Friday, 29 November 2013

stileben...12.






leif holmstrand

...ur en kommande bok... :

ni återtar er sammanhållna skepnad 
förbundna med den stora kabelhärva 
det tänkta aldrig genomförda utgör 
förkroppsligade delvis i min hud 
som svärmiskt döda steklar, ni är här 
och virvlandet av rosor syns därinne 
elektriskt brinnande, en ryckig dans 
jag måste sluta denna tankes öppning
och glömma folk som klöser inifrån
[...]
er slav beter sig som en åldrad drömbild 
hans celler dras isär, allt brister, släpper 
precis som övernattningskonsulatet 
reproduktivt och noga föreskriver 
det växer fram en slutartarm i mitten 
där flyende etik har lämnat plats 
och den skall svårt befruktas av er alla 
så säger vi, bestämda framtidsfingrar 
polerar ägg och syr en påse, petar

+ + +

bild/collage : bo i. cavefors






stileben... 11.









+




Tuesday, 26 November 2013

stileben... 9.








Leif Holmstrand

Asami kannon

Reser tunna monument som vind kan trasa.
Blodet tunnare än vatten, det är vackert.
Bakom tunn preposition får munnen jumsa.
Lyckan farlig, preparatet brinner gärna.
Tunna, brinnande små kärlekstankar spricker.
Reser bräckliga små fingrars spröt mot folket.
Reser utifrån belägrad hud som hinder.. 
Tomma, underbara skurkars hyacinter.
Jag är hel. Jag går aldrig, aldrig sönder.
Spricker nu. Megalomaner: smek er själva.
Ilskan: porlande befriad. Tydlig. Bakom.
Glädjevåld: mirakulöst placerat bakom.
(Bakom människorna väntar jag mig detta.)



Bild/collage : Bo I. Cavefors

+



stileben... 8.







chu yuan  340 - 278 f.kr.


vad är vitt och vad är svart.

vad är högt och vad är lågt.



+


Saturday, 23 November 2013

stileben... 6.








...några av de nikotintändare som följt mig i blazerfickan...




+



stileben.... 5.








li po



you ask what my soul does away in the sky,
i inwardly smile but I cannot reply; 
like the peach-blossoms carried away by the stream,
i soar to a world of which you cannot dream.


translated by herbert a. giles




+







From the Chou Dynasty

1112 – 249 B.C.

Pure is the white pony,
Feeding on the bean-sprouts in my stackyard.
Keep him hobbled, keep him bridled,
Let him stay through all evenings.
So may my lover
Here have his peace.



+






stileben... 4.






...minnen från südtirol 1980 - 2000...



+



stileben... 3.





kina : gåvor från tonåren:
porslinsmynt, hårprydnad,
may yong,
siluettklippning...




+







stileben... 2.







camera : akarette,  made in germany 1949… inköpt i manchester 1950… fotografier tagna med kameran i dublin 1950…


+

dublin:





























+ + +



stileben... 1.










…ett strandfynd, uttorkad knotig trädgren… 250 mm…  av vattnet  len som hud... längst ut på skanörs revlar, mitt i havet…tidig morgon… havet och himlen flyter samman, det finns ingen horisont… öresundsbron svagt tecknad… vacker… ensamheten och nakenheten är härute som skönast… näsduken jag virat om nyckelknippan och id-kortet tillhörde anders, mormors bror… trygghet…


+



Friday, 15 November 2013

Leif Holmstrand - Jinja / Uganda






Leif Holmstrand

Jinja / Uganda

Sextiofem geografiska, nej, kulturella, nej, språkliga, nej, etniska celler i en särskild organism: vi kallar den Uganda. En varelse! Om vi kallar den Uganda kan just de cellerna inte vara inuti exempelvis din kropp, en sådan tur, de är inte ens celler i den ryska björnen, som du så länge pekat på för att slippa tänka på eget hemmaplansbeteende.

Det är så här vi bygger all trygghet och gemenskap… det sker alltså inte genom kärlek eller ens igenkännande av gemensamma egenskaper; det handlar om att ha tillgång till lagom mängd uteslutningsbara så kallade icke-människor. Och sedan stärks din och min tillhörighet och funktionella placering i världen genom förföljelser, stigmatiseringar, de andras bortplockade politiska och sociala rättigheter, till slut genom deras död.

Andrew Waiswa som driver organisationen GEHO Uganda misströstar ibland. De är så många som behöver skydd, gömslen, mediciner, som behöver medmänniskor, det vill säga riktiga människor, det vill säga människor som inte nödvändigtvis slår dem. Det är dock långt fler som har en enklare och mer rationell lösning på problemen:

Döda dem. Döda flatorna, bögarna, transmänniskorna, de bisexuella, de onödiga, de perversa. Kill the gays. 

