Sunday 29 May 2011

A Carthusian : Matrix of Solitude
























A Carthusian

Matrix of Solitude

Solitude, the golden womb of song,
Matrix of powerlessness in Christ's heart.
Here is the living vomb of grace, the mould
Of Love's intimacy that forms the song
Of peace lifting hands open in trust.

Perfect my soul, Great Solitude, song
All embracing mendng the splintered heart.
Silence, symbol of God, within, without.
Unmeasured, intangible yet real, skein
Woven with grace: hands open in trust.

Sacred Solitude, the pilgrim's song
Over the dusty road, the hidden heart
Of Jesus in whom he walks. Silenced, the wind
Fanning "the first cast on earth", the light
Of love, joyful with hands open in trust.


For Bo and Marianne Cavefors


Saturday 28 May 2011

säpo och jag - med korrigering...


SÄPO…

Sedan decennier har goda vänner och journalister bett mig försöka få ut de anteckningar som finns om mig hos SÄPO. Jag har avstått eftersom jag inte har någonting att förklara eller gömma undan. Mitt agerande har alltid varit öppet – det är en del av försvarsmekanismen.

När goda vänner och journalister bett mig försöka få ut de anteckningar som finns om mig hos SÄPO har de antagit att det kan handla om anteckningar som rör utgivningen av de svenska och tyska utgåvorna av ”raf : texte”… ja, så är det säkert, i huvudsak, men förmodligen börjar SÄPO:s intresse för mig mycket tidigare, nämligen under värnplikten 1955-1957, då jag antogs till utbildning i ”stabs- och underrättelsetjänst” (en utbildning som från 1957 omvandlades till å ena sidan  ”tolkskola”och underrättelsetjänsten inordnades under krigsmaktens underrättelseorganisationer...) och under lektionerna opponerade mot den strategi och taktik som det undervisades i. (Trots detta var mitt "avgångsbetyg" hyffsat, X.7.6. Kanske uppskattades intelligent kritik?) Detta intresse från SÄPO’s sida späddes sedan på när jag gav ut böcker av Stalin, Hagberg, Gramsci, Mao, Kim Il Sung osvosvosv och kulminerade i ”raf-utgivningen”. För SÄPO har det säkerligen också varit huvudvärkande när man inte kommit underfund med hela min identitet (när raf-historien pågick som värst letade länsåklagaren Eliasson frenetiskt, i sängar och skåp, på lager och kontor, efter mitt ”andra pass” – utan att finna det - eftersom det inte fanns där de letade, varken förr eller senare)…

Kort sagt: jag är inte förvånad att jag nu inte får ut vad som står om mig i SÄPO:s papper… Jag har ”torrt på fötterna”… SÄPO har det uppenbarligen inte… Skammen är deras – inte min.

+ + +

Korrigering :
Jag läser idag (våren 2016) SÄPOs brev med ny bakgrundsinformation. Istället för att tala om "skam", säger jag Tack! Livet är komplicerat...






Thursday 26 May 2011

Carl-Henning Wijkmark på Frankfurtmässan 1979

'
'
Till min födelsedag i november 1979 kom Sune Nordgren på idén att låta tolv av förlagets författare/konstnärer skriva varsin bok (180-sidiga svartröda kinesiska anteckningsböcker med hård pärm…) till mig, "publicerade" som original i 1 exemplar. De som tillfrågades och svarade ja, var: Lennart Aschenbrenner, Mats B., Stig Claesson, Benkt-Erik Hedin, Claes Hylinger, Harry Järv, Thomas Kjellgren, Tomas Löfström, Sune Nordgren själv, Göran Printz-Påhlson, Carl-Henning Wijkmark och Jan Östergren. Alla utom Järv levererade vad de lovat. Samtliga böcker är klart klassificerbara som artist books.  Mats B. samlade autografer, Stig Claesson gjorde ett collage av texter, biljetter, kvitton, stadskartor, teckningar av katt, boxare och mig, medmera... Nordgren gjorde blädderboken "Bosse Boxer slår till (igen)", Hylinger skrev 12 "Tillfällighetsdikter", Aschenbrenner målade sig igenom hela boken, Printz-Påhlson skrev dikten "Odradek" i skilda varianter och illustrerade hela boken, osv.

Carl-Henning Wijkmark rapporterade från bokmässan i Frankfurt am Main 1979. Texten återges nedan... Jag stannade  kvar hemma i Lund, trött efter all turbulens med länsåklagare, häktning, Statens Kulturråd, diverse politiska "krafter" osv. En av de första dagarna i januari 1980 flyttade jag till Italien och var på plats vid 1980 års upplaga av Frankfurtmässan.

[Carl-Henning Wijkmark]

Till Bo,
med tack för tio års samarbete som alltid varit spännande och med en varm lyckönskan för din fortsatta bana.

Goda vännen – förf.
14 november 1979

+

Sö-må 7-8.10.  - Tåg till Frankfurt. Sovvagn genom Sverige, tröttande dag genom Danmark och Tyskland.  Inte mycket sömn, men skönt att slippa den speciella flygstressen som kulminerar när man ser plåten gå i vågor vid landningen.

Hotellet ligger en mil från centrum i Frankfurter Stadtwald, känd från nazitiden som fyndort för obekväma lik. Läget är tyst så när som på flygtrafiken som pågår oavbrutet men på acceptabel höjd. Receptionen behöver två timmar innan den känns vid Beat Eberle (min, BC, anm.: Beat Eberle representerade mitt förlag, Verlag Bo Cavefos, hos bokhandlarna i Schweiz, Österrike och Sydtyskland) bland gästerna. Vi får slutligen kontakt och äter middag på hotellet. Beat som varit i mässhallen och byggt upp ståndet, berättar att en journalist dykt upp och presenterat sig som Grossenkel till Göring och bett om ett exemplar av boken. Representerar en engelsk nyhetsbyrå. Jag blir förstås nervös av detta och sover lite oroligt. Annars bekvämt rum med dusch i den moderna bank-bunker-stilen.


