Tuesday 29 April 2014

bo i. cavefors : androgyna stenar m.fl.



 
 
Bo I. Cavefors

ANDROGYNA STENAR

Texten tidigare, uppdelad och något annorlunda, publicerad i Aftonbladet [androgynitet] (7.2.1989), KvällsPosten [stenar] (30.10.1988) och Svenska Dagbladet [bok] (2.7.1985).

 +

Genom årtusendena lever gamla myter; avsikten är kanske att de skall anpassas till tidens trender. Nya myter skapas.

 

Står litteratur skriven av kvinnor i motsatsställning till litteratur skriven av män? Finns det en litteratur som är mer kvinnligt präglad och en annan litteraturkritik som är mer manligt präglad?

 

Enligt de urgamla grekerna fanns i begynnelsen det tredje könet, samtidigt kvinnligt och manligt, i androgyn form, en materia där månens, solens och jordens krafter förenades.

 

Men gudarna förargades. Zeus delade den androgyna människan i två kön som därefter i längtan och hat ständigt söker återförening genom kärlek. Men vilken kärlek? Vilken form av kärlek?

 

Aristofanes och Platon idealiserar det androgyna könet. Ovidius berättar legenden om den transsexuella människan: Hermes och Afrodite förenas i den mjuka och lenhudade Hermafrodite.

 

Dock icke så i Norden, men Medelhavets kulturer har alltid stått öppna för det kvinnliga i mannen. Apollon och Orfeus besegrar döden med musik. Man hyllade de manliga kvinnorna Pallas Atena och Pentesilea och palestinskorna Judit och Salome, föregångare till Jeanne d'Arc och förra sekelskiftets litterära och illiterata femmes fatales, flertalet av dem phallos mördarinnor.

 

Således: är det med onani det androgyna könet befruktar sig självt?

 

Fiendskapen mellan kvinnor och män och syndafallets boskiftning återspeglas dock varken med hjälp av ordbehandlare eller kläder. Visserligen ansåg psykoanalytikerna, på den tiden de fortfarande åtnjöt viss respekt (1970-talet), att de kunde ta död på uppfattningen att manlig stolthet endast är något för män och att kvinnlig ömhet endast är något för kvinnor. Men psykoanalytikerna och de psykologiserande författarna och författarinnorna var själens kvacksalvare som tvångsnyttjade kraften i myternas sanningar.

 

Politisk kamp och karateövningar fungerar däremot androgynt. Att suga nektar ur manlig phallos är för kommande generationer lika viktig näring som moderns bröstmjölk.

 

Sålunda: kommer den gamla drömmen om könens likhet inför Skaparen uppfyllas i vår tid? Är det egalt vilket kön sexualpartnern har? Har utopin om en syntes mellan hjärna och mage, mellan logos och eros, mellan förnuft och känsla, mellan krig och fred, mellan civilisation och natur, förverkligats redan innan hormonforskarna och genmanipulatorerna hinner göra alltför förnedrande ingrepp i människans androgyna natur?

 

Att spränga människans könsgränser har alltid varit ett tema som lockat konstnärer, författare, filosofer och operaskapare. Det androgyna har varit en förutsättning för själva skapandet. Hermann Hesse menar att konst bör vara ett resultat av föreningen mellan kvinnliga och manliga världar, blod och ande. Gustave Moreaus pärlbehängda kvinnor, Oscar Wilde fotograferad som Salome och Michael Jackson med mikrofon istället för könsorgan (eller kanske tvärtom), motsvaras av Sarah Bernhardt (skådespelerskan, inte chokladkakan) gestaltande den androgyne Helsingørprinsen, och av Marlene Dietrich som herre i frack.

 

Surrealism och exotism, två västerländska farsoter, har förvandlat det androgyna till något obscent och bisarrt. Längtan efter det fullkomliga slår över i provokation när den egna identiteten skall skyddas. Myterna löses upp när det androgyna gränsöverskridandet blir svårfattbart, som hos prerafaeliternas befolkade Paradis och Duchamps mustaschprydda Mona-Lisa.

 

Ärligare gamla tiders porträttörer: ganska självklart att Dürers porträtt av en svartlockig flickpojke från Venedig försetts med den dubbeltydiga titeln Bild av flicka eller pojke. 

 

I den alkemistiska handboken Rosarium Philosophorum, från 1600-talet, hävdas att sanningen om kvinnligt och manligt  -  om författaren och författarinnan  -  finner man om de båda skribenterna placeras inuti en cirkel inuti en fyrkant inuti en triangel som inneslutes av en yttre cirkel. Svårfångat.