De inflytelserika har fingrar, men lyfter dem inte – inte för regnbågsfolkets skull. Och lidandet fortlöper, det intensifieras. Godtyckliga arresteringar som vittnen applåderar borde riva hål i våra kläder och infektera alla-alla-alla med dum, politisk monstrositet, knäcka oss, ge oss fascistvingar av ruttet stål att kacklande flyga ut över en brinnande värld på, eller kanske brinna på marknivå, under de andra, i det helvete flygfäna skapat åt sina offer; det verkar bara finnas dessa två modus.

Hatkampanjer bedrivs av politiska ledare som inte besväras av att ödelägga och utplåna. Många av deras mänskliga leksaker lever i ständig rädsla för arrestering, våldtäkt, mord: dessa leksaker anklagas för att tillverka och sprida sjukdomar – och nekas i samma andetag vård, till och med efter mordförsök (man kan köra över en aktivist i Jinja hur många gånger som helst, varelsen skall ändå inte till sjukhus, och dör den så bör dess eventuella sjuka polare bränna liket i smyg, det blir roligast så).

Nämnde jag problemen med kolera och aids?

Avståndstagande familjer slår och förskjuter i sin forntida, missionärsinducerade rädsla, de krossar familjeband i sin iver att skydda samma band, det är ett pålitligt regelverk. Brottsbalken i Uganda har fått sin form enligt dessa principer, och tänk på att vi alla är en enda stor familj. Världar går under, minst en värld inom varje förstörd människa – men de rättfärdiga, det vill säga de vidriga, de känner ingen skam. Skuld, sjukdom, hemlöshet, fattigdom: så ser basen ut som det homosexuella samhället försöker bygga sitt vackra, mångfacetterade, bräckliga och samtidigt svårutplånade liv på. De flesta hjälper dock till i uteslutningsarbetet, skrämselverksamheten, främmandegörandet, det finns inga oskyldiga människor men det går att handla gott, det går att handla gott om man över huvud taget kan handla, varför handlar människor som kan så sällan gott?

Du sparkas ut ur ditt hem av människor som borde skydda dig. Utan pengar och bostad gör du vad du kan för att fortsätta finnas till, säkert börjar du stjäla och sälja sex, ofta säljer du sex till heterosexuella män, oavsett vilket födslokön du själv släpar omkring på – ja, till heterosexuella män, och de kommer att straffa dig för att du får dem att köpa dina tjänster. Sedan blir du hiv-positiv, du får syfilis, icke diagnosticerade febersjukdomar, du tar till billiga droger, du försöker försvara dig, du råkar på grund av detta ut för ytterligare trakasserier, polisen hjälper till att hålla och slå dig, de slänger in dig i mardrömsmörka, fönsterlösa fordon för att köra dig… någonstans. Fritiden ägnar du vid sidan av dessa lagstadgade aktiviteter åt tvivel och självhat, åt att beskära ditt själsliv ytterligare (det blir kanske mindre av det som värker då, resonerar du kanske).

Men du, det kommer, som alltid, en fortsättning, och säkert några överraskningsmoment. Dramaturgin kräver det. Och hopplöshet varar inte för evigt, det har alltings förgänglighet sett till. Vänligen stötta Gender Equality and Health Organization (GEHO) Uganda, eftersom det spelar roll. Du kan du läsa mer om deras arbete på

och på

… där får du möjlighet att hjälpa till. Vi ses mitt i förödelsens hjärta, och tänk på att den heterosexuella världen inte är vad den varit.




Friday, 8 November 2013

Leif Holmstrand : Hello Square






Reser tunna monument som vind kan trasa.
Blodet tunnare än vatten, det är vackert.
Bakom tunn preposition får munnen jumsa.
Lyckan farlig, preparatet brinner gärna.
Tunna, brinnande små kärlekstankar spricker.
Reser bräckliga små fingrars spröt mot folket.
Reser utifrån belägrad hud som hinder. 
Tomma, underbara skurkars hyacinter.
Jag är hel. Jag går aldrig, aldrig sönder.
Spricker nu. Megalomaner: smek er själva.
Ilskan: porlande befriad. Tydlig. Bakom.
Glädjevåld: mirakulöst placerat bakom.
(Bakom människorna väntar jag mig detta.
)

+ + +

Kommentar:

En dikt skriven efter två genomläsningar av Jean Genets ROSENMIRAKLET i ett tillstånd av förundran, upphetsning och glad sorg, och efter en tids vistelse i Japan (Tokyo, Kamakura, Ofuna, Yokohama), det är också väsentligt. Den grubblade sig genom min hjärnbark under några veckors arbete på text-, ljud-, konstprojektet ASAMI KANNON (beräknas färdigt 2015), och blev sedan hastigt nedskriven den sjunde november 2013. / L.H.