Monday, 8 December 2014

Leif Holmstrand : ett rum på tredje våningen - Work in progress : Bo I. Cavefors




"kärlek slöt vår natt i garner"





Leif Holmstrand - Work in progress : Bo I. Cavefors
 
 
ljuset trängde upp ur golvet

plaggen ville kunden bränna

 

DU TAR SÖNDER DET DU HELAR

 

ljuset var ett glittrigt vatten

plaggen sjönk när golvet spräcktes

 

VI TAR AV OSS MER ÄN KLÄDER

 

en girlang blev genast flera

väggen gav sitt stöd åt tanken

 

DU KAN ODLA TJOCKA NERVER

 

en girlang kom fram ur munnen

väggen tryckte hårdhänt ner oss

 

VI HAR REP MEN INGA STÄMBAND

 

inget ljud fick lämna rummet

kärleksfulla munnar väste

 
 

EGENSINNIGT LEVER RUMMET

EGENSINNIGT VÄNDER TANKEN

EGENSINNIGT ÖPPNAS VÄRLDEN

 

inget vittnesmål fick höras

kärleksfulla ord gick sönder

 

DU FÖRFÖR OCH BINDER BENET

 

utan män blev sorgen stillad

minnet övergav din mentor

 

VI TAR FRAM EN SERIE VERKTYG

 

utan ögonbryn kom mentorn

minnet sprack och sedan huset

 

DU ÄR NÄRA LYCKANS HÅLRUM

 

det var svårt att nynna lågmält

vi förbättrade hotellet

 

VI VILL GÄRNA GRO TILLSAMMANS

 

det blev sommar i november

vi bedrog de andras kroppar

 

EGENSINNIGT KYSSER MUNNEN

EGENSINNIGT VIDRÖR HANDEN

EGENSINNIGT HÅRDNAR KÖNET

 

när de andra svek kom härvor

kärlek slöt vår natt i garner

 

DU KAN SPINNA HÅRLIANER

 


när vi avtog tilltog glädjen

kärlek fyllde alla skålar

 

VI ÄR INTE TILL FÖR VÄRLDEN

 

sängen fällde oss med tungan

inga droger fanns i blodet

 

DU FÖRSÖKER INTE SÄLJA

 

sängen började att andas

inga kunder kunde nå oss

 

VI ÄR RENARE ÄN VATTNET

 

bunden gavs du större chanser

bakom väggen vände väggen

 

EGENART HAR INGET VÄRDE

EGENART FÖRSVINNER INTE

EGENART ÄR NÅGOT ANNAT

 

bunden verklighet var vackrast

bakom detta fanns en utgång

 

DU ÄR MER ÄN KÄRLEKSRUSIG

 

svar på handens fråga dröjde

där i rummet vann vår längtan

 

VI BEHÖVER INTE FINNAS

 

svar på tal betydde inget

där de döda log föll regnet

 

DU SJÖNK NER I FIBERFAMNEN

 

dekorerad kropp blev dubbel

lemmar spreds ur tvinnad lycka

 

VI KAN SPRIDA OSS OÄNDLIGT

 

dekorerad höjdes du och uppstod

lemmar rörde sig som sjögräs

 

SINNEBILDER BARA LÅTSAS

SINNEBILDER FINNS I RUMMET

SINNEBILDER EXPLODERAR





+
 
GALLERY 1.
 
 


 
 
 









 

GALLERY 2.





 








 




GALLERY 3.















Bild&text : Copyright©Leif Holmstrand, november 2014


 

Friday, 5 December 2014



Bo I. Cavefors
 
BENGT ANDERBERG SAMT NÅGOT OM JOURNALISTEN PER SVENSSONS MORALKAKOR

 
Artiklarna har tidigare publicerats: Upp till kamp - mot vad? i KvällsPosten (17.9.1999). Svenssons moralkakor i Barometern (22.11.1994). Artiklarna här något reviderade och aktualiserade.

 + + +


 UPP TILL KAMP - EMOT VAD?

Bengt Anderberg har de senaste decennierna sparsamt publicerat eget material. Det är trist. Dock hörde jag under 1990-talets sommarmorgnar hans kvackande självberöm i radion. Därför - desto mer glädjande var hans glansfulla comeback som romanförfattare med den självbiografiska skrönan Amorina (Bonniers. Stockholm), mer eller mindre ihopljugna historier om mer eller mindre verkliga personer i författarens släkt, från 1830 till 1935.

Jag är född 1935 och tacksam för det. Tiden Anderberg skildrar verkar inte vara något att vilja vara född in i. Författaren är gammal och har uppenbarligen behov av att klara ut vem han egentligen är och han gör det i det medvetna pekoralets form: "Nu är jag 80, en massa tillfälligheter har kommit mellan döden och mig. / Men liksom ett gammalt ångtåg närmar den sig".

Jag förstår känslan och sympatiserar starkt med Anderbergs försök att klara ut sin identitet. Det kan tyckas att en man som levt i sex eller åtta decennier skapat sin personlighet utifrån sitt vuxna och verksamma liv. Så är det emellertid nog inte. Först när man som äldre ser tillbaka på och i någon form återupplever barndomens/ungdomens erfarenheter, blir Jaget en helhet.