Ti 9.10. – I frukostmatsalen mängder av förlagsfolk med id-brickor på bröstet. En flicka från Norstedts hälsar bekant; jag känner inte igen henne och måste ursäkta mig med att hon är våt i håret och faktiskt oigenkännlig.

Klockan 9 går specialbussen till mässan. Omställningen till Tyskland har kommit igång och präglas som alltid av att olikheterna till en början är så små. Vi far till exempel genom en trafik som först gör ett helt normalt intryck, men efter en stund märker man att den är mycket tätare och snabbare, rör sig i robotaktiga ryck mellan stoppsignalerna. Vid infarten till stan, när vi stannar för rött ljus, störtar som på en visselsignal turkar ut bland bilarna och säljer tidningar. Det är f.ö. en frapperande sak i Tyskland, att invandrarna helt öppet behandlas som tjänande bröder. Läget och framför allt tempot är så mycket hårdare här; tyskarna orkar inte hyckla, ”gästarbetarna” inte protestera.

Framme vid mässområdet passerar vi en poliskontroll och har sedan fem minuters promenad till hall 6, en kolossal hangar i två våningar. Bo Cavefors Zürich ligger i bottenplanet, mycket välplacerat i änden av sin marknadsgata, nära utgång B. Luften är ojämförligt bättre än mot mitten av lokalen där de stora tyska förlagen har sin paradaveny. Beat har arrangerat böckerna på ett blickfångande sätt en masse på hyllorna bakom oss och lagt ut böcker och foldrar på bordet. Irriterande är bara de starka lamporna i ståndet som sticker i ögonen och torkar ut luften. Våra närmaste grannar är ett förlag från Schleswig-Holstein som skyltar huvudsakligen med en serie julsagor från olika delar av Tyskland, med tonvikt på de förlorade provinserna. Gränsen mellan våra revir är flytande och det leder till komiska förvecklingar. Vid flera tillfällen rusar barn fram till grannens reklamdocka – en snögubbe i Lebensgrösse som jag måste klättra över varje gång jag intar eller lämnar min plats – och tror att vår bok handlar om vinterns fröjder. Närmast bakom sagoförlaget har Ellenstein ett stort bås med ett jätteporträtt av Nixon – hans memoarer är deras huvudnummer. Mitt emot oss ett barnboksförlag som genast börjar korka upp sekt åt sina besökare och fortsätter med det hela dagen. Caveforsfolket håller sig till Apfelsaft som går åt hinkvis i den torra luften.

Uppläggningen är den att fackfolket cirkulerar ostört under förmiddagarna, medan allmänheten släpps in – mot betalning! – efter lunch. Denna första morgon är det fortfarande glest med besökare; jag är tacksam för det för jag är fruktansvärt trött efter resan. Göringsläktingen som lovat återkomma visar sig inte. Men nu liksom senare stannar folk vid vårt stånd, tittar, bläddrar i boken, läser lite och tar med sig foldern. En del ställer frågor om bokens karaktär, syfte, etc. Mest medelålders män. Mycket få har id-korten synliga, men Beat menar att det är huvudsakligen bokhandlare. Man tar också upp ett par beställningar.

Plötsligt tornat en tvåmetersman i ljusblå sidenkostym upp sig framför oss. Också ansiktet är blankt, som skurat i tvål. Det är CDU-chefen Herr Kohl. Två poliser flankerar honom som om han vore under arrest. Som de flesta politiker som uppträder med statsmannalater uppnår han bara att han ser ut som en hovmästare, i detta fall en häktat hovmästare som vallas på brottsplatsen. Han slår upp boken på måfå ett par gånger. Läser eller tycks läsa en stund, mumlar något över axeln till sin adjutant och kastar åt mig ett surt getöga innan han skrider vidare. Jag skulle tro att hans intresse beror på det lilla hakkorset på omslaget. Senare kommer flera herrar av den omisskännliga veterantypen och frågar om boken är positiv eller negativ. Då jag svarar det senare följer alltid samma beteende: de tar ett par steg tillbaka och betraktar mig med ett på en gång föraktfullt och undfallande leende innan de försvinner.

Jag äter middag ensam på hotellet. Beat är ute med schweiziska vänner. På kvällen ringer Hildegard  Bergfeld (min, BC, anm.: Hildegard Bergfeld översatte Wijkmarks bok till tyska…)  från Kassel. Vi stämmer möte på mässan följande dag. Innan jag somnar läser jag en artikel om ett nytt tyskt gevär vars kulor rusar omkring i kroppen någon minut innan de kommer till ro.


Ons 10.10.  – Sovit utmärkt. Telefonkontakt före frukost med Thomas (Henrikson) (min, BC, anm.: jag gav 1971 ut Henrikssons avhandling ”Romantik och marxism”) som tagit in på Intercontinental enligt planerna. Han noterar dess ambassadörstatus. Ska komma till mässan under dagen.

In med 9-bussen. Livligare i hallen idag. Efter en stund kommer Grossenkeln med en journalistkollega. Han är inte olik G., samma vattenblå ögon, men mager och reserverad.  Ber om ett exemplar med dedikation ”Für Michael”. Han och kollegan får var sitt. Denne Michael G. beundrar inte sin släkting, utan är som han säger weltoffen. Mycket hövlig, lovar att läsa och eventuellt recensera.