 

Försoningen mellan de stridande parterna är sålunda lika med cirkelns kvadratur Det androgyna varat befinner sig som alkemistens hokuspokus i skärningspunkten mellan konst, vetenskap och religion. I hemliga böcker som Kabbalan och i gnostiska urkunder hävdar man att det är andens fiender som skapat den materiella värld som förhindrar de androgynas uppgående i det kreativa spänningsfältet mellan ockultism och esoterism.

 

Ernst  Bloch skrev en gång att djävulen står för allt som gör livet spännande och roligt medan Gud ansvarar för tristessen och det långtråkiga: "Der Hintern des Teufels ist die Unruhe, die Langeweile ist der Hintern Gottes".

 

Gäller detta The Rolling Stones? Knappast lekamligen, möjligen som anarkistisk upprorsrörelse. Jag hade fel när jag 1988 påstod att gruppen dog 1978 sedan stenarna pressat fram mästerverket Some Girls. Visserligen förflöt 1980-talet utan The Stones mer märkbara närvaro, trots att man bjöd på nyversionen av Under my Thumb, men decenniet därefter kom man igen. Mick Jaggers obsceniteter får fortfarande lemmen att svälla och Keith Richards har cementerat positionen som rock'n'rollens mästare.

 

Roland Barthes menar att myter är till för att världen skall orka rulla vidare. The Rolling Stones är onekligen myt: You gotta move! Prince och Jackson, för att inte tala om babisarna  -  med mikrofonen på den plats där det borde finnas könsorgan  -  blev svarslösa gentemot Mick Jaggers androgynt frivola framtoning.  Man kan förespråka androgymitet och konstatera att det är The Stones som förändrat världen.

 

Eller: är minnet verkligare än verkligheten?

 

När The Rolling Stones föddes den 12 juli 1962 på Marquee-Club i London, plågades det Brittiska Imperiet av fem små Liverpoolgossar med peruker av spunnet socker. 1962 spelade The Stones några klassiska bluesnummer, som MJ tidigare, i andra gruppkonstellationer glatt de verkligt sena kvällsvandrarna i Hyde Park med. Men snart blev "the greatest-rock'n'roll band in the world" symboler för revolt, våld, droger och sex. Samt de enda verkliga förvaltarna av den dekadent bluesartade versionen av rockmusik. The Stones blev Beatles otvättade motpol. Babysarna satte sig tryggt tillrätta i föräldrarnas knän och hos den pryda press som dimper ned i brevlådan  -  till den som har råd att prenumerera  -  klockan 06.00, innan husfar skyndar till sin byråkratmodul klockan 08.00, men hur skulle man förhålla sig till de vilda stenar som sprängde gylfen? Ett klassiskt klassdilemma. Somliga adlades på stubben, andra vid pensionsåldern. Succén för The Rolling Stones kom sedan den geniala producenten Andrew "Loog" Oldman hjälpt tröga journalister på traven med rubriken "Vågar ni lämna er dotter ensam med en Rolling Stones?". Mamma&Pappa vågade inte. Däremot döttrarna.

 

Sedan imagen fixats dröjde det ett tag innan Mick Jagger och Keith Richards kom fram med en egen komposition. Under tiden spelade man låtar av svarta förebilder som Chuck Berry, Muddy Waters, Howling Wolf och Willie Dixon och förenade deras naivt erotiska stimulantia med den egna gatupojksvilda sexualiteten. Som tex Stone-versionen av Willie Dixon-låten Little Red Rooster, en visa med sexuella anspelningar så klara och eggande så att Brian Jones viftade hotfullt med gitarren och Mick Jagger smetade ut texten så vedervärdigt sinnligt-sliskigt så man trodde sig förflyttad till en viktoriansk barnbordell.

 

The Rolling Stones blev snabbt märkesvara för liderliga lustar. Patti Smith har berättat om den omtumlande upplevelsen när hon såg dem första gången, 1965, på TV: "Bandet var obarmhärtigt som ett mord. Gitarristen hade finnar. Den blonde, som låg på knä, hade svarta ringar runt ögonen. En hade flottigt hår. En annan var totalt borta. Sångaren hade bar överkropp och blottade sig så där lagom… På sex minuter gjorde dessa fem sinnliga varelser mig för första gången fuktig i min jungfruliga springa. Så lärde jag känna The Rolling Stones. De spelade Tims is on my side. Jag frös".