Det är denna helhet Anderberg skapar åt sig genom den självbiografiska skrönan om Amorina, samlingsnamnet för bokens kvinnor: farmor och diverse mödrar, älskande och horor. Gemensamt för dem alla är deras nakenhet - och då menar jag inte fysisk, sexuell nakenhet. Nej, det är om den åt ödet utlämnade nakna själen Anderberg skriver; ömhet och gemenskap saknas inte, men över allt drar ett snålt stråk av ensamhet.

Trots den oerhörda aktiviteten är Anderbergs släktmänniskor marionetter i ett spel de inte behärskar och än mindre förmår styra. Jag frågar mig: när författaren talar om "släkt", menar han då inte släkt i mycket vid mening, inkluderande Viktor Rydberg, biskop Blom och avrättningsfetischistiska furstinnor?

På de starkaste sidorna i Anderbergs romantiserade släktbiografi berättar han om sin farmor, farfar och farfarsfar, robusta människor vana vid hårda tider och smärtsamma livsvillkor. De, likt den stora men svårdefinierade släkten av småbönder och rövare, emigrerade, försökta ofta fly verkligheten men återvände alltid till Hisingen och de karga trakterna däromkring.

Trots allt elände är Anderbergs minnen om barnet Bengt, ljusa - trots all kyla i inre och yttre, Celsiusgraderad bemärkelse. Kanske är det för gnällspiken Anderberg som det var för hans farfarsfar:  tiderna var alltid dåliga, "utom kanske i hans barndom".

Det sköna med Bengt Anderberg är att han svårligen kan tas på allvar. Hädelserna är mest till för den gyllene ramens skull. Ingen kan som Anderberg hylla den tygellösa anarkismen, ingen kan som han tala sig varm för den totala friheten, få kan som han försvara den fattiges rätt att sparka den rike i arslet.

Och dessa revolutionära paroller hängs ut som banderoller kring öronen på en författare som inte på decennier orkat lyfta rumpan från en småborgerligt trygg tillvaro på Bornholm, bland böcker, hustru, blommor och bin. Det är paradoxalt. Ack ja. Revolutionens vägar äro underliga och underbar är Bengt Anderbergs vidunderliga bok om den sanna vägen till Lycko-Bengts rike.

 

+ + +

 

JOURNALISTEN SVENSSONS MORALKAKOR

För några dagar sedan ( i november 1994) förfasade sig Expressens kulturchef Per Svensson över NEJ-väljarna i valet om EMU och menade att de knappast kommit längre än till ABC-läsebokens Mor ror, Far är rar, osv. Lämpligare hade varit att ägna några tankar kring varför en överväldigande majoritet (bland förstagångs- och andragångsväljare drygt 70 procent) trots en massiv JA-kampanj på ledarsidor och annorstädes i praktiskt taget hela dagstidningspressen, röstade emot det maktetablissemang, inkluderande en stor del av journalistkåren, som kallar sig själv för "elit". Och som därmed klart visat att man icke är någon elit. Bryr sig läsare inte om vad ledarskribenter skriver? Ses stora delar av journalistkåren som en del av det maktetablissemang man misstror? I sin kolumn i Aftonbladet den 17.9.2003 skriver Helle Klein att det "finns mycket gott i det minskade avståndet mellan makthavare och medborgare…". "…det minskade avståndet…"! Och jag som inbillade mig att varje observant medborgare konstaterat att sedan ett tiotal år tillbaks ökar avståndet mellan makthavare och medborgare. Det är möjligt att avståndet minskat mellan de politiska och finansiella makthavarna och den del av journalistkåren som anser sig själv tillhöra den makthavande "eliten". I sak innebär det att avståndet ökat även mellan medborgarna och journalisterna. Tragiskt.

 

Jag tror att den del av befolkningen som inte tillhör den självutnämnda "eliten" faktiskt kan läsa mer än att Mor ror och att Far är rar och därför röstade NEJ. Däremot kan man tvivla på en del ledarskribenters förmåga att läsa innantill och Per Svenssons oförmåga till verklighetsförankrad analys av aktuella skeenden.

 

Mordet på utrikesministern aktualiserar Svenssons bok Den leende mördaren (Bonniers/Alba 1994). Denna dokumentär är journalistiskt tvetydig. När författaren kallar dokumentären för "ett reportage om ondskan i vår tid", gräver han en fallgrop för icke observanta läsare. Svensson sätter nämligen likhetstecken mellan ondska och våld, men ondska är inte alltid våldets broder och våld inte alltid kännetecknet för ondskans maktutövning.

 

Svensson tar i boken upp några kända kriminalfall från slutet av 1900-talet, Clark Olofsson, Lasermannen, Styckardocenten och Mattias Flink. Pedagogiskt sett är det ett väl valt urval, ungdomskriminalitet, främlingshat, sexuell avvikelse och Flink som prototyp för bortkommen ung man som känner sig överkörd av det hjärtlösa moderna samhället.

