Monday 27 August 2012

Barnsliga memoarer (utdrag)...






Bo Cavefors

Ur BARNSLIGA MEMOARER


Han älskar att stå framför spegeln med blågrön målad ram. Spegeln lutar en aning. Ställer han sig tätt inpå den, verkar det som om spegelbilden skall ramla över honom.

Spegelglaset är fuktskadat. Fläckarna har bruna åskmolnskanter. Från det han är sex år tycker han om att stå framför spegeln i sommarvillan.

---

Ibland beundrar han spegelbilden av sig själv, med kläderna på. Ett par sandaler, en skjorta med korta ärmar och vidöppen i halsen, små stramande kortbyxor av tunn grå flanell, eller ett par schweiziska lederhosen med hängslen och tvärslå, underbyxor som ibland skymtar vid lårens sidor eller som syns när han sätter sig bredbent på en hopfällbar tyrädgårdsstol, en liggstol med säte och rygg av träribbor.

---

Han föds 1935, den fjortonde november.

---

Han börjar skolan innan han är sex år. Lärarinnan, fröken Nilsson, är nyutexaminerad. Han älskar henne och skriver brev till henne under sommarlovet mellan första och andra klass i småskolan.

---

Han beundrar fröken Nilsson och vill ha henne för sig själv. När det är föräldradag eller när kamraternas föräldrar följer med till skolan vid terminernas början och slut, förbjuder han sin mamma att gå dit.

---

Han är en glad och nyfiken pojke.

---

Det är varma somrar. De varma krigssomrarna.

+ + +

Teckning/porträtt (efter fotografi från 1941) : William Zarate, 2012.

Utdrag ur : Bo Cavefors BARNSLIGA MEMOARER, Förlaget Svarta Fanor, 1995.


Sunday 5 August 2012

Johann von Fritz : Men...



Johann von Fritz

Men...


Caligula

Hyser nästan lite hat mot dig
och din uppfinningsrikedom.

Inom mina intressesfärer;
korruption, asätande,
mord osv.

Blodets fläckar
verkar trivas bäst till sjöss.
Där döden är en tunn rytm:

orgasmen och döden.

Tiberius,
med sitt kön baddat i honung
fjättrad i förtvivlade inälvor.

Där sprickan är en lång panik.



Virus

Smärta går över och de som går på två ben
är som vem som helst. Urblekta ansikten
har varit i livet för länge. Orden som följer
har ingenting. De skulle kunna vara knivar
av nej. Fnittrar åt terminologier.

Analogt: metafysiskt virus.

Har inte med något att göra. Driver den drabbade
i cyklisk uppochnervändheten plus minus noll,
kan något annat än motsatser som går upp i rök
med ljusets hastighet vara inombordsspringor; 
vilka överskugga presumtiv slutsats med kännedom
om att den kommer erfaras med ljusets hastighet.


Ett upplöst ingenting skrattar alltid 
åt att allting är lika roligt,

igångsätter men hinner till:

punkt punkt punkt,

whatever.


( Kom i besittning av en degeneration som inte har något ord. Finns i flera varianter men utgår från samma punkt. Vi som befunnit oss i detta tillstånd kan emellertid inte ens föreställa oss att använda något  konkret begrepp eller ens en antydan till generalisering:

det är ett metafysiskt virus.
Det är ett virus
i hjärnornas uppror.

Icke-punkt.
Nihili, nihili, nihil.
Menar inget med det.

Slutsatsen som här i tillståndet blir
synonym till att tilldelas ynnesten
att få vara säker på något.

Punkten, icke-punkt. )



Black metal mozart


“träffade henne för att ta avsked vid domkyrkan. vi kramade varandra och jag gav henne min födelseattestbricka och en påse med persilja och brytbönor och en blomma från mitt växthus. metallen blänkte i kvällssolen när hon satte den kring sin sköra, bleka hals. ville kyssa hennes nacke, smeka hennes läppar men höll det kort och gick därifrån. ur askan in i elden. hemskt men underbart. hon är en fantastiskt fin människa, en nyckel till mänsklighetens avgrund. hatar henne. “


Jag går sönder precis lika mycket när jag behandlar någon såsom jag inte vill bli behandlad.