 

The Rolling Stones kreativa zenit nåddes nog från 1965 till början av 70-talet, sedan Keith Richards slagit an ackordet till I can get no Satisfaction. Därefter kom Aftermath, Beggars Banquet, Let it bleed, Sticky Fingers och en rad låtar som för evigt bitit sig fast hos dem som sett och hört The Stones i rätt tid, under rätt förutsättningar, i rätt sällskap och på rätt plats. Då glömmer man aldrig Paint it Black, den cyniska Mothers little helper (en barnramsa till babysarna?), den knallhårda Jumping Jack Flash och den fina bluesen Honky Tonk Woman.  Jag reserverar mig för dagens (år 2003) framtoning eftersom jag numera bara följer dem då och då.

 

Det gick utför en aning efter Brian Jones förfall. Den 3 juli 1969 låg han död på swimmingpoolens botten, efter ett astmaanfall förorsakat av för mycket alkohol och för många farliga tabletter. Med Brian Jones försvann den marockanska flöjttonen. Mick Taylor som kom därefter bör ihåkommas för att han snabbt förfinade soundet hos The Stones, men tyvärr lämnade han gruppen efter några få år för att återgå till den Rhythm & Blues där han startat.

 

The Beatles förkroppsligade den sekulariserade och kapitalistiska nyliberala uppfattningen om Evangelium. Tänk bara på John Lennon och Yoko Ono sittande med benen i kors på sängen, som Adam och Eva, deklamerande kärleks- och fredsslogans. Succé på varje bokmässa jorden runt. The Rolling Stones var deras diaboliska motpol: de stod för den oro och spänning och det nöje djävulen är specialist på och frikostigt delar med sig av. Gud är dock, självklart,  aldrig frånvarande. The Beatles mumlade All the lonely people where do they all come from? (ojojoj, ja varifrån då?) medan The Stones med sin våldets estetik tvingade världen att ifrågasätta den Flower-Power som egentligen inte var någonting annat än politisk manipulation. Med hjälp av aggressiva gitarrsolon häcklade stenarna den värld som accepterade att Martin Luther King och bröderna Kennedy mördades, att Vietnamkriget fortsatte och att Pragvåren förvandlades till istid. The Stone försökte få människor begripa att det kommersialismens duntäcke de kröp ihop under, på insidan fodrats med tagel.

 

Trots detta eller tack vare detta hade Mick Jagger inget till övers för politik och politiker. Läs följande rader av den fd London School of Economis-eleven: "What can a poor boy do, except to sing for a rock'n'roll band, 'can use in sleepy London town, there's just no place for a street fighting man…".

 

Let's spend the night together!

 

+ + +

 

Under sjuttio- och åttiotalen (förra århundradet) skrev Olle Thörnvall texterna till Trettioåriga kriget och så sent som 1983 med Fredin Comp. spelade han in "tystlåtna äventyr" på Planet Records. Han skrev även en bok om svensk rocklyrik (Det nödvändiga livet. Essäer om rock'n'roll, Janus Förlag), publicerade en rocktextantologi och översatte Jim Morrisons härliga Erotisk politik.

 

För Thörnvall är det därför naturligt att inte finna "något tristare än instängda böcker i sommartomma våningar, uppvärmda av eftermiddagens sneda solljus". Jag finner det vara en utmärkt attityd av en som publicerar en bok med titeln Det nödvändiga livet.

 

För alltför många av oss är det nödvändiga livet likvärdigt med att samla på något, ölburkar eller böcker, tex. Olle Thörnvall hävdar att "ursprungligen var det av vital betydelse för homo sapiens att samla. Det gällde rötter och annat ätbart…", men i vår tid har samlandet blivit "verklighetsflykt och kompensatoriskt självförverkligande". I mina öron låter detta alltför psykologiserande för att verka tilltalande/övertygande och för att jag med nyfikenhet skall gå vidare i texten (78) sidor. Finns det något som får mig att sparka bakut, det må gälla texter, musik eller livet som sådant, så är det när något utsättes för en av vår tids största farsoter, sönderanalyserandet, ihjälpsykologiserandet som tar död på all känsla, all mystifierande förlossning av det som är textens, musikens, livets egentliga innehåll och värde.

 

Tackochlov visar det sig emellertid redan på bokens sid. 6 att Thörnvall inte är någon ny rockpsykolog utan en man, enligt egen utsago, förskonad från "trångsynt moralism", som gärna citerar Ferlins "Vanitas vanitatum: Ett liv, ett kors, ett datum". Men jag förstår dock inte varifrån Thörnvall inhämtat att medeltid och barock skulle vara "dödsskräckens epoker framför andra". Dödsfascinationens epoker skulle jag snarare vilja kalla dem. Dödsskräckens tidsålder är vi mitt inne NU och den har gripit oss så häftigt med sina klor att vi inte törs tala om Döden, än mindre tänka på den.