 

Svenssons misstag är att betrakta våldsmännens gärningar utifrån egna tabubegrepp, som visar sig vara ganska särpräglade. Metoden att bygga under teserna med hjälp av populära psykoanalytiker som hade sin storhetstid under 1960- och 70-talen och med hjälp av kontextuella jämförelser med skönlitterära texter typ Kerstin Ekman, Astrid Lindgren, P.O. Enquist och Katarina Frostenson, är knappast övertygande. Rättare sagt: Svensson drar ett löjets skimmer inte endast över de nu bortglömda psykoanalytikerna, utan framför allt över metoden som sådan. Framför allt eftersom Svensson skrev boken åtskilliga år efter mordet på Olof Palme.

 

Det förvånar mig att Svensson inte istället relaterar de svenska våldsmännen till karaktärer från Fjodor Dostojevskis och den tyske etnologen Hubert Fichtes världar. Till exempel.

 

Ingen förnekar att kriminell brutalitet blivit alltför vanlig även i Sverige. Skälen till detta bör diskuteras, även då det rör sig om obehagliga verkligheter som drogmissbruk bland romer och för tidigt utskrivna mentalsjuka (en diskussion som kommer igång först nu, 2003… Förf:s. anm.) Per Svensson har naturligtvis en annan och mer intellektuell infallsvinkel och skriver att han tidigare hävdat att "mord i ord och mord i verkligheten är två fundamentalt olika fenomen", men nu (1994) anser att det förhåller sig tvärtom. Insikten chockar Svensson. Som läsare av boken förstår man att den före detta unge "nykterhetsfanatikern"  - Svenssons självkarakteristik  -  nu är på jakt efter en ny moral, hård som hälleberget. När Svensson reflekterar över våldet och ondskan finns inget utrymme för förståelse, ingen förlåtelse; Flink klär sig i uniform, mejar ned kvinnor och passar som hand i handske till Freuds teori om oidipala konflikter. I Svenssons ögon är Flink ett fall för ett samhälle där  barnets fader är frånvarande och modern osäker på sin roll som barnets identifikationsobjekt! Varför föreslår Svensson inte primalskriksterapi?

 

Av någon anledning anser sig Svensson nödsakad meddela att han inte röstar på KDS. Nåja, men varför inte? När jag läser denna bok (och än mer idag, år 2003, sedan jag under det senaste året i Expressen läst Svenssons korståg mot filmskribenter och andra fritänkare…) får jag en mycket obehaglig känsla av att förflyttas tillbaks till ett fundamentalistiskt 1950-tal då Moralisk Upprustning och Kongressen för Kulturens Frihet styrde svensk debatt och svensk amoramlsm. Samma känsla kröp under skinnet när jag läste tidskriften Moderna Tider, numera avsomnad. Det förefaller som om vi åter är på väg in i ett samhällsklimat med fri jakt på annorlunda beteenden. Drevet går först mot udda människor som majoriteten medborgare klassar som otillräkneliga, mördare och kriminella våldsmän, för att därefter specialiseras till grupper som stör "elitens" vaggsånger. Och det kommer att låta sig göras så länge det inte sker en klar boskillnad mellan ondska och våld. När tar "eliten" det avgörande och farliga steg då man sätter likhetstecken mellan gammal och obrukbar, mellan dåre och socialbidrag, mellan vad Per Svensson kallar sexuell perversion och rätten till sexuell identitet. På 1950-talet råkade långhåriga raggare ut för moraltanters fnysningar. 1994 fick Svensson frossa inför pojkars "jägarbaskrar, anabola muskler och rakbladsfrisyrer". Och idag?

 

Expressenjournalisten Svensson öser i boken frikostigt ur Expressens reportage genom tiderna. Och exakt i dessa reportage finns nyckeln till författarens märkliga reportagebok om "den leende mördaren". Svenssons attityder bottnar i en Expressenmoralism som samtidigt tillåter journalisten att smörja in sig själv och läsarna med alla vidrigheter för att i nästa ögonblick vända på klacken, ta avstånd ifrån vad som tidigare sagts och beskrivits och gömma sig själv bakom notisblocket. Detta är journalistiskt snuskeri otänkbart i Expressen på den tiden Ivar Harries humanism bromsade medarbetarnas möjligheter till alltför vidlyftiga utflykter i etikens gråzoner. Det var innan Bo Strömstedt förvandlade Expressen till snyftfabrik. Det var innan Schottenius drog ut i ett illa underbyggt korståg mot Katolska Kyrkan under sken av att angripa Opus Dei och det var långt innan Svensson blev kulturchef och lanserade en osannolikt provinsiell version av vad som var aktuellt för flummarna för tjugo-trettio år sedan.