Porslinskroppen krackelerar i en fysiskt  orealiserbar paroxysm när hon behandlar mig såsom hon inte vill bli behandlad. Så som jag inte vill bli behandlad.

Går i bitar. Andas ut livet bit för bit. Befaller andningen att jaga rytmerna omkring hypotetiska geometriska formationer. Tillblivelse. Vill och kan inte klandra henne.

Påminnande om mig är det för henne aldrig illa menat och såväl som oftast brukar vi inte vara medvetna om hur illa vi gör när vi gör det.  Att jag har förtjänat det gör det svårare. Förtjänade att utsättas för mig var det sista hon gjorde.

Kan inte svära på att minnesfragmenten jag pusslat ihop till halvbilder av vad som inträffade under de där dunkla dagarna har så avskilt mycket med vad som egentligen spelades upp på vår de senaste månadernas livsbiograf. Duken kryssar som hastigast till havs tillsammans med en sjöbuse med hårda händer från den gamla skolan. Där för att vittja.

Ser vad jag gjort som en knappnålshuvudstor projektorduk i en eka nära horisontlinjen –

det är ozonvit stekande hetta och sjögång och slaget är förlorat.



Digital transcendens

Att du var där. Du var liksom där som ingen annan.
Ingen annan hade fått bukt med att vara där fullt ut, bara du, just då. Allt var alltigenom rätt, jag trodde på det, jag trodde på dig. Din kind svedde nästan min när vi famnade varandra med mjuk trånande passion för att hälsa och kyssas. Jag blev svag i knäna och skakade. Dina läppar, din nacke, din doft, din hals – du. Vad skulle jag ta mig till?

Ditt gröna hår, din besvärliga själ av neuroser partiellt döda genom kvävning. Redan i början genom ledan. Livet, i livhanken -  ändå. Så många ansatser till riktig godhet i sig ändå.



Närmat sig en sorts slumpmässig lycka som får duga. Kanske bli lite som andra människor – nöja sig med helt ok och bli en aning ilsk. Gemen därtill; det är ju ganska hemskt att behöva uppföra sig så som en människa behöver uppföra sig för att ta sig fram åtminstone någorlunda friktionsfritt.

Sen gör det alltid ont, på alla sätt och vis, att leva. Det skall man alltid veta och det är fruktansvärt. Förstår det inte, men jag förstår lite mer av varför jag älskar henne. Hur skulle jag kunna låta bli?



Snake in the eagles shadow

I


Lif o. Lidande -

bakbunda känslor berusad fredag
tyst, genom snabba kvinnors enkla.

Ditt huvud är en dålig man
du är jag vi är ingenting
alldeles & dålig tid suger tomt:

igensydd tid
kallar det iskristallen
knivblicken kalkylrocken.


II


Kan inte var demon
i skuggan av Hitler
gör en cocktail av mig själv.

Hästar springer fritt över nervbanor
trådarna spelar cello
kaos råder,
ord framträder

jag förstår ingenting.






Wednesday 1 August 2012

A Carthusian : The Twisted One
















A Carthusian

The Twisted One

Hitler:  he the god whose feet we lick,
The idol and we his willing zealots! How sick
And deadly the Age! Satan’s image rules
From the grave; the Twisted One speaks
Through his puppet who blew his brains out, burned
His corpse with fire. We worship whom we love:
We love this monster leading us to death
And judgement and willingly we go. Blind?
Foolish? Could life be so absurd? Could life
And all its hope be so deceptive, this good
The innocent rejoice in? We ridicule
And destroy our innocence; we hide from God
In shame; we clothe our nakedness in rags
Of thought, scribblings of the insane. Smug
In new found wisdom we implement this view;
A heartless world devoid of conscience, devoid
Of nobility, devoid of God and hope;
A world of sense indulgence and when that palls:
Annihilation, the bullet and the fire.
The Twisted One´s most subtle guise: to rule
Through a corpse and render man more cruel…

+

For Bo I. Cavefors



+


Illustration by William Zarate