Hildegard B. kommer och vi pratar en stund om Döden-manuset (min, BC, anm.: jag gav 1978 ut Wijkmarks ”Den moderna döden”. Boken översattes till tyska men blev inte utgiven.). Mycket trevlig och förnuftig kvinna i 40-årsåldern, talar osedvanligt felfri svenska, verkar över huvud taget skandinavisk. Vi äter lunch på en pizzabar i andra änden av hallen. Plastbesticken faller genast sönder i våra händer och vi måste äta med fingrarna. Det visar sig att HB leder en barnteater i Essen och översätter mera vid sidan om. Hennes svenska studier har sitt ursprung i intresse för svensk barnteater. Hon tycks sympatisera med svensk socialdemokrati sådan utländska intellektuella i denna generation gärna föreställer sig den – ”weltoffen” – och är mycket illa berörd av utvecklingen i Tyskland.

När vi återkommer till ståndet är Thomas där, Vi kommer överens om att träffas alla fyra på konsulns mottagning på kvällen.

19.00. Konsulns byffé visar sig vara mer sluten och uträknad än väntat, och mitt medförande av HB väcker ingen större anklang. Å andra sidan jämnar det ut sig eftersom Beat inte kommer. Den kalla måltiden består av en mycket fin Seelachs med en utomordentligt lyckad sås som snabbt tar slut; Rheingauvinet är utmärkt. Det är dukat i två separata rum. I det större finns maten, värdfolket och alla kulturrepresentanterna: Lagercrantz, Sundman, Lars Gustafsson, Gerard Bonnier, m.fl. Också några tyskar förekommer: lyrikern Krüger, Siegfried Unseld och en uråldrig kvinnlig barnboksförläggare från Hamburg som reste sig ur ruinerna och blev rik på Astrid Lindgren. I det mindre rummet trängs den svenska kolonin med mindre framstående tyskar, kyrkoherden presiderar. Några käcka och forcerade damer företräder den klassiska utlandssvenska spinstertypen.  En av dessa damer inbjuder till uppläsning med Lars Gustafsson kvällen därpå.

Alla icke tillresta är betonat vänliga och uppspelta som om de väntat hela året på konsulns litterära tillställning och jag konstaterar att den kaj-falkmanska diplomatregeln (se Kurirsäcken) (min, BC, anm.: Wijkmark syftar på Kaj Falkmans bok ”Kurirsäcken. Handboja och färdbiljett”, som jag gav ut 1972) att ha trevligt på mottagningar genom att låtsas att de är trottoarkaféer, inte håller i detta fall: det är för många som satsat på just den här kvällen som någonting särskilt. De inbjudna divornas spleen drunknar i den allmänna kulturentusiasmen. Jag pratar med HB och Thomas och i någon mån Daniel Hjorth; Lagercrantz står och flinar som vanligt. Gerard B. ser ut som en rädd kanin och går tidigt, poeten Krüger poserar demoniskt. BLM-Isaksson bär sitt Frascati med sig, Karl Otto J:r är mer weltoffen men verkar inte riktigt invuxen i affärerna.

Efter mottagningen äntligen en kneipsabend i de folkliga kvarteren. Thomas, HB och jag. Tyvärr kommer vi in på Wagner. Thomas är nyfrälst och har skrivit artiklar från Bayreuth i Helsingin Sanomat, och mina blasfemier om gjutjärnsmenageriet, musikens Eiffeltorn där blonda hjältar klättrar omkring, avvisas indignerat. Det hela blir en aning studentikost och påminner mig om München 53-54 där exakt samma samtal måste ha förekommit. Tack vare vodkakonsumtionen  ändå en uppfriskande avslutning på kvällen.


To 11.11.  - Mässan har kommit upp i varv, på eftermiddagen är det svårt att komma fram i gångarna. Beat har tillbringat föregående kväll med sina schweiziska kompisar som nu också kommer till vårt stånd och pratar. Tidvis kryllar det av schweizare i båset. De representerar schweiziska förlag och bokhandlar. Medan vi alla står där kommer en kille med violetta (målade) läppar och framför en viskande hyllning till förlaget: ”Das war schön, dass Sie das machten.” Paus. ”Sie verstehen doch was Ich meine?” Jovisst. Men han vågar inte nämna RAF-boken (min, BC, anm.: den tyska upplagan, ”raf:texte” utkom 1977 på mitt Zürichbaserade förlag). Det kommer fler sådana små sympatiyttringar, en del något mindre försiktiga, alltid en person i taget. Olika sorter, inte bara studenter eller marginella typer. I ett större perspektiv är denna hemlighetsfullhet naturligtvis djupt beklämmande, det är litet av den tyska verkligheten som tränger sig in i bokmässans disneyland. I diskussionen med Thomas i går kväll – efter sitt år i Bonn är han optimistisk om den västtyska demokratin – medgav jag kanske förhastat att spänningen och olusten verkade ha lättat: Strauss har kommit i underläge från början, tidningarna är ganska frispråkiga, oppositionella förlag och tidskrifter florerar på mässan. Men som sagt, det är kanske förhastat: ett slags moratorium under året före valet.

Hur som helst på sitt sätt mer hoppingivande än de skrämda sympatisanterna är den mycket etablerade och självsäkre herre från journalisternas tryckfrihetskommitté som besöker oss i ståndet. Han visar oss ett papper med ett domstolsutslag från Stuttgart - tror jag -  som underkänner utrensningen av ”raf:texte” från universitetsbiblioteken i Baden. Han anser domen som viktig som en inledning till en mera allmän liberalisering i tryckfrihetsfrågorna. Hans optimism och kampanda tillhör de bästa erfarenheterna jag gjort här hittills.

På kvällen letar jag mig iväg till församlingshemmet för att höra Lars Gustafsson läsa. Letar verkligen, för adressen är svår att hitta. Desperat utkantsmiljö. Bredvid svenska församlingen ligger en ungdomsgård som klippt ur filmen ”Kniven i huvudet”. Tonåringar skriker på gatan, skriker mycket högre och tydligare än svenska ungdomar. Egendomligt hur allt som finns i Sverige tycks få större skärpa i Tyskland, med en hemsk parodi eller övertydlig förebild. I kyrksalen väntar ett 30-tal företrädare för det konservativa Sverige på uppläsaren. Det är första gången jag ser honom i den rollen. Han är verkligen en mycket skicklig entertainer. Han läser prosastycken ur sin senaste bok och kåserar virtuost mellan numren, ibland också mellan raderna. Det mörkblå auditoriet förstår inte mycket men är förtjust över själva det sceniska utspelet. Man bryter ut i ovationer då G:son med en storslagen gest skänker boken han läst ur till församlingsbiblioteket.