 

Svensson skriver i sin bok mycket om moral och med hänvisning till Georges Bataille konstaterar han att det finns erotisk dragningskraft i det onda och frånstötande, men Svensson undviker att ta med i slutsumman att Bataille även hävdar att sado-masochistisk sexualitet är en del av kristna mystikers upplevelser. Det är en väg att konkret och realistiskt visa på medvetandet om människans svagheter och behov. Svensson glömmer nåden kristendomen bjuder syndaren, när han chockeras av att litteratur och verklighet kan vara ett och detsamma. Rekommendation: läs Bernanos och Mauriac (finns översatta till svenska). För att tala i politiska termer: konservatism innebär bland annat insikt om att världen inte kan förklaras, att människan är ett metafysiskt väsen, att en betydande del av den sanna verkligheten tillhör det oförklarliga. Under en tunn yta civilisation brinner helvetet. Där dånar demonernas avgrundsvrål, där frodas dödskulter, där äras mytologiska väsen och gudar och där praktiseras satanism och magi. Över denna hedniska underground välver sig kristendomens tunna blå himmel. Men Per Svensson vill göra världen siktbar, möjlig att behärska och därför deltar han gärna i de rituella blodbaden, som journalist, som betraktare, för att efter seanserna återvände till tryggheten och frukostflingorna med lingon, vid hemmets ljuva härd. Och där kan han i lugn och ro baka moralkakor. Till försäljning.

 

Det är en djupt osympatisk verksamhet.

 

 

 

Friday, 7 November 2014

cavefors : rysk roulette...






Bo I. Cavefors

RYSK ROULETTE

(Artikeln är ett sammandrag och aktualisering, i januari år 2002av ett antal analyser som publicerades i diverse tidningar och tidskrifter under 1990-talet. Det kan således möjligen anses föråldrat och ur tiden.)
 

1994 hävdades vid en säkerhetspolitisk konferens i München, under ledning av  Ewald Heinrich von Kleist, att Västeuropas säkerhet kan tryggas endast med Rysslands goda vilja och ej mot Rysslands vitala intressen. För sju-åtta år sedan var Tysklands säkerhetspolitiska etablissemang dock ej berett att gå lika långt som tyska krigsmakten gjorde, med politikernas tysta medgivande, från 1922 fram till Hitlers makttillträde 1933, då tyska armén byggdes upp i nära samarbete med Röda Armén; en historisk verklighet vars omfattning blivit känd först sedan diverse arkiv öppnats i Moskva efter Sovjetunionens fall.

 

I vilken grad bör och/eller kan västeuropeiska styrkor aktiveras - med eller utan samverkan inom Natos ram - för att förhindra eller slå ned oroligheter i något av länderna inom den västeuropeiska sfären, tex i det forna Jugoslavien, för att förhindra att den ryska maktsfären rycker närmare det europeiska kärnområdet? Är man beredd på att insatser med kulor och krut, och utan att man hinner med i svängarna, snabbt kan få större omfattning och bli långvarigare än vad man tänkt sig? Engagemanget i forna Jugoslavien är typexemplet på ett militärt engagemang som kan bli lika ödesdigert som den halvsekellånga bindningen till det ituskurna Korea. Är soldaterna som tjänstgjort/tjänstgör i det forna Jugoslavien medvetna om att det inte endast är politikernas beslut som gäller, utan att militära insatser har en egendynamik som ligger utanför politikernas kontroll? Vilka intressen anser sig svenska soldater tjäna? Sveriges? Natos? Ett odefinierat Europas? USA:s? Detsamma gäller svenska insatser i Afghanistan. Vems/vilkas intressen tjänar svenska (special)styrkor? Sveriges eller USA:s?

 

Vid långvariga militära engagemang av det slag som pågår i det forna Jugoslavien kan man inte utesluta, snarare förmoda, framtida konflikter mellan parter med i grunden olikartade intressen och förutsättningar att på lång sikt styra engagemanget. På längre sikt är för USA det forna Jugoslavien av perifert intresse om man inte kan nyttja konflikten som avskräckningsexempel. Efterhand som det allmänna och politiska intresset ebbar ut, förlorat konflikten all potential som avskräckningsexempel. För Europa är det forna Jugoslavien en intern oroshärd som inte förlorar sprängkraften därför att den pågår år efter år.

 

Såväl insatserna i det forna Jugoslavien som i Afghanistan måste ses i skenet av Sveriges och det övriga Europas relationer till Ryssland. Såväl i det forna Jugoslavien som i Afghanistan har Ryssland stora, sekellånga och strategiskt viktiga intressen att bevaka.

 

+ + +

 

Rysslands historia präglas av att utvecklingen släpar efter moderniseringen av det övriga Europa. Tsarerna kompenserar bristen på inre evolution med yttre expansion för att på så sätt skaffa sig större inflytande i Europa och Asien. Lenin och Stalin använder samma recept. Sådana försök till kompensationspolitik är möjligen inte möjliga idag. Vi är medvetna om att även imperier går under och att försök till imperiebyggande i allmänhet misslyckas. Romarrikets fall var ingen enstaka företeelse. Brittiska Imperiets blomningstid blev kortlivad men de våldtagna länderna i framför allt Afrika ruinerades, socialt och ekonomiskt. Sovjetunionens fall ligger nära i tiden. USA:s inrikespolitiska konvulsioner under 1990-talet och dagens utrikespolitiska arrogans, är typiska uttryck för ett revolutionärt initialskede, inkluderande ökande ekonomisk obalans och arbetslöshet. Var finns idag/i morgon den ledare i USA som kan presentera en New Deal och ett "världskrig" kring vilket nationen kan samlas för att eliminera riskerna för inrikespolitisk katastrof?

