Wednesday 11 July 2012

Bo I. Cavefors : Hitlers drömmar...













Bo I. Cavefors

VABANQUE. Hitlers dröm om London.
Artikeln tidigare publicerad i Kgl. Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift (1989:2).
 Artikeln här något reviderad.

E.S. Mittler & Sohn är ett tyskt förlag som sedan det oroliga året 1789 publicerat militärvetenskaplig litteratur. Med boken VABANQUE. Hitlers Angriffe auf die Sowjetunion 1941 als Versuch, durch den Sieg im Osten den Westen zu bezwingen (Bonn 1989), kastar sig den välrenommerade forskaren vid det [dåtida] västtyska militärhistoriska forskningsinstitutet, Militärgeschichtlichen Forschungsamt, Hartmut Schustereit, in i den "historikerfejd" där Andreas Hillgruber var en av de tongivande kombattanterna.

Som undertiteln antyder, Hitlers angrepp på Sovjetunionen 1941 som ett försök att genom seger i öst lägga under sig väst, så är Schustereits bok ett mellanting mellan vetenskaplig uppsats och ett polemiskt angrepp på Andreas Hillgruber och dennes omdiskuterade uppfattning att Hitlertysklands ockupation av västeuropeiska länder, inklusive Polen, endast var ett led i en större plan, ett sekundärkrig för att kunna verkställa det primära krigsmålet, att besegra Sovjetunionen.

Schustereit vederlägger i sin bok den teorin framför allt genom att fylla ut väsentliga luckor i den tidigare forskningen om Tysklands rustningskapacitet efter "Blitz"-kriget mot Frankrike och före anfallet mot Sovjetunionen, d.v.s. mellan juni 1940 och december 1941.

Schustereit har skaffat sig tillgång till tidigare icke offentliga källor och hans siffror visar att Tyskland inte hade tillräckliga resurser för fälttåget mot Sovjetunionen. Hillgruber menar att Hitler använde sig av en "steg-för-steg"-strategi som innebar att den tyska krigsmakten skaffade sig avgörande resurser för anfallet mot huvudmålet Sovjetunionen efterhand som man kunde tillgodogöra sig de ockuperade ländernas ekonomiska, industriella och mänskliga tillgångar.

Så förhöll det sig inte. Rustningskapaciteten var alltför otillräcklig för att ge underlag åt generalstabschefen Franz Halders vilda förhoppningar om att besegra Sovjetunionen på två veckor.  Franz Halder, som förmodligen förts bakom ljuset genom Hitlers övertalningsförmåga, gjorde emellertid helt om när han förstod hur det faktiskt förhöll sig. Halder närmade sig då de oppositionella officerarna kring Claus von Stauffenberg, avgick från tjänsten som generalstabschef men internerades trots detta i ett koncentrationsläger, där han satt till krigets slut.

Efter faktaredovisningen av kapacitetsförutsättningarna går Schustereit över till att konkret angripa Hillgruber. Schustereit menar att Hitlers primära mål var Central- och Västeuropa inkluderande Storbritannien och inte Sovjetunionen. Kriget mot Sovjetunionen var "ett försök att genom seger i öst lägga under sig väst". London skulle besegras via Moskva; det var den ryska krigsroulett Hitler satsade Tysklands begränsade resurser på.  Aktion "Barbarossa" var det militärstrategiska medlet för att sedan Sovjetunionen besegrats tvinga Storbritannien till eftergifter.

Schustereit är en militärpolitisk pragmatiker som med övertygande bevisning vederlägger programatikern Hillgrubers teser som denne stått fast vid i rök och damm alltsedan de först publicerades 1965 i boken Hitlers Strategie, Politik und Kriegsführung. Hillgruber menar att Hitler föresatt sig att nå två mål som han ständigt arbetade för trots taktiska uppskjutanden och politiska undanmanövrer. Det var att få "livsrum" i öst och att "utruta de östeuropeiska judarna".