Bara en gång glappar publikkontakten och det är när uppläsaren säger att han under sina mångåriga turnéer kommit fram till att alla hans läsare och åhörare är förbluffande lika. Menar han att det är nedslående eller glädjande? Jag kan slå vad om att G. gjort stor lycka i folkrörelsemiljöer genom att säga att det är glädjande. Men här är stämningen en annan och svaret uteblir.


Fre 12.11.  - Jag höll på att glömma veckans utan tvekan tråkigaste halvtimma: Hansers stora party i går kväll. I samma ögonblick som Lars G. tryckte sin lilla volym i kyrkoherdens hand, rusade jag på dörren och fick nästan genast en taxi. Döm om min förvåning när jag flåsande anländer till partyt och finner Lars G. ledigt språkande i mitten av lokalen med öl och korvar mellan fingrarna. Förlagsservice? Hanser är G:s tyska förlag.

Humoristiskt nog har Hanser kallat sina gäster till Senckenberg-Stiftung, stadens naturhistoriska museum. I den gigantiska hallen blickar skräcködlorna, rekonstruerade i järn, ner på det korvätande pappersfolket. Fester med mer än femton personer är alltid bortkastad tid, och här är vi säkert ett tusental! Karakteristiskt för dessa tillställningar är att inte ett intressant ord får yttras, inte ens ett sammanhängande resonemang tolereras, allt är ryggdunkningar, larviga infall, dålig luft och dödlig tristess, den mest improduktiva samvaro som tänkas kan. Alla går omkring och är medvetna om detta, vi talar knappt om något annat, men ändå fortsätter tjafset och mumsandet och cirkulerandet med en sorts dyster entusiasm och dekadent pseudovitalitet. Dinosaurierna verkar med ens oerhört levande. Efter en halvtimme nickar jag adjö åt dem och går hem.

Fredagen är mässans professionella kulmen, det säger alla. Flera journalister kommer till oss och hämtar boken och hör sig för, däribland en kvinna från Bayrischer Rundfunk (Strausskontrollerad!), som allvarligt frågar mig om boken går unter die Gürtellinie. Och det måste jag ju medge, men försöker också förklara varför.

Två herrar i 60-årsåldern som sett Karinhall i verkligheten anmäler sig med en timmas mellanrum. Fadern till den ene var skogvaktare på ägorna men slutade då han ogillade de sadistiskt upplagda jakterna. Den andre var vaktsoldat på Karinhall under kriget, såg G. bara en enda gång på avstånd, gillade inte kommenderingen. Gritzbachs servila biografi var obligatorisk läsning för personalen, överlämnades vid varje vaktavlösning. Denne man hamnade sedan i Kurlandfickan och upplevde den inneslutna arméns upplösning; verkade fortfarande skakad av detta, dvs. främst av att ordningen bröt samman.

Under lunchen får jag höra att Carstens på morgonen besökt våningen ovanför vår. Han möttes av demonstrationer och släppte lös sina gorillor. Två studenter skadade.

Jag tar en titt på internationella hallen. Lugnt och vältempererat, allmänheten bryr sig inte om de utländska böckerna. Nästan vid ingången möter jag bekanta med alla de vanliga argumenten mot mässan; den är för stor, man hinner inte överblicka ens de deltagande länderna, än mindre förlagen, än mindre titlarna, och absolut inte böckernas innehåll och kvalitet osv. Ingenting kan vara värdelösare än fjolårets mästerverk, tio år gamla böcker existerar helt enkelt inte. (Till exempel de två svenska förlagstanterna häromdan som fick syn på ”Die Jäger von Karinhall” och fnös till: ”Samma gamla”). Men egentligen hör man detta mest från de professionellt inblandade, journalister, förläggare, bokhandlare. Allmänheten som väller omkring i tyska hallen från två till sex betraktar det hela som en folkfest, köar villigt för att komma in och flanerar sedan bland böckerna med alla tecken till nyfikenhet och förtjusning. Och det är verkligen alla åldrar och kategorier, inte alls våra portföljbärande reakunder. Märkvärdigt många skulle också köpa om det var tillåtet. Jag har svårt att tänka mig denna publik i Sverige. Omöjligt att förneka att den litterära  institutionen tycks fungera här som den inte gjort hos oss sen 50-talet, om ens då. Och de tvivlande fackmännen kommer vid närmare påseende från de små länderna som Sverige eller Schweiz.

Jag söker Seligmann, den amerikanske agenten för ”Death in Our Time”, men han är inte här i år.

På väg tillbaka till båset upplever jag något som för min del blir resans höjdpunkt. En av de stora gångarna i hallen är blockerad av en zigenarorkester som spelar Django Reinhardt-jazz. Omkring sig har de satt upp plakat som berättar om zigenarutrotningen under nazitiden: ”Die Zigeuner – Vergessene Opfer des Holocaust”. Tyskarna står förskräckta upptryckta längs väggarna. De hatar denna eleganta, rörliga, lidelsefulla musik av samma skäl som de hatar Rossini och Offenbach och skulle hata Mozart också om de tordes – kort sagt av samma skäl som de hatar judar och just zigenare och allt som är svårgripbart och urbant och inte tillräckligt ”bodenständig”. Kapellet spelar furiöst vidare utan paus, den gamla kvinnliga violinisten som kör långa solon ser ut som en ruggande Golda Meir. Men vaktmästarkrafter är redan i rörelse för att fösa ut dem och när jag går hem flera timmar senare är de utfösta på en liten gräsplätt men spelar oförtrutet vidare. Hela zigenarfenomenet, det bortvalda folket, slår mig som en symbol för vad som ganska snart kommer att hända med fria konstnärer och intellektuella. Och varför inte: låt oss gå in i zigenarfasen.

På eftermiddagen klara utmattningssymtom. Det som knäckte mig är att fixera dessa hundratals förbiglidande människor med blicken och se något så när tillmötesgående ut när de vill fråga.  Jag är nära att nicka till. Kisande mot lamporna ser jag en ruskig utkastartyp i uniform komma emot mig. Och står det inte HOLOCAUST textat på hans mössa? Nej, dessbättre, det står bara HALLENAUFSICHT. Men det var nära ögat.

På kvällen med Beat i en utmärkt balkansk restaurang. Bästa köttet och vinet hitills. Vi träffar Ruth från Expressen och Nils Gunnar Nilsson från Sydsvenskan, mycket upprymda. F-mässan är tydligen en trevlig ferie som de är noga med att upprepa varje år.

Sena TV-nyheter på rummet. Sjukligt överdriven vinkling av Bahro och Hübner som just släppts.


Lö-Sö 13-14.11.  - De här dagarna är mässan uteslutande folkfest. Jag kunde antagligen lika gärna ha åkt hem (eller till Paris, men jag är för trött och har inte råd).  Har jag gjort någon nytta här?  Kanske ändå. Journalisterna som kommit har blivit mer intresserade när de har kunnat tala med författaren; såvitt jag kunnat märka har författarna annars mest förekommit i korta jippon. Men inte har journalisterna ställt särskilt bra frågor – ingen har ju hunnit läsa boken. Och försöker man lägga ut texten själv blir de sura som alla journalister.

Nog har väl intresset från bokhandlare och andra besökare också blivit större än om jag inte varit där. Många har velat prata och t o m bett om autograf på foldern(!). Alla åldrar, men en viss övervikt för min egen generation.

Avresa med nattåg på söndagskvällen. Förgäves försökt slippa betala följande natt på hotellet.  En sista öl på järnvägsbyffén. Nordafrikanen som serverar talar franska då han märker att jag inte är tysk.  Vistelsen i Tyskland har gjort honom till varm fransk patriot; det är inte första gången jag lägger märke till detta hos nordafrikaner i germanska länder.

Resan hem blir trist och tröttsam. Sittvagn non-stop Hamburg-Sthlm gör jag aldrig om. Aldrig mera tåg längre sträckor! Transsibiriska får vara för mig, trots alla föresatser.

Tuesday 24 May 2011

Stig Claessons bok...

'
'

Till min födelsedag i november 1979 kom Sune Nordgren på idén att låta tolv av förlagets författare/konstnärer skriva varsin bok (180-sidiga svartröda kinesiska anteckningsböcker med hård pärm…) till mig, "publicerade" som original i 1 exemplar. De som tillfrågades och svarade ja, var: Lennart Aschenbrenner, Mats B., Stig Claesson, Benkt-Erik Hedin, Claes Hylinger, Harry Järv, Thomas Kjellgren, Tomas Löfström, Sune Nordgren själv, Göran Printz-Påhlson, Carl-Henning Wijkmark och Jan Östergren. Alla utom Järv levererade vad de lovat. Samtliga böcker är klart klassificerbara som artist books. Wijkmark rapporterar från bokmässan i Frankfurt am Main, Mats B. samlade autografer, Nordgren gjorde blädderboken "Bosse Boxer slår till (igen)", Hylinger skrev 12 "Tillfällighetsdikter", Aschenbrenner målade sig igenom hela boken, Printz-Påhlson skrev dikten "Odradek" i skilda varianter och illustrerade hela boken, osv.

Stig Claesson gjorde ett collage av texter, biljetter, kvitton, stadskartor, teckningar av katt, boxare och mig, medmera...

Den centrala texten i Stig Claessons bok: "Jag hoppas 80-talet blir bättre än det satans tigande 70-talet. - - - Bo, Faktum är att det är natten till den 15 oktober 1979 och tät dimma. Jag sitter på Malmgårdsvägen 2 och försöker göra denna lilla bok. Men min fantasi är inte så stor för tillfället. Men jag vet att jag är dig stort tack skyldig. Jag är också medveten om att jag för pengars skull en gång svek dig. Härom är det inte mycket att säga. - Men utan din hjälp hade det nog varit jävligt trögt. Slas."

Vad som gjorde mig speciellt glad när jag läste detta i november 1979 var att Stig Claesson undertecknade med Slas. Jag kallade honom aldrig Slas och det hade han tackat mig för åtskilliga år tidigare, när vi åt lunch tillsammans, det enda tillfället jag träffade honom öga mot öga. Den enda som "borde" få säga Slas till mig, sa han, är Per Anders Fogelström. För mig är än idag Stig Claesson Stig Claesson.



'
'
'
'

Sunday 15 May 2011

Göran Printz-Påhlson : Odradek

'
'





Göran Printz-Påhlson
ODRADEK

Es klingt etwa so wie das Rascheln
in gefallenen Blättern

Their cases are locative or instrumental.
Here, in this place, I see the leaves falling
on the fabulously stayed crosses and inscriptions,
as they fell on the Homeric simile of generations.
You have heard them, the little dissuaders,
whispering in the attics, or from behind the creaking stairs,
with their busy spools and laughter, seemingly
from no human lungs. You proceed to ask:
What’s your name? Answers: Odradek.
Where do you live? Unbestimmter Wohnsitz.
They cannot die but cease to exist
when you do not listen. In another place,
in Paris, a car is stopped: a little dog
in the lap of a young girl exploding
like a ripe autumnal fruit in her hands. Her
lover is already carved in half by bullets.
There are cleaner cases, more winsome
uses for the accusative. Do not heed them anymore.
Here we all die, in bits and pieces.