 

De senaste tio årens pinsamma valrörelser i Ryssland visar att utvecklingen mot demokrati, mänskliga rättigheter osv, ingalunda är så spikrak som många i västvärlden inbillade sig 1991. Det ryskaledarskiktet hävdar att identitetskrisen kan lösas endast om Ryssland kämpar för nationella intressen om Rysslands "återfödelse" sker utifrån landets och folkets kulturpolitiska arv. Om så sker skapas emellertid samtidigt potentiella konfliktanledningar gentemot det övriga Europa.

 

Peter den Store drömde om att "öppna ett fönster mot Europa". Gorbatjov önskade att Sovjetunionen skulle bli en del av "det europeiska huset". Frågan är: hur mycket kan detta fönster öppnas för att inte dagens auktoritärt styrda Ryssland skall förlora sin nationella identitet?

 

Till skillnad mot tongångarna i den ryska historiefejden under Peter den Stores dagar är Moskvas orientering idag inte endast eurocentrerad utan omfattar hela världen, inkluderande Kina och Japan. Det finns ett gammalt ryskt talesätt om att "den som har kontroll över gränsområdena, härskar över euroasien och att den som härskar över euroasien har kontroll över hela världen". Denna storryska, nationalistiskt präglade kulturpolitiska ideologi ges religiös trovärdighet genom att utgå ifrån en mytisk, mystisk, andlig uppfattning (företrädd av bla Solsjenitsyn) om Rysslands särroll, att Ryssland har en speciell "mission" att fylla i historien. Politiskt, maktpolitiskt, blir målet att återföra förlorade landområden till Moder Rysslands mjuka och värmande sköte.

 

All denna ambition är naturligtvis ingenting annat än ohöljd imperialism. Våld kan inte uteslutas som legitimt medel för att nå det politiska målet att återställa Rysslands imperiegränser. Sådan ambition lär stöta på patrull hos den stormakt - USA - som idag anser sig vara "den enda" stormakten, världsmakten -  det enda imperiet.

 

Nationellt patriotiska ryssar utgör den mest inflytelserika deln av dagens elit och denaccepterar varken förlusten av det yttre imperiet inom forna Warszawapaktens ramar eller det forna inre imperiets fall och förfall.  Efter kuppförsöket 1991 konfronterades Ryssland med en situation där landets gränser markerar konfrontationsmöjligheter till ett helt nytt utland - de före detta sovjetrepublikerna är plötsligt oavhängiga och suveräna stater. Ryska militärelitens nya imperialism och samtidigt post-imperialistiska attityd, har i många fall lett till de tidigare GUS-staternas jugoslavisering. Vad som vid Sovjetunionens fall kunde beskrivas som ett worst-case-scenario har blivit verklighet. Ryska politiska makthavare, presidenten inkluderad, agerar utifrån en rysk variant av Monroedoktrinen och ser Rysslands geostrategiska och politiska intressen bäst tillvaratagna om man sköter relationerna till det "nära utlandet" med hjälp av "fredsbevarande aktioner", vilka emellertid ej ens har smak av "kriga för fred", peace-enforcement.

 

Vad angår detta Sverige? Det populistiska önsketänkandet att det idag inte finns fiender varken i väster eller öster, är farligt. Vad gäller Ryssland är det realistiskt utgå ifrån att landet utvecklar teknologisk kapacitet tillräcklig för att stärka de redan slagkraftiga offensiva luft- och raketstridskrafterna. Det är orealistiskt utgå ifrån att de baltiska staternas självständighet blir mer än kortvarig. När Ryssland stabiliserats, eller än värre, ytterligare instabiliserats, genom kupper, motkupper, hårdnande presidentstyre, eller dylikt, förnyas frågan om Rysslands legitimitets- och legalitetsanspråk om fri närvaro vid Östersjön.

 

Svensk försvarspolitik bör därför koncentreras till närområdet. Att delta i av USA beordrade militära aktioner är raka motsatsen till den önskan om att stödja internationell solidaritet det samtidigt talas om. Svensk försvarspolitik ligger av tradition snäppet efter utvecklingen i omvärlden: nedrustning när orosmolnen hotar vid horisonten (1920- och 1930-talen) och amatörmässig upprustning under akut krigshot (1940- och 1950-talen). Mönstret upprepas idag: insatsberedda "fredsstyrkor" avsedda för operationer långt bortom landets gränser samtidigt som behovet av resurser för att skydda det egna landet, nonchaleras och man blundar för att Sverige ligger mitt emellan ett imperium i förfall och ett före detta imperium som på sikt, tjugo-trettio år, är berett och säkerligen även kapabelt att återta sina tidigare maktpolitiska positioner. Att detta kan ske utan konflikt mellan parterna, är föga troligt.

 

 

Wednesday, 5 November 2014

Cavefors : OM DEN KROKIGA VÄGEN TILL HELIGHET...






Bo I. Cavefors

OM DEN KROKIGA VÄGEN MOT HELIGHET.

 

När Miquel de Cervantes Saavedra skriver om Don Quixote de la  Mancha  -  och om dennes vapenbärare!  -  skriver han om två av omvärlden missförstådda men i Guds ögon med mildhet vårdade helgonliknande varelser som strider mot väderkvarnar och andra världens onda makter  -  makthavare till exempel. Men vad är "heligt"? Människor? Handlingar? Reliker?

 

Eftersom "heligt" är något ofattbart, kanske ouppnåbart, kanske  -  men icke endast  -  ett eftersträvat mål att omslutas av Guds nåd, så vill jag dels skriva om den gloria vi gärna  fäster som ett diadem kring Egot, om Guds Nåd, men även om ett reellt helgons fasta handlag med verkligheten. Förväxlar vi "heligt" med "helgonlikt"? ÄR alla helgon verkligen också "heliga"? Kan det gå inflation i "helgon"?

 

"När Gud är med oss kan friden tagas ifrån oss, men icke nåden", säger prosten i Campagne till abbé Donissan, när denne biktar sig för sin överordnade. Detta är ett koncist och klart besked från en erfaren präst till en mindre erfaren präst. Prosten och abbén är huvudpersoner i Georges Bernanos  roman Under djävulens färla. I romanen Prästmans dagbok skriver Bernanos att Ångesten kom till människan med syndafloden. Ångest och synd rinner som en röd flod genom Bernanos författarskap. I skådespelet Dialogues de Carmélites skriver han om de sjutton kvinnliga karmeliter som avrättades av franska revolutionärer den 17 juni 1794. Bernanos fokuserar intresset kring den unga nunnan Blanche de la Force, som utmålas som ett levande bevis på vad som väntar den som föds och växer upp i ett samhälle präglat av terror  -  andlig, materiell och/eller fysiskt påtaglig. När Blanche tas emot av klostrets priorinna erbjuder denna genast Gud sitt eget liv, för att den skräckslagna Blanche skall ges styrka stå emot vad priorinnan anar väntar henne. Under franska revolutionen ger ej heller klostermurar skydd åt kvinnor.

 

Karmelitnunnorna avlägger ett extra löfte, att inte tveka offra sig som martyrer, om så kräves av dem. Endast Blanche nekar avge detta löfte. Hon vill hellre bli ihågkommen som usel och feg än som martyr. Inget ont finns att säga om den inställningen: alla är inte kallade till martyrskapet.

 

När medsystrarna kliver upp på schavotten gömmer sig Blanche bland åskådarna, men priorinnans bön till Gud om att ge flickan styrka och mod hörsammas och Blanche går tveksamt men frivilligt upp till medsystrarna och lämnar ut sin nacke åt guillotinens bila.

 

Bernanos visar att även svaga människor, med Guds hjälp, kan besegra ångesten och döden, ja, att ångest och helighet är en Guds gåva, Guds nåd.

 

Naturligtvis finns det föga som är heligt som icke också, tidigare, varit en del av synd och ångest. Men Gud räddar alla människor, i sista ögonblicket, in i mörkret där tron är ljuset. Utan denna gudomliga insats för att rädda skapelsen, när människan misslyckas med att vara människa, hade människan återgått till att vara det stoftkorn av vilket hon skapats.  Prosten i Campagne säger till prästen Donissan att det har föga betydelse om vi möter Honom eller ej, om vi ser Honom "i verkligheten eller i en dröm"; vad som är väsentligt är att Han faktiskt finns. Det behövs det inga teologiska  analyser för att konstatera detta. Det räcker att tro. Om Han uppenbarar sig som verklighet eller som dröm må vara viktigt "för människor i allmänhet", men för "Guds ödmjuka tjänare (är det) endast en bisak", skriver Bernanos.

 

Här tror jag såväl författaren som prosten misstar sig. För Guds verkligt ödmjuka tjänare, det vill säga de heliga helgonen, är det visserligen viktigt att Gud uppenbarar sig för dem i drömmen, men än väsentligare och avgörande och en nådegåva, är att de erfar Guds närvaro och ledning "som verklighet". I verkligheten skapas, existerar, bedrives och skördas den sanna heligheten. Under  ångest, synd och skam och vedermödor formas det heliga. Bernanos karakteriserar helt riktigt ångesten som människans största synd, en ångest som i alla sammanhang och i alla former utgör underlag för människans uppfattning om världen och världsordningen. Människan skapad till helighet inser att ogenomtänkt lydnad reducerar henne till att bli något hon av Gud icke var avsedd att vara, osjälvständig, underdånig, inställsam, förljugen. I helighet finns ingen plats för att avsäga sig den rätt Gud givit människan, nämligen att härska över och behärska livet. I helighetens namn måste människan inse att synden Ångest endast botas genom tron på Gud.  "Gud är med oss till och med i våra dårskaper", säger Donissan till den lättfotade flickan Mouchette. I världens och människors ögon har även Kyrkans alla heliga begått "dårskaper".

