avsked från SVARTA FANOR 1997 :

 

svarta fanor – återblick…

 

…vid tack-och-adjö-föreställningen av svarta fanors trippelnummer 16-17-18/1997 gjordes en del kommentarer som är intressantare idag än då:

 

”Jag vill erkänna att bekantskapen med dig och din tidskrift har varit sporrande för kreativiteten.” Eugén/Mohamed Omar i odaterat brev (augusti-september 1996).

 

”Härmed ber jag att få säga upp Lisa Söderbergs prenumeration av Svarta Fanor. - Med vänlig hälsning / Birgitta Eleman / Sveriges Radio” (brev: 1996-10-29).

 

”Hej Bo Cavefors! – Jag har under ett års tid följt Svarta Fanor och mitt intresse för tidskriften har nu växt från slumrande intresse till vaken fascination. Speciellt det senaste numret [avslutningsnumret: 16-17-18] bjöd på en eruption av snygg estetik och kraftfulla, tankeväckande artiklar. Det som i första hand fångade mitt intresse var artikeln Det tysta Sverige. - - - Vem är då jag? Jag heter Carl Forsberg, är 19 år, pluggar litteraturvetenskap i Göteborg och håller just nu på med en B-uppsats om Ezra Pound.  - - - Vad har då allt det här med dig att göra? Jo, jag och mina vänner tycker mycket om din tidskrift och jag skulle gärna vilja skriva i den… ” (brev 97-04-01).

I ett brev av den 26 maj 1997 skriver Jonas Kellagher: 

 "Jag tyckte alltid att SF var en inspirationskälla i och med att den aldrig var så förbannat jäkla förutsebar som allting annat som ges ut i det här landet…”. I tidskriften Soma (1997:5) skriver Kellagher om Svarta Fanor: ”Alltid lika intellektuellt provocerande och extrem i sina bildval. Jag kommer i vilket fall att sakna den, för någon motsvarighet finns inte i Sverige och betvivlar att det kommer att komma någon. Svarta Fanor har varit forum för idéer som inte brukar komma till tals i Sverige. Jag hoppas att Cavefors kommer tillbaka för att än en gång utmana våra sinnen och provocera den intellektuella ankdamm som Sverige är.”

 

 

Göran Dahl (dåförtiden sociolog vid Lunds Universitet) påpekar i  tidskriften Arena (6:1998): ”…läs till exempel den nu avsomnade tidskriften Svarta Fanor och medge att den inte bara är motbjudande, den är också visionär, fräsch och förförisk”. Ulrika Kärnborg hade i Arena nr 4:1998 talat om den ”bisarra Svarta Fanor”.

 

Maria-Pia Boëthius drar igång kommentarerna i Arena med att i nr. 5:1997 skriva: ””Fälttåget ’mot förnuftstro, kosmopolitism och feminism’ sägs även ha nått Sverige. Det exempel som hela tiden nämns är tidskriften Svarta Fanor. Den ges ut av förre vänsterförläggaren Bo Cavefors, som även skriver större delen av sitt material själv. Men jag har märkligt nog aldrig sett Dahl, Mithander och Heidegren kommentera tidningens innehåll eller läsekretsens omfattning. Kanske finns det en enkel förklaring. Tidningen är en bisarr blandning av katolicism och tyska tänkare, poesi och bögpornografi”.

 

Den 17 maj 2000 skriver Kristian Lundberg i KvällsPosten: ”Det är helt uppenbart att det finns ett behov av en konservativ kulturtidskrift som förmår att placera kulturpolitiska frågor inom ramen för ideologin… - - - [Svarta Fanor] som utgavs av Bo Cavefors, riktade sig till en konservativ katolsk publik – men jag antar att den skrämdes bort av det explicita bildmaterialet…”.