For Bo Cavefors










Fotnot:
Till min födelsedag i november 1979 kom Sune Nordgren på idén att låta tolv av förlagets författare/konstnärer skriva varsin bok (180-sidiga svartröda kinesiska anteckningsböcker med hård pärm…) till mig, ”publicerade” som original i 1 exemplar. De som tillfrågades och svarade ja, var: Lennart Aschenbrenner, Mats B., Stig Claesson, Benkt-Erik Hedin, Claes Hylinger, Harry Järv, Thomas Kjellgren, Tomas Löfström, Sune Nordgren själv, Göran Printz-Påhlson, Carl-Henning Wijkmark och Jan Östergren. Alla utom Järv levererade vad de lovat. Samtliga böcker är klart klassificerbara som artist books. Wijkmark rapporterar från bokmässan i Frankfurt am Main, Claesson har gjort ett collage av biljetter, kvitton, teckningar av katt, boxare och mig osv, Mats B. har samlat autografer, Nordgren gjorde blädderboken ”Bosse Boxer slår till (igen)”, Hylinger skrev 12 ”Tillfällighetsdikter”, Aschenbrenner målade sig igenom hela boken, osv. Jag blev mycket glad för denna födelsedagspresent – och jag gläds nu när jag åter tar fram böckerna och bläddrar och läser i dem.

Här återges Printz-Påhlsons dikt ”Odradek” på engelska, men i boken finns även en svensk version. Boken/manuskriptet innehåller också Printz-Påhlsons kommentarer, reflektioner, kring diktens och tidens teman.

Förfrågan: vet någon om denna dikt (engelsk eller svensk version) publicerats i något sammanhang?





Saturday 14 May 2011

Gustav Johansson : Säpometoder, tjallare och mytomaner . Bok (1968)

'
'

1968 gav jag ut Gustav Johanssons bok SÄPOMETODER, TJALLARE OCH MYTOMANER.

Boken har inte mist i aktualitet, vilket gjorde mig något förvånad...

LÄS!

'
'
'

Thursday 12 May 2011

A Carthusian : Light as Image

'
'









A Carthusian
Light as Image

For Bo I. Cavefors


The Spirit of man’s our life, our thinking power,
The body of the thing it vivifies. Both
Are needful to constitute the living man.
The feeling spirit unifies the thing;
The spirit feels potential thought, unites
Feeling and thought and posits rational men.
The spirit builds up thought, shapes the man
In inclinations and then the amazing thing
Happens: the spirit finds freedom of choice,
Freedom of act; free will is manifest
And person the splendid climax of man’s achieved.

Of spirit light’s the perfect image, the power
To render body lightsome, to control the thing
As living. As light enables seeing so light’s
An image of knowing: the body sees, the mind
Knows; the Spirit of God seizes both,
Directs both in moral rectitude
In freedom and love of the highest good: God.
God is the Spirit’s ground, the God of Light.
Light blazing through creation enflames
Man’ soul, renders incandescent the heart
For Eternal Love: the climax of man’s achieved.



Wednesday 11 May 2011

Bo I. Cavefors : Qualis Artifex Pereo

'
'

















Bo I. Cavefors
Qualis Artifex Pereo

Georges Bataille is the mystic of eroticism and faith. 

Bataille never speaks of sainthood as a righteous way for those who want to preach the message of good. Instead Bataille analyses mankind’s inner silence. In Being's meaninglessness he sees an exhortation not to despair and resign; his inheritance is Laughter.   

Bataille doesn’t recommend therapy, no hedonistic cock-worshipping-cult, no ars erotica; Bataille invites the initiated into a friendship with a well-preserved individual sovereignty. Ecstasy is not a means to individual liberation, according to Bataille; there is anxiety in ecstasy. Pleasure and anxiety wash over humanity when, confronted by terror, it loses its ego. Ernst Jünger's In Stahlgewittern also deals with this subject matter. The fascination for death signifies the increased potency of the Ego when man loses the ground beneath his feet and enters the horizontal world. Man is born into a world of subject and object, the continuity of the Being reaches beyond life into the kingdom of the dead. The orgasm of the transition is simultaneously an erotic and mystic-religious intoxication.      

Bataille rejects all engagement literature because it leads to the abuse of the author as well as the literature by powers that betray humanity, the arts and ecstasy - the innermost being. Man who wants to preserve his intrinsic value is reduced to a mere piece in a jigsaw puzzle. Happiness and liberation are only made possible if the author, philosopher, artist or average man avows to the freedom of God, which he lodges within himself. When the author guides his readers towards politics, social, religious and scientific goals, he reduces literature to authenticity, a loss of sovereignty.  

Georges Bataille – The Sacred Conspiracy: Man has escaped from his head just as the condemned man has escaped from his prison. He has found beyond himself not God, who is the prohibition against crime, but a being who is unaware of prohibition. Beyond what I am, I meet a being who makes me laugh because he is headless; this fills me with dread because he is made of innocence and of crime; he holds a steel weapon in his left hand, flames like those of a Sacred Heart in his right. He reunites in the same eruption Birth and Death. He is not a man. He is not a god either. He is not me but he is more than me: his stomach is the labyrinth in which he has lost himself, loses me with him, and in which I discover myself as him, in other words, as a monster.

Bataille, Blanchot, Jünger and André Malraux, perceive happiness in excess; even Nietzsche, Genet, Gide, Cocteau, T.E.Lawrence, Green, Pasolini, Gombrowicz, Klaus Mann and many others know how to appreciate the apocalyptic intoxication in the moment of death, when erotic and mystic ecstasy creates the experience of total isolation - the joy of death. To omit oneself, to step outside oneself is always akin to the death of the Ego, the life-giving sperm from the exploding cock’s entry into Nirvana. 