Schustereit hävdar att Hillgruber har fel när han ser offensiven mot Sovjetunionen som kulmen på en lång rad tidigare fälttåg. Schustereit menar att Hillgruber är dogmatisk och istället borde utgå ifrån arbetshypoteser som kan ligga till grund för teorier som byggts på faktiskt material. Detta är en typ av anklagelser som Hillgruber ofta råkar ut för, att han för att bekräfta ideologiskt förankrade dogmer bortser från historiska fakta. Schustereit menar att Hillgruber är dogmatisk också i uppfattningen att Hitler hade ett politiskt och militärstrategiskt "program". Med den anklagelsen rör sig Schustereit eventuellt på hal is även om han förmodligen har rätt. Schustereit bidrar i den här boken med faktamaterial som vederlägger Hillgrubers ideologiskt förankrade historieskrivning om förutsättningarna för Hitlers angrepp den 22 juni 1941, men trots detta kan man inte utesluta att Hitler även drevs av "ideologiska" motiv för att vilja krossa Stalins imperium, trots att det sedan länge är känt att Hitler inte ens när kriget började hade några långsiktiga planer. Hitler var en improvisaionernas fältherre.

"Blitz"-krigen mot Polen, Skandinavien, Frankrike och på Balkan var sådana improvisationer. Det var ytterst sällan Hitler reagerade "ideologiskt" på världspolitiska frågor. Hitler var istället pragmatiker och opportunist, inte minst gentemot Stalin sedan den gamla önskedrömmen om ett tyskt-brittiskt samarbete gått i stöpet. Något som uppenbarligen blev en chock för Hitler. Därför finns det mycket som talar för att operation "Barbarossa" faktiskt var ett alltför snabbt påkommet beslut för att skrämma Storbritannien ut ur kriget.

Trots bristen på långsiktiga strategier höll Hitler alltsedan publiceringen av Mein Kampf fast vid de rasistiska inslagen i den nationalsocialistiska politiken, även om han periodvis mildrade attityderna eller av taktiska skäl undvek att använda sig av rasistiska slagord. Hitler ville verkligen ha ett "germanische Reich deutscher Nation" och i vidare mening att hela Europa, inkluderande de europeiska delarna av Sovjetunionen, skulle befrias från den "judiska bolsjevismen".

Hitler älskade och beundrade Storbritannien, britter och den brittiska livsstilen. Det brittiska majestätets regerings avvisande hållning till frierierna fick Hitler att besluta sig för att trots bristande resurser skapa ett kontinentalt maktcentrum som skulle tvinga Storbritannien på knä.  Det finns ingenting som emotsäger den teorins riktighet.  Schustereits framplockade siffror rycker undan förutsättningarna för Hillgrubers uppfattning att Hitlers primära mål var att krossa Sovjetunionen. Det är emellertid tänkbart att fälttåget mot konkurrenten Stalin förutom det primära målet att skrämma Storbritannien till lydnad även tjänade det sekundära nationalsocialistiska önskemålet att besegra kommunism och judendom.

+   +   +

Hitler som Stalins isbrytare.
Artikeln tidigare publicerad i bl.a. Barometern (23.6.1989).
Artikeln här något reviderad.

Under några försommardagar 1989 i Ingolstadt i Sydtyskland talade en rad forskare om de politiska, ekonomiska och geopolitiska förutsättningarna till andra världskriget. Konferensinbjudare var Zeitgeschichtliche Forschungsstelle Ingolstadt (ZFI) och temat löd: Die Welt vor 50 Jahren im Lichte zeitgeschichtlicher Dokumente. Tonvikten låg på de tysk-polska relationerna och det brittisk-amerikanska infltytandet över dessa relationer.

Mot slutet av 1980-talet öppnades en rad amerikanska och brittiska arkiv. I de frigivna dokumenten klarlades en rad europeiska frågor och hur Roosevelts aktioner och interventionsförberedelser påverkade utvecklingen mot konfrontation. De tidigare hemliga handlingarna visar på en planerad drastisk upprustning i USA samt att det amerikanska stödet till de engelska, franska och polska upprustningarna var mer omfattande än man tidigare ansett.

Brittiska och polska diplomater varnade på ett tidigt stadium USA för att befästa de redan spända relationerna till Hitlertyskland och istället arbete på en omfattande revidering av Versaillesfördraget. Den amerikanska regeringen gick emellertid på Roosevelts linje att stärka konfrontationen. Resultatet blev att Polen, sedan USA förklarat sig berett att efter utbrottet av ett nytt europeiskt krig "vid lämplig tidpunkt som 1917" inträda i kriget, ansåg sig starkt nog att kompromisslöst tillbakavisa Hitlers anspråk på Danzig, en väg- och järnvägsförbindelse mellan Pommern och Ostpreussen samt bättre behandling av den tyska befolkningen inom de polska gränserna.