 

Man kan inte tala om helighet utan att tala om synd. Eftersom det i vår tid sällan talas om synd talas det på allvar ej heller om helighet. Varken synd eller helighet är ämnen avpassade och anpassade till krisgruppsmöten och teologiska fakulteter. Synd och helighet är blodigt allvar, mycket verklighetsnära, fysiskt påtagbart. Prästen Donissan vet vad det handlar om när han plågar sig själv: "Från armhålorna ända ned till höfterna var kroppen insnörd i en styv botgörartröja av grovt tageltyg.  - - -  Av den outhärdliga skavningen mot tageltröjan var den sönderbränd som av ett frätande ämne; överhuden var på sina ställen alldeles borta, på andra höjde den sig som i blåsor, stora som en hand, och den var som ett enda stort sår, ur vilket en blodblandad vätska sipprade fram".

 

Varje kristen, i alla fall varje katolik, bör sträva efter målet helighet. Det finns också en för denna världens människor i allmänhet okänd värld, en helighet som inte manifesteras genom yttre åthävor. Låt mig som exempel nämna Kartusianorden, grundad för snart ettusen år sedan av Den Helige Bruno  -  ordensgrundaren är ett  av denna ordens få helgon eftersom kartusianerna aldrig strävar efter yttre manifestationer varken när det gäller helighet, kyrkliga ämbeten eller världslig berömmelse. Så har orden efter dessa snart ettusen år heller aldrig behövt reformeras. Kartusianerna lever i tystnad, ensamhet och ödmjukhet, i nåd, för att finna vägen till Gud. Genom denna stillsamma och tysta och vardagliga helighet har de i stormar och under förföljelser bevarat och stärkt och förnyat Kyrkan till innehåll och form.

 

Ett  av medlen till den kristna  -  katolska  -  människans sökande efter vägen till en stilla och ickekarismatisk helighet, går via bikten.

 

Bikten är något av det mest väsentliga Jesus Kristus genom Kyrkan och med prästens hjälp, kan erbjuda den kristna människan.  Men det skadar inte att rätt förstå biktens betydelse och man bör ana något av vad som menas med synd.

 

Alltså: vad är den synd som lägger hindrande stenar på vägen mot helighet?

 

Omedvetet reklamerar vi för "synden", tex när vi kallar Malmö för en "syndig storstad" eller nationsfesterna i Lund för "synd". Men är detta verkligen synd och syndigt? Tja, det kan naturligtvis vara det, men det behöver inte vara det och är det, förmodligen, sällan.

 

Synd är inte någonting som kan beskrivas utifrån föråldrade religiösa föreställningar  -  observera: religiösa föreställningar. Religiösa föreställningar är ofta detsamma som vantro och har föga gemensamt med kristen, det vill säga, katolsk tro. Synd är således inte alltid detsamma som att bryta mot religiösa tabun, ej heller alltid detsamma som är förbjudet enligt Bibels texter, om man läser texterna utan att sätta in dem i det sammanhang där Jesus Kristus är medelpunkten. Synd är inte heller alltid detsamma som att bryta mot gällande världsliga lagar eller ens att bryta mot sådant som Gud per dekret förklarat vara synd. Allt sådant är intet annat än fromma men oklara uppfattningar om synd och skymmer våra möjligheter att uppfatta den verkliga syndens karaktär.

 

Fromma uppfattningar om syndens karaktär innebär att man lätt får en falsk av Gud som en lagarnas beskyddare. Gud är emellertid inte lagarnas utan människans beskyddare. Att se Gud som den stränge väktaren av lagar och förordningar leder till en slavliknande gudsfruktan som inte har ett skvatt att göra med den Gud och Fader som uppenbarats för oss genom Jesus Kristus. Gud är inte straffexekutor utan Fader. Gud är inte inkvisitor, utan nåd.

 

Om människan av gudsfrukan inrättar sitt liv efter tron på en straffande Gud avskärmar hon sig från den katolska gudsbilden av människan som Guds avbild. Som Guds avbild förutsätter Han att vi inser meningen och avsikten med de lagar och förordningar Han använder sig av för att vi skall kunna handla på eget ansvar. Synd  som ett svåröverstigligt hinder mot tillståndet helighet är det när människan förnekar Guds närvaro och Hans uppenbarelse i varje enskild människa. Synd är att slå sönder eller försöka bryta ned Guds mening med den enskilda människan, med människors gemenskap och med världen.  Detta är att synda mot Gud: att inte ärligt och klart se meningen med sitt liv, att av sociala eller ekonomiska skäl eller därför att någon närstående tjatar vara totalt inriktad på att nå världsliga karriärmål som i grund och botten inte alls stämmer överens varken med mina innersta önskningar eller med vad jag de facto orkar med, vad jag förmår. Att böja sig för andra människors påtryckningar eller göra sådant som vi egentligen inte vill göra är detsamma som att göra falska val och detta leder i sin tur till att vi inte väljer rätt medel för att nå rätt mål.

 

Hur undanröja dessa hinder på vägen mot en vardagens helighet? Lämpligen genom att bikta. I Kristi namn förlåter prästen min synd genom bikten. Målet för en kristen människa, i alla fall för en katolik, är "gemenskap med den i människan närvarande Gud". Därför är det också en synd att agera på ett sådant sätt så att man ödeläger en annan människas förhoppningar och förutsättningar. Det gäller att inse betydelsen av Jesus Kristus som människa, som person, som Guds Son; att vi lever i Jesus Kristus. I bikten uttalar vi vår egen dödsdom men får av Kristus, den barmhärtige domaren, livet åter, på grund av och genom Hans död. Tröstade vet vi att inte endast skulden utan även den situation där och då vi sparkade igång en lavin av ondska, tagits ifrån oss. Från grunden, in i hjärtats djup blir vi helade. Jesus Kristus ger os en ny början, Hans början. Han delar med sig av sin påskfrid.