For German romantics like Novalis and von Kleist, and for Nietzsche, the peak of pain are identical with the summit of pleasure when the Ego dies and the human that is against annihilation is annihilated. 

Michel Surya – Georges Bataille, An Intellectual Biography: Death is linked to the earth, only to the earth (and not to the heavens), to rotting, decomposition, to the buried body turning into a cadaver. The body is root, teeming beneath the skin of the forest, or a volcano swarming with entrails. Acéphale was this recognition: a community of seers, eyes wide open on the stupefying work of death. We are reminded of The Solar Anus. The sun as a corpse at the bottom of a well, with the sky upturned. We are reminded of everything most violently anti-idealist in Bataille’s writings, as a way of gaining an approximate idea of the disruptive meaning Acéphale’s orgies were meant to have.

To exceed oneself, to reach beyond what is referred to as the unreachable and thereby surpass oneself, to soil and to sacrifice oneself, that is what it means to be united with God, according to many mystics. Not to Bataille. Bataille finds nothing or very little beyond the here and now, and dismisses ascetic ways as non-sovereign ways to ecstasy. Transcendence can only be reached by means that demand the definite transgression of all boundaries, all inhibitions must be cast aside.

According to Bataille the eroticism is equivalent to a mysticism of the genitals during man’s preparations for death, he loves death unconditionally and ruthlessly, the Being rejoices during the transgression.   

Bataille frequently takes the Nietzschean pilgrimage to Taormina. Battaile sees the holy and the sovereign and the meaningful Dionysian ego-rejection as mankind’s struggle towards the totality of the Ego, identity and perfection. Bataille is an exceptional analyst and commentator on Nietzsche. To rightfully understand Nietzsche the disciple has to be Nietzsche.   

What is it like to be Nietzsche?

More than anything else it is (in the absence of the actual possibility to physically move backwards in time) to travel to the city of Taormina on the slope of Monte Tauros through the German photographer Wilhelm von Gloeden's photographs of naked Sicilian boys.
   
When the philosopher grows tired of the Basel bourgeois’s tittle-tattle he starts cruising for archaic, bronze-gleaming naked bodies, suckable cocks and the rounded arses of boys in Taormina. Here Nietzsche finds his Zarathustra. In a boy the masochist discovers his Superhuman. When Nietzsche speaks about the impossibility to separate the body from the soul he sets out from the experiences of being queer.      

The current age’s problem with Nietzsche is that the recluse never committed himself to any concrete mission. He never joins any processions for a better world or the emancipation of women. This sovereignty implicates a non serviam, the dissociation of every profitable act or generous favour which doesn’t stand in a masochistic relation to sadism. This saves Nietzsche from becoming a slave, a servile.       

The worries of the future are the foundation of every moralistic value, every discipline and every effort to tear humanity away from the insight that the individual’s sovereignty consists of knowing where it is and not where it is going.

In contrast to the opponent Sartre, Bataille rejects the social focal points of his time. The friendship with Blanchot becomes significant after his friend has urged him to live as if he was Nietzsche’s Zarathustra, the last man, who is also the most beautiful man. For Blanchot the inner experiences are the answer that awaits mankind when it finally decides to only ask questions, only to perceive the riddle’s answer. The not-knowing leads humanity into the night of emptiness and nothingness, into the erotic and mystic ecstasy of non-existents.    

Bataille seeks the spiritual dissolution of the soul, the annihilation of the validity of every “truth”, the abolition of all authorised philosophies.    

Being as Time. The Time is now. In the present, Nietzsche wants to rescue and heal the human being which has been fragmented and butchered by humanitarian psychoanalysts. If he survives it is only because he is able to separate his true identity from the conception of the philistine bourgeois’s utility.   

Man is a fool, his own god, a lunatic, a Dostoevskyan idiot. In the reality of Nietzsche and in Bataille’s recreation of the Nietzschean reality man is the universal fool, a divine insane Dionysian and holy creature who exists to the full only after he has overcome Being. Then he is free, a slave only to himself, a Superhuman.    

André Masson quoted in Critique, 1956: I saw him immediately as headless, as becomes him, but what to do with this cumbersome and doubting head? – Irresistibly it finds itself displaced to the sex, which it masks with a “death’s head.” Now, the arms? Automatically one hand (the left!) flourishes a dagger; while the other kneads a blazing heart (a heart that does not belong to the Crucified, but to our master Dionysus). (…) The pectorals starred according to whim. Well, fine so far, but what to make of the stomach? That empty container will be receptacle for the Labyrinth that elsewhere had become our rallying sign. This drawing, made on the spot, under the eyes of Georges Bataille, had the good luck to please him. Absolutely.

The essence of Nietzsche’s philosophy is ecstasy, the orgy of man’s possibilities on a road to total freedom. William Blake speaks about the marriage of heaven and hell, freedom is the practise of evil; Bataille interprets Nietzsche’s will to power as the will towards evil. Nietzsche’s eternal return doesn’t imply a constant monotonous recurrence, but is an attempt to always remain within oneself - one’s inner core. The return is in the moment of ecstasy within itself the implement to reach the goal, the power over oneself through an ecstatic orgasm; the moment when life and death connects, when good and evil melts together.

Clark V. Poling – André Masson and the Surrealist Self: Allusions to death and rebirth abound in Masson’s images of Dionysus, as in the scenes opposing destructive violence to sexual orgy. The god’s decapitation and gushing wound in the first drawing, Dionysus, suggest Nietzsche’s declaration: “While the sun is obscured by stormy skies in the first two drawings, reinforcing the idea of cataclysm, its rays nevertheless pierce the clouds in the first, promising a re-emergence, and it shines fully in the third. Fires appear as agents of both destruction and transformation. Grape-laden vines in all three drawings, signs of Dionysius and the loss of the self in the inebriation he offers, further contribute to the idea of rebirth following annihilation, as does the positioning and huge scale of the central mythical figure, which arises from the midst of destruction.

Bataille doesn’t perceive the libertine’s way as constant repetition of the trauma of the passion (which separates him from de Sade and Genet). The philosopher’s goal is not a generous annihilating ecstasy. Bataille’s mysticism is no inner meditation or reclusion but deep open communication and confrontation. Pure black energy is incarnated within the sun.  

Bataille’s language is pure and clean. Bataille writes about sexuality, sadomasochism, voyeurism, exhibitionism and oral-anal games without the use of obscenity at the same time as the sharp black arrows of his heart, brain and cock discharge; the precision of language hammers down upon the cultivated bourgeois society which Bataille’s exquisite evil renounces.  

Bataille writes about Lust, about Cock and Cunt. Bataille hates consumption hedonism and interest promiscuity – he speaks of a piercing, all-consuming, passion. Bataille arouses the lust for ecstasy and holy whoring within the reader’s body and soul. The language of his novels is angelic and pure but it leads the reader straight into the sovereign voluptuous obscenity of death which doesn’t have anything to do with Kierkegaard’s pale death, with Heidegger’s intellectualism or the Freudian death-wish. Bataille polishes hard marble cocks, not with words but through the Word; he allows man to enjoy the martyrdom of the orgasm through the final moment of death.   

Patrick Waldberg – Acéphalogramme: The war had burst upon us, Acéphale vacillated, undermined by internal dissensions, its conscience shattered perhaps by its obvious incongruity in the face of world-wide disaster. At the last meeting in the heart of the forest, there were only four of us and Bataille solemnly requested whether one of the three others would assent to being put to death, since this sacrifice would be the foundation of a myth, and ensure the survival of the community. This favour was refused him. Some months later the war was unleashed in earnest, sweeping away what hope remained.
   
He is ten years old. One of the young men, who also travel with the same train as his stepfather every day between work and the summerhouse, hooks up with him from the station, puts his arm over his shoulder and strokes his neck. They walk a detour across the dunes, and by the pier the young man unzips his pants, he knells in front of him and takes his cock in his mouth. The procedure is repeated several times during that summer. He thinks it feels good and he feels secure when the young man grabs his buttocks with his warm hands. He becomes aware of his power over his lover, to have a grown man lying at his feet. 

When the boy in the Greek masterpiece the Iliad says to his lover, a grown man: “I am the flesh, you are the knife”, he depicts the same experience I had as an eleven-year-old of being fucked for the first time. It felt as if a knife separated my body into two halves. But isn’t this just how sadomasochism matures? The pain soon transfers into pleasure and then into exhibitionism. And then one wants to share this pleasure: to give and take.        

Teresa of Avila:
I saw in his hand a long spear of gold, and at the iron's point there seemed to be a little fire. He appeared to me to be thrusting it at times into my heart, and to pierce my very entrails; when he drew it out, he seemed to draw them out also, and to leave me all on fire with a great love of God. The pain was so great, that it made me moan; and yet so surpassing was the sweetness of this excessive pain, that I could not wish to be rid of it...

Teresa of Avila’s documented experience of severe penetration is similar to what I and the boy in the Iliad perceived. Sadomasochism is a way to - voluntarily or involuntarily – transcendence; to transform oneself or let oneself be transformed into an absolute and totally sexual creature - an ascendance which transgresses the limits into an experience outside of the intellectual range. This is why sadomasochism also can be a part of a religious experience.

Saint Sebastian represents the sadomasochistic culture and the continuity of the Catholic Church through the centuries. Saint Sebastian is the patriot saint of queers and soldiers, but he has also had an influence on painters and authors. The depiction of Sebastian by Guido Reni which Oscar Wild sees in Palazzo Rosso in Genua 1877, has of course been reproduced in various art books. And in his father’s library Yukio Mishima finds such a book with this one picture of Sebastian. Mishima experiences his first ejaculation while dreaming of Sebastian. He writes: ”The arrows have eaten into the tense, fragrant, youthful flesh and are about to consume his body from within with flames of supreme agony and ecstasy”. Mishima’s description of this “jerk-off”, which he experiences as an intercourse, are quiet similar to the statement from the Iliad: “I am the flesh, you are the knife”. Mishima develops into a sadomasochistic fag. In 1966 he is the subject of an arranged photo session in which he personifies the role of Saint Sebastian. And the final enactment of his death by seppuku in 1970 is by all rights the perfect sadomasochistic suicide and most brilliantly planned performance piece of all time.
              
John Nathan – Mishima, a Biography: In mid-September Mishima posed for the young photographer Kishin Shinoyama for the first of a series of photographs called Death of a Man. The series was Mishima’s inspiration and Mishima designed the scenes. They included Mishima drowning in mud, Mishima with a hatchet in his brain, Mishima beneath the wheels of a cement truck, and of course Mishima as Saint Sebastian, arms roped above his head to a tree branch and arrows burning deliciously into his armpit and flank. The photographs were intended for publication in a magazine called Blood and Roses, but when Mishima died, Shinoyama could not bring himself to release them. The photograph that most unnerved him was one he had taken in jest; Mishima sits naked on the floor with a short sword buried in his abdomen, and standing behind him, with a long sword raised waiting to behead him on his signal, is Shinoyama. What can Mishima have been thinking? Were these moments when stage blood and the real thing came confused in his mind and he looked forward to his actual death as simply another more sensational pose? In all the hours of talk about each scene while it was being planed and photographed, Shinoyama’s only impression was that Mishima was intensely serious about the project, “the most demanding and the most cooperative” model he had ever had.

Jean Genet’s severe sadomasochistic experiences from the time spent in prison are well-known, as is the continuation of his praxis outside the prison walls. But even a boy with a very different childhood, of a very different social belonging can develop according to the same sadomasochistic praxis as Genet engenders. In the book Zöglingschaft der