Friday, 15 February 2013

Leif Holmstrand : Vad Hans svarade





Leif Holmstrand

VAD HANS SVARADE

Fragment ur en kommande roman

Jag börjar om. Hustru. Kära du. Jag försöker minnas hur vi träffades. Det känns som en spännande utmaning att hålla sig saklig. Konstruktiv uppmaning, tack för den. Angående sämre sortens behov: ja, den andres svaghet gör mig rasande.
Jag säger inte att det är en lämplig eller rimlig sak, men människor vidrör medmänniskor främst under bestraffningsplikt, och den plikten säger att någon annan alltid måste straffas för våra tillkortakommanden (vi måste alltså trotsa självhatet). Även du handlade alltså därefter, spegellös, vilket gav mig den öppning jag behövde. Fast kanske minns jag fel. Det var möjligen du som försiktigt tryckte in hullingkrokarna först, skulden. Jag har mindre makt än man kan tro. Du sa något till mig, på en middag, en fest – men svarsrepliken… dröjde.
Ödmjuk är jag visst också.
Du hånade mig i alla händelser för min lata tomhetslängtan (jag känner ingen sådan) och angrep den förtjusning inför våld vem som helst tydligt kan spegla i mina arbeten. Diskussionerna kring oss, porslinsklirret, skrålandet och musiken, alltsammans hängde skört i luften, kristalliskt stilla, väntande. Bara våra röster hördes tydligt. Vi viskade, förolämpade varandra, irrade längre in i varandra. Omedelbar kamratskap fick detta att ske.
Förfärligt. 
Nåja, du igenkände ovilligt mitt behov av androgynen, mitt behov av att vara den, att ta den, kanske överskrida. Kändes det förolämpande? Såg du mig som en utmaning? Du höll dig saklig i detta. Trots allt. Vi lämnade sällskapet åt sitt öde, en avklingande fest, inte den sista men heller inte långt därifrån. På trottoarerna pratade vi länge om vidriga, underbara, överdekorerade, dyra, mjuka, osympatiska klänningar och andra kvinnoplagg svåra för tanken att släppa.
Vi var båda oförlåtligt påstridiga. Att vara saklig är svårt. Minnet sviker. Det rörde sig inte om fest, inte om middag. Sällskapet satt vid ett rustikt bord på en lantlig krog. Sällskapet satt i en cocktailbar, inte alls en luxuös, men förtjusande. Trottoarerna var tomma på människor, fulla av skuggor. Jag gav dig en komplimang för din klänning. Du hörde ilskan mellan orden och tog den till dig, sedan var det försent. Gatlyktorna slocknade.
Det var du som angrep först. Du berömde syrligt min förmåga att trots hög ålder ändå fritt kunna röra mig mellan bardisk och den hemmatoalett där jag snart skulle inkvarteras för nattlig fyllsjuka.
Vi föll omkull på blöt asfalt.
Jag börjar om.
Du kommer in i mitt liv, jag är frånskild, jag är far men har inga barn. Din historia får min att eka. Vi liknar varandra, eller så är det bara våra missöden som är lika. Vi äter middag. Nej, vi träffas först på ett café, ensamma. Vi har inga vänner och blir aldrig tillfrågade när det gäller trevnad och fest. Jag känner mig som en hund. Vi lämnar biografen, vänthallen, kiosken. En dålig hund som vantrivs med lydnad och kärlek. Med dig är det annorlunda. Ut i den nattsvarta staden, den går under, sakligt, sakligt, sakligt.

Jag låtsas fram en syster, hon är äldre än jag och liknar min far, de är så fina i sin saklighet, i ilskans tyranni över kropp och köksutrustning. Du borde ta efter.
Hon bor på landet, i närheten av en skog. Djuren lyder henne och hon hittar i mörkret, det norra mörkret, sagosvart och för mig insisterande så som skadade ögon är insisterande. Ibland läcker ljus ur hennes hud och ilskan når mig, det gör ont och är välbehövligt. Faktiskt skönt.
Hon slår bort det onödiga ur mitt huvud.
Hon måttar noga, ser till att jag blir tillräckligt liten. Du har aldrig lyckats med det där, trots att du mycket ofta gör mig illa.
Jag låtsas alltså fram en syster, men mot min vilja sänker jag hennes ålder till att samstämma med brorsdottern Ursulas. Trottoarerna mjuknar och löses upp, försvinner. Detta sker dagligen och du tycker inte om det. Jag menar det där med systern, brorsdottern, sextonårsåldern, en hund som vuxit till sig, snarare en bullmastiff än en borderterrier.
Hur skulle jag kunna svara dig på annat sätt än raljant avstyrande när du säger dig vilja veta allt om mig? Här finns ju inga pålitliga gränser och ingen av oss vet vilka gränser som är just mina. Och jag tänker verkligen inte börja från början, hur kan du ens föreslå en sådan sak? Det är total oanständighet och bortom fysikens lagar, förlåt, jag gör inte detta särskilt bra, jag börjar om.
Det vill säga: bygger om det hela, justerar lemmarna och miljön, tar ännu en bild.
Blir kall. Börjar om.
Det handlar som alltid om dockan!
En av dem.

Hur skulle jag kunna svara dig annat än undfallande när ditt intresse för mig är så innerligt? Ett ensamt klädesplagg, uppklippt. Detta känns bättre. Du måste förstå att dina omsorger inte är bekväma för mig, jag är van vid hugg och slag, och hugg och slag är vad jag alltid längtar efter. Det hör till när man tillfogat sig bildning i detta gränsland av relativ fattigdom, av bara relativt groteskeri.
Jag bor i min systers källare, ibland i gäststugan, och du bor nära: du bor så nära att du alltid hör mig och jag dig, men av någon anledning ser vi inte varandra, jag säger bara som det är och du behöver inte känna dig stött bara för att jag pekar ut denna skillnad mellan oss och de vanligare människosorterna.
Det finns en hund i närheten som jag tycker mycket om: den är nästan alltid arg och har börjat tappa sina tänder, den är liten men har ett stort hjärta. Ditt intresse för mig, förresten… Det verkar som om jag berättar om hundar och källare, systrar, gäststugor, det verkar som om jag berättar om en massa saker för att undvika mig själv, jag menar dig – kanske är det så våra samtal (vadå samtal?) måste få lov att fungera? Alltså äktenskapet.
Menar jag förstås.
Men hur är det med Ursula? Vad är det som händer mellan henne och mig? Jag ser oss inte, bara dig. Trots att du ännu en gång lämnat mig i sticket. Berätta gärna för mig, alltså om mig och Ursula, du gör ju det så fint och bra, vännen…

+ + +