 

Hur förverkliga denna vilja till helighet i det dagliga och praktiska livet?

 

Jag har en vän som heter Michael, engelsman.  Vi känner varandra sedan vi var 13 år. Idag sysslar Michael med att plocka ihop och civilisera i såväl fysisk som psykisk mening skadeskjutna pojksoldater. Men varför tala om Michael när jag skall tala om Ignatius av Loyola! Michael är kanske inget helgon  -  det är däremot  Iñigo, den Helige Ignatius av loyola som grundade Societas Iesu, Jesu Sällskap, jesuiterna. Han levde mellan 1491 och 1556 ett omväxlande och spännande liv till Guds större ära.

 

Som Guds fältherre leder den Helige Ignatius kampen mot reformatorerna kring Luther & Cie, men framför allt går den baskiske adelsmannen i främsta ledet för den största och mest genomgripande revolutionen under kristenhetens historia: reformationen inom Katolska Kyrkan. Denna visshet ger katoliken perspektiv på protestanternas ofta visade oförmåga att hantera frihet; protestanternas säregna förmåga att skapa splittring som föder splittrargrupper som föder…  Månget icke-katolskt kristet samfund borde avundsjukt skåda det svängrum Ignatius av Loyola skapade för pluralism och enhet i frihet inom den heliga katolska kyrkans ramar.

 

"Varför deserterar inte preussiska officerare till Ignatius av Loyola?", frågade sig dadaisten Hugo Ball. En klok fråga. Kanske handlar det om protestantens oförmåga att hantera och rätt tyda ordet frihet? Är det inte frihet i denna katolska och ignatianska betydelse som är en av förutsättningarna för helighet?

 

Människan Ignatius som in i döden bar med sig fler hemligheter än någon annan ordensgrundare, förstod att samtidigt leva i och tala om mystikens nåd och praktiskt organisera det glada budskapets välutbildade och strategiskt skickligt placerade stormtrupper. Den Helige Ignatius karakteriserade sig själv som en pilgrim, och det är solklart att detta dubbelperspektiv på tillvaron formades redan under hans första sexton levnadsår. Den unge lidande Iñigos levnadslustiga äventyr är mer avslöjande för den blivande ordensgrundaren  och hans helighet än de extatiska upplevelserna i Manresa, Jerusalem, Alcalá, Paris och Vendig.

 

Som tonåring tjänstgjorde Iñigo som page vid det kastiljanska hovet.

 

Vad sysslar gossen med i denna utsvävningarnas värld?

 

Naturligtvis störtar han sig huvudstupa in i frestelserna som bjöds hovets pager.  Han tycker om vackra kläder, han är stolt över sitt blonda hår, han putsar naglarna lika ivrigt som han blänker kyller och stövlar. Iñigo beskrives som fräck och krävande, alltid klädd i läder och rustning, beväpnad med värja och pistoler.

 

Jag ser framför mig den unge Iñigo som en av dessa unga män som alltid är orädda inför världens frestelser, tidigt erfarna, intelligenta och uthålliga när det gäller att tillfredsställa kroppens krav på njutning och fysisk stimulans. Var sak har sin tid och ungdomens erfarenheter lägger grunden till gärningarna som vuxen.

 

Drag därför aldrig förhastade slutsatser av unga pojkars vilda leverne: oförståndet kan förvandlas till helighet.

 

Iñigo utbildas till officer och såras i en drabbning mellan Comuneros och Karl V:s belägrade trupper. Hertigarnas uppror följer på folkets uppror mot adeln. Iñigo forslas till borgen i Loyola, det skadade benet opereras tre gånger. Smärtorna måste ha varit fruktansvärda. Hans perspektiv på tillvarons möjligheter vidgas, han lär sig härska över sin fria vilja  -  självklart till Guds större ära. Efter tillfrisknandet tigger han sig fram mellan vallfartsorter, predikar om människans totala frihet, bryter med samhället, kommer i klammeri med inkvisitionen, avstår från ägodelar och  en säker framtid som hovbyråkrat.

 

Ignatius av Loyolas liv och verk ger perspektiv på en tillvaro i och med Gud, det vill säga: en tillvaro i helighet. Det gäller att rätt tyda ordet frihet, att se frihetens obegränsade möjligheter, att välja: "När jag träffat mitt val, övergår jag genast till att bedja och erbjuda mig åt Gud, så att Han, om det tilltalar Honom, slutligen kan anta och befästa avtalet" 1).

 
1) Ignatius av Loyola Andliga övningar, nr.183, Versio Vulgata,  Rom 1548.
 
+
 
Artikeln ursprungligen beställd av Kristian Lundberg, bokhandlare - och publicerad i antologin "helighet", utgiven av Bokhandeln Arken, Lund 2001.