 

Av detta beror kanske det eviga samlandet av ägodelar, alltifrån pengar till porslinselefanter, böcker och rockskivor. Eller, som Thörnvall med gillande citerar Cornelis' "Du kan ingenting ta med dej dit du går", så är det enda eftersträvansvärda samlandet det där man utökar sina erfarenheter (inte att konsumera upplevelser) och han nämner särskilt "kärleken och sexualiteten". I detta instämmer jag, men vill kanske utöka innehållsförteckningen med eftersträvansvärda mål till att också omfatta metafysiska och extatiska eller låt oss med raka ord säga religiösa och även i vardagen extraordinära upplevelser av den påtagliga men dock dolda närvaron av det Okända som många kallar Gud. Även där finns "kärleken" och den gör oss fria att utan skuld och ånger uppleva också den kroppsliga "sexualiteten". Efter vad jag kan förstå så är det nog detta som Thörnvall egentligen tänker när han frågar: "Men är detta verkligen allt?" och samtidigt menar att det för honom är väsentligt "att få tänka och uttrycka sig i tal och skrift" därför att "utan det vore jag helt enkelt inte jag". Just det.

 

Med detta som utgångspunkt förstår jag inte varför Thörnvall plötsligt känner sig pubertal när han instämmer i Jim Morrisons "döden och min kuk är världen". Är det inte tvärtom så att det är pubertalt att mena att det är pubertalt att förneka sig själv? Visserligen är jag äldre än Thörnvall, men dock är vi barn av samma tidsålder och just uti detta att "döden och min kuk är världen" har vi åtskilligt gemensamt med den medeltid och barock som författaren tidigare hänvisade till i sin bok. Och rock'n'roll har haft en avgörande betydelse för oss som normnedbrytande faktor, som förlossare.

 

One two three o'clock, four

o'clock rock

Five six seven o'clock, eight

o'clock rock.

Nine ten eleven o'clock, twelve

o'clock rock.

We're gonna rock around the

clock tonight.

 

Olle Thörnvall analyserar sambandet mellan rock och dans och nämner att dansställena med musik och ungdom var rockens naturliga miljö. Rocken var en "förenkling av jitterbug", skriver Thörnvall. Kanske det, men hur kan det komma sig att en, som jag, som även upplevde jitterbugen tidsmässigt, aldrig accepterade den som självupplevd verklighet på samma sätt som rock'n'roll kom att göra det redan när jag första gången såg Mick Jagger vicka på rumpan på ett studentparty i ett hörn av Hyde Park på den tiden han fortfarande sysslade med blues? Jag tror att jitterbugen endast var samma tama bourgeoisiedröm som Beatles sedermera skulle bli, medan rock'n'roll och då framför allt i Mick's och Elvis gestalter bröt alla vallar och skapade den enorma flodvåg som kom att skölja bort damm och instängda drömmar. Framför allt Mick Jaggers utstrålning, säg gärna karisma, påverkade mig oerhört starkt och därför är det aningen trist att Thörnvall knappast nämner honom i sin för övrigt förträffliga bok! För visst är det så att Mick Jagger mer än någon annan gav ett skönt intryck och uttryck av "HUR DET ÄR", egentligen, eller som Thörnvall skriver: "Ett rytmiskt back beat på trummorna, ett enkelt basriff, en gitarr eller ett piano som håller ackorden  -  och så sången. 'This is my life  -  and I don't care'".

 

Olle Thörnvall nämner dem alla alltifrån Bill Haley, Chuck Berry, Beatles ("I jämförelse med Elvis var de beskedliga som lamm", skriver Thörnvall. Ja, just det, för att inte tala om i jämförelse med Stones…), twisten, hippierörelsen, West Coast-rocken, Doors, Jim Morrison, Led Zeppelin, Heavy-rock, Roxy Music, Elvis Costello och slutligen den uppdykande trista John Travolta… antiklimax, minst sagt. Författaren behandlar omsorgsfullt de bedrövliga svenska originaltexterna och de sällan mycket bättre översättningarna till svenska och exemplifierar med bla Abba som företrädare för småbarnspopen i kontrast till tex Donna Summer och hennes Hot stuff:

 

Gotta have some HOT LOVE,

baby, this evening.

I need some HOT STUFF, baby,

tonight.

I want some HOT STUFF. Baby,

this evening.

Gotta have som lovin', GOTTA

have LOVE tonight.

