : werner schwab och lidandet

Bo I. Cavefors

SCHWAB OCH LIDANDET

 

De båda artiklarna publicerades ursprungligen i KvällsPosten den 16 april respektive den 10 april 1997. Här reviderade och aktualiserade.

 

(Werner Schwab 1958 – 1994)

 

1997 spelades Werner Schwabs pjäs Folkmord eller min lever är meningslös, på Intiman i Malmö. Fick fin kritik. Svarta rosor ströddes. Samtidigt med detta skådespel publicerade Bokförlaget Symposion Schwabs  Himlen min kärlek eller mitt döende byte (översättning av Ulf Peter Hallberg), kompletterat med några Schwabreflektioner kring teaterns väsen och språk, med boktiteln En världslig totalsmädelse. 1992  utkom på tyska Schwabs Abfall, Bergland, Cäsar. Eine Menschensammlung (Residenz Verlag, Salzburg), där författarens expressionistiska brutalprosa kommer till sin rätt även i tryckt form.

Likt tyskspråkiga författare som Norbert Gstrein, Josef Winkler och Peter Weber, ägnade sig Schwab (konstnär och författare) åt civilisationskritik. Författarnas texter uppträder som fallna änglar i de tysk/österrikisk/schweiziska kulturlandskapen. Alkoholism, incest, aktiv sexualitet, mord och kannibalism är visserligen företeelser folk i allmänhet inte är obekanta med  -  det skulle i så fall vara kannibalism, å andra sidan finns det ju även verbal kannibalism  -  men att tala om detta så som Schwab talade om det gör man definitivt inte på moraliserande kulturredaktioner.

Djupare sett utövade Schwab samhällskritik, materialismkritik, sekulariseringskritik. Samtidigt var Schwab medveten om att teatern "underhåller staten", att teatern lockar fram "ett leende" i statens, i maktens "uttråkade konsistens". Som en sentida medresenär till Artaud insåg Schwab att teatern är en "gigantomanisk anakronism"  -  men att just däri ligger dess existensberättigande. Utan det anakronistiska utanförskapet gentemot samhällsmaskineriet, är teatern obehövlig, en "långtråkig grisdynga". Schwab var kompromisslös i ordexcesserna. Han konstruerade välkalkylerade katastrofer och provokationer. I hans dramatik skildras avgrunderna bortom normalitetens välpolerade fasader. Schwab klädde av anständigheten och den i sina egna ögon anständige tvingades blotta sin amoraliska moralism. Ett postumt Nobelpris till Schwab hade varit ett gott val i dessa dagar när vi står inför en ny fyraårsperiod med Bush.

Själv var Schwab en moralisk amoralist. Därför är det aningen komiskt när Ulf Peter Hallberg  -  i några notiser om Schwabs liv och verk  -  talar om det schwabska språkets massiva "kontrastverkan mellan tal och situation", om den "fullständiga diskrepansen mellan språk och handling". Det förhåller sig nämligen exakt tvärtom. Schwab var en mästare i att skapa den totala, den absoluta, överensstämmelsen mellan talet och den FAKTISKA situationen, den fullständiga överensstämmelsen mellan språket och det FAKTISKA skeendet. Schwabs attacker var (är, i den mån han fortfarande läses) som ett plågsamt fortissimo när han eldar på för fullt under den försoffade mänsklighetens behov av harmoni, av "mänsklighet". I prosaboken Abfall, Bergland, Cäsar skriver han att "en verklig människa, en människa som existerar i verkligheten, som är av kött och blod och hjärna och skit, skulle man verkligen inte angripa, nej, en sådan människa skulle man aldrig angripa". Utifrån sådan storartad insikt formades Schwabs moralism, att kunna se, uppfatta och ta lärdom av det mänskliga i det "omänskliga".

 

+ + +

Ja, Schwab "eldar på för fullt under den försoffade mänsklighetens behov av harmoni", han skrev om smärta, lidande och extas. Så gjorde även Anders Piltz i en artikel i tidskriften Signum (1997:1). Piltz skrev om den lidande människan och om utilitaristisk "normalitet", i sak samma ämne som Schwabs huvudtema, men utan dennes  insikt om att såväl utilitaristisk normalitet som kristen/dvs katolsk normalitet i hög grad även är icke-normalitet. Med andra ord: icke-normalitet är ofta det sant normala. Vilket Schwab insåg och åskådliggjorde effektivt i sin prosa och i sina skådespel, i sin gränsöverskridande konst. Piltz, däremot, blandar samman nyttonormalitet med teologisk och filosofisk normalitet/icke-normalitet. Piltz sammanfattar: "Guds kärlek är det enda som kan göra lidandet uthärdligt".

Är Guds kärlek det enda som kan göra lidandet uthärdligt? Av vad består Guds kärlek?  Är det inte istället precis tvärtom, att det är ifrågasättandet av Guds kärlek, misstanken om och rädslan för frånvaron av Guds kärlek och som en följd av detta VILJAN TILL, STRÄVAN EFTER OCH LÄNGTAN MOT Guds kärlek som gör lidandet uthärdligt?

 

Ett exempel.

 

Agenten, författaren till det självbiografiska mästerverket Vishetens sju pelare (1926) och den sexuellt aktive outsidern T.E. Lawrence, Prinsen av Mecca, avlider omedelbart sedan han den 19 maj 1935 slirat med mc:n, en 1932 års Brough Superior SS-100 på den regnhala raksträckan från flygvapnets kaserner hem till eremitaget Cloud Hill.

Lawrence var ett utomäktenskapligt barn. Sann man blir Lawrence först när han fostrats i den medeltida Oxfordmiljön: där lär han sig fysiskt och moraliskt mod  -  Lawrence härdar kroppen och, likt Schwab, praktiserar sin homosexualitet.

I Vishetens sju pelare beskriver Lawrence sina upplevelser som brittisk agent i Arabien åren före och under första världskriget. Han är ytterst kritiskt mot Churchills falskspeleri gentemot Syrien.

Jag märker att resonemanget flyter ut över ökensanden. Därför: åter till Piltz artikel i Signum, men först mer om Lawrence som i sin självbiografiska bok beskriver mystiken kring smärtupplevelser när han talar om smärtan som sexuell lust och som absolution då människans metafysiska vilja kolliderar med den sekulariserade och politiska världens krav. Att smärta, lidanden och umbäranden öppnar portarna mot frihet visste också självutlämnande äventyrare som Hemingway, Malraux och Jünger. Likt de Saint-Exupérys Lille Prins fann Lawrence smärtan/lidandet i Arabiens öknar. Endast smärta/lidande, törst, längtan efter vatten och törsten efter Gud, gav dem övertygande bevis om att de verkligen levde, att blod flyter genom ådrorna, att livet existerar. I lidandet upptäcker de Guds kärlek, att livet existerar som ett svar på törsten efter livets skapare. De vet att det är först genom att döda fienden de bär inom sig själva som de kan nå den totala utlevelse som påskyndar och provokativt positivt påverkar Jagets förlossning. Behovet av smärta, lidande och sexuell extas är vägen, en av vägarna, till att bli mottaglig för Guds kärlek, Guds nåd.

Den största smärtan upplever Lawrence vid avskedet från den fjortonårige arabpojken Dahoum. Med honom kunde agenten "förödmjuka sin kropp och känna sig fri i själarnas gemenskap". Själarnas gemenskap, vad är det om inte ett fint bevis på Guds kärlek. Guds kärlek är inte det enda som kan göra lidandet uthärdligt.  Det är inte vissheten om Guds kärlek som gör lidandet möjligt: det är istället smärtan/lidandet, den absoluta utlevelsen, den totala upplevelsen, som låter människan smaka, kanske få visshet om, Guds kärlek; genom smärtan/lidandet/extasen förenas människan med Gud i kärlek.