bruna skjortor stinker...

Bo I. Cavefors

BRUNA SKJORTOR STINKER…

 

Litteratur:

Stéphane Courtois, Nicolas Werth, Jean-Louis Panné, m.fl. Förord av Arne Ruth :  Kommunismens svarta bok.    Inb., ill., 778 s. DN Bokförlag, Stockholm 1999.

 

Kommunismens svarta bok väckte berättigad uppmärksamhet när den publicerades 1999, två år efter den franska originalutgivningen. Den berättigade uppmärksamheten avtog snabbt i styrka. Några politiska spår avsatte den aldrig; i svenska dagstidningars ledarkommentarer och i riksdagsdebatter hänvisas det sällan (aldrig) till de fakta som publiceras i boken. Tråkigt nog har erfarenheterna av Hitlers och Stalins krig mot judar och andra ”avvikare” inte genomslagskraft i dagens informationsflöde – vilket innebär att man ej heller vågar ge sig in i faktabeskrivningar av palestiniernas verkligheter under de palestinska ledarnas terror med order utfärdade på bekvämt avstånd från helvetet, från lyxliv i Quatar, Paris, osv…

 

I Kommunismens svarta bok bekräftas vad som är allmänt känt (vilket författarna på intet sätt försöker dölja – litteraturhänvisningarna är otaliga), men detta förringar på intet sätt bokens betydelse, framför allt om man placerarar det som i boken beskrives i en aktuell politisk kontext.

 

Flertalet av författarna till artiklarna i Kommunismens svarta bok var gamla bekännare till diverse varianter av Lenins, Marx, Stalins och Maos läror. I förordets snirkliga resonemang kommer Arne Ruth in på ansvarsfördelningen mellan ett folk och dess ledare när det planeras och/eller begås folkmord i folkets, revolutionens och nationens namn. Ruth menar att ett folk kan förvandlas från fredliga individer till visserligen passiva men dock accepterande åskådare till folkmord av olika slag, men samtidigt hävdar han att det är först när ”maktlösa människor” skapar ”en ny tolkning av villkoren som makten kan rubbas”. Det är ganska cyniskt att tycka så. Och det är märkligt att en journalist som bekänner sig till demokrati, parlamentarism och liberalism, kan tala om ”maktlösa människor” samtidigt som han visar på utvägen ”en ny tolkning”. I verkligheten är det inte så att det är ”maktlösa människor” som skapar politiska villkor i varken den ena eller andra riktningen; maktlösa människor manipuleras, inte minst med hjälp av naiv och manipulerad journalistik.  Detta är exakt vad som sker med palestinierna i de områden där Hamas, PLO, m.fl., härskar.  Vad gäller Hitler/Stalin menar Ruth att  i ”moralisk mening”  kan han ”inte se att kommunisternas skuld är mindre än nazismens” och att man ”inte (kan) kvantifiera skuld när det handlar om tiotal miljoner döda”. Å andra sidan, menar Ruth, att nazisternas försök till utrotning av judar och zigenare (av psykiskt handikappade, präster och homosexuella, bör man tillägga, men de nämnes ej av Ruth…) var ”ett självändamål” och att ”syftet” med koncentrationslägren ”var att mörda så effektivt som möjligt”. Det är i och för sig en korrekt beskrivning, men sådan var ambitionen också i Lenins och Stalins Union av Sovjetiska Republiker, i Maos kinesiska folkrepublik, i Pol Pots Kambodja, osv. Och sådan blir situationen för judar i allmänhet och för judar bosatta i staten Israel i synnerhet om någon eller några av de palestinska organisationerna/partierna/rörelserna/osv, typ Hamas, skulle gå segrande ur konflikterna med den sekulariserade staten  Israel. Ruth hävdar att Stalins/Sovjetunionens (inkl. lydstater) utplånande av etniska folkgrupper inte som i Hitlertyskland var ”detaljplanerat massmord”, men för den människa som blir upplyst om att statsmakten, eller, som i fallet Israels judar contra de palestinska ”befrielserörelserna” -  beslutat mörda henne/honom är det faktiskt likgiltigt om det sker på grund av att man har ”fel” gener, tillhör ”fel” ras, bekänner sig till ”fel” religion, är född i ”fel” samhällsklass, har ”fel” sexuell läggning eller på något annat sätt avviker från maktelitens (i det här fallet den palestinska nomenklaturans) normer och värderingar, om avrättningen sker si eller så.

 

De palestinska ”befrielserörelsernas”, samt ett antal samarbetande islamska staters välplanerade förintelseaktioner sträcker sig över en lång tidsrymd, och det råder inget tvivel om att de kommer förverkligas den dag staten Israel inte kan försvara sitt territorium och sin befolkning.

 

Är Europa och FN – och det i andra sammanhang ständigt åberopade ”världssamfundet” - berett ta på sig ansvaret för ett nytt folkmord?