 

Jaja, det är skillnad på nerver, temperament och blod mot Owe Thörnqvists "Och när vi rockade på Folkan  /  och tyckte kärleken var svår" eller Den Rockande Samen och hans "På marknan i Jokkmokk där dansar dom rock  /  och ylande vargar kommer i skock".

 

Ett intressant kapitel i Thörnvalls bok handlar om de rytmisk-fonetiska nonsensramsorna inom rocken, som "Wop bop alu a wop bam boom  /  Be-bop-a-lula  /  Giddy-up-a-Ding-dong  /  Yakety yak", eller "Chirpy chirpy cheep cheep  /  De do do do, de da da da  /  Abracadabra  /  Diggi loo, diggy ley", och han drar sig inte för att behagligt luta sig mot Wittgenstein och dennes Tractatus och instämmer i att "tom filosofin  /  består  /  i ststa hand av nonsens", och citera Gunnar Ekelöfs "sats motsats slutsats abrasax abrasax Sats" i Absentia animi.

 

Men även om rocknonsens trots allt inte jämnt ut kan jämföras med Wittgenstein eller Ekelöf  (aktuell kommentar: …tyckte jag 1985!, idag är jag betydligt mer tveksam till att jämförelsen utfaller till rockens nackdel, snarare förhåller det sig tvärtom… vem läser Ekelöf?)  och att fraser som "Wop bop alu bop" saknar semantisk innebörd "precis som spädbarnets da-da-da", så innebär inte avsaknaden av semantisk innebörd att ramsorna skulle "sakna funktion". Tvärtom, menar Thörnvall. Inom texternas ramar "fungerar t.ex. Little Richards 'Wop bop alu bop' som ett utrop. Och att det är ett uttryck för sexuell upphetsning framgår om inte annat av resterande text" där han sjunger om de båda flickorna Sue och Daisy "som rim- och antydningsvis 'knows just what to to' respektive 'almost drive me crazy'". Thörnvall hänvisar också till Gene Vincents "Be-bop-a-lula, she's my baby" och till Jerry Lewis "great balls of fire".

 

Den verbala medvetenheten ger utrymme för skämt och leklynne som t.ex. hos Barry Mann med "Who put the bomp in the bomp-ba bomp-ba bomp?  /  Who put the ram in the ram-a-lam a-ding-dong?". Och den verbala medvetenheten, för att inte tala om den verbala förmåga som går utöver alla fattbara gränser är "vedertagen onomatopoetika, som i 'chirpy cheep' (kvitter)" eller är som "ett rytmiskt-fonetiskt tacksamt vardagsuttryck, som 'yake-ty yak' (snick-snack) eller 'helter-skelter' (hullerombuller)". Detta icke-semantiska nonsens användes också medvetet för omskrivningar, t.ex. av Little Richard med "Tutti frutti, good booty!  /  If it don't fit, don't force it!  /  You can grease it, make it easy…". I sammanhanget skall varken Bob Dylan eller Peter Gabriel glömmas. Men i bakgrunden fanns som inspiratörer Lewis Carroll med Alice i Underlandet och Hugo Ball med sin:

 

GADJI BER! BIMBA CLANDRIDI

LAULI LONNI CADORI GADJAM

A BIM BERI GLASSALA GLANDRIDE

E GLASSALA TUFFM I ZIMBRA…

 

Slutkapitlet i Thörnvalls bok handlar om Bob Dylan och filmen Don't look back, ett reportage från Englandsturnén 1965. Det är ett oinspirerat kapitel och så måste det förmodligen bli när man skall beskriva något som, enligt min mening, var alltför tidsbundet och alltför beroende av den tid, den sociala och politiska verklighet där Dylan verkade. Man talar då och då om tidsfenomen och jag ser Bob Dylan som ett tidstypiskt tidsfenomen, i motsats till t.ex. Mick Jagger, Jim Morrison och Elvis Presley. Deras texter är kanske literärt sett mindre värdefulla, mindre sensitiva än Dylans, men kanske just därför mindre tidsbundna, dvs rejält klassiska. Det räcker att här påminna om Elvis':

 

And if you won't come back to me

then they can bring the curtain down.

 

Och det var ju exakt vad som skedde. Och sker.

 

 

Tuesday 22 April 2014

william zarate : three new portraits (bacon and cavefors)... - and 2 variations...

 
 
 
3 new portraits by william zarate...

1) francis bacon...
2&3) bo cavefors...

info om "three studies for a crucifixion"...
http://caveforspositionnr3nyasvartafanor.blogspot.se/search?q=bacon
 
 


 
 +




...and 2 variations...












 
+