Efter tyska arméns ockupation av Böhmen och Mähren 1939 samt degraderingen av Tjeckoslovakien till en provins med ett halvkolonialt förhållande till regeringen i Berlin, drog den polska regeringen vissa slutsatser. Alfred Schickel dokumenterade i sitt anförande att polackerna i maj 1939 var övertygade om att en konfrontation med Nazityskland var oundviklig och att man hade goda chanser att segra.

Den polske ambassadören i Berlin, Josef Lipski, påstod inför det brittiska legationsrådet Ogilvie-Forbes den 31 augusti 1939 att han "inte i något avseende var intresserad av noter och erbjudanden från tysk sida", samt att "om det i detta land (Tyskland) utbryter oroligheter kan de polska trupperna framgångsrikt marschera rakt mot Berlin".

Heinrich Bessle talade om de tysk-sovjetiska relationerna 1940 och hur den sovjetiska utrikesministern Molotovs besök i Berlin i november 1940 innebar "en vändpunkt i kriget". Fram till dess hade Tyskland accepterat att Stalin utnyttjade det isolerade Tyskland för att hänsynslöst ställa krav på Berlin utan motsvarande egna eftergifter.  Stalin krävde inte endast kontroll över de baltiska staterna, Bessarabien, Bulgarien och Ungern utan önskade också placera land- och sjöstridskrafter vid Bosporen och i Dardanellerna.

Efter analys i Berlin av Stalins vittgående krav kom man till slutsatsen att det endast fanns två möjligheter att möta det sovjetiska hotet, antingen att låta sig omfamnas och så småningom slukas av det aggressiva och expansiva Sovjetunionen eller att rikta ett preventivt angrepp mot fiendens hjärtpunkt, Moskva. Man tvingades till detta beslut trots att betydande delar av tyska armén hemförlovats efter det framgångsrika fälttåget mot Frankrike och trots att rustningskapaciteten och möjligheterna att öka produktionen av vapen, ammunition och livsmedel var ytterst begränsade. Den 18 december 1940 gav Hitler Weising Nr 21, d.v.s. order om "Operation Barbarossa". Krigsmakten avkrävdes ett löfte att snabbt krossa Sovjetunionen för att därefter avsluta kriget genom seger över Storbritannien. Den 22 juni 1941 gick tyska armén i samarbete med finska och rumänska stridskrafter till anfall mot Sovjetunionen. Man mötte en motståndare som med gigantiska resurser var på uppmarsch för ett anfall mot Tyskland. Den massiva sovjetiska truppkoncentrationen vid gränserna till uppmarschområdena förklarar de enorma mängder krigsmaterial och det stora antalet krigsfångar som föll i de anfallande tyska truppernas händer.

Hur omfattande den sovjetiska uppmarschen var, dokumenterades av den österrikiske militärhistorikern Heinz Magenheimer. De aktiva sovjetiska krigsförberedelserna hade pågått sedan 1939-1940. Ett exempel: 1940 hade Stalin tolv armégrupper i full stridsberedskap, fyra luftlandsättningskårer och fristående mekaniserade förband stationerade i gränsområdena till Tyskland, Ungern och Rumänien, för en första anfallsvåg. För den andra anfallsvågen fanns fem arméer stationerade i Centralryssland och i Sovjetasien. Vid gränserna fanns dessutom fem stridsflygförband specialtränade för truppunderstöd samt ett omfattande kartmaterial rörande gränsområdena alltifrån Östersjön till Svarta Havet. Magenheimer menade att man därav kan dra slutsatsen att det inte var ett fredligt Sovjetunionen som överrumplades av Tyskland och blev offer för "ett förbrytaraktigt överfall". Det tyska anfallet var ett svar på det man väntade sig i Berlin av den sovjetiska upprustningen: Hitlers arméer förekom Stalins planerade invasion och "befrielse" av Europa.




+


Foto: Weekend i München, 14-16 juli 1939, den tyska konstens högtidsdagar då naziregimen ville visa vad som inte är Entartete Kunst.




 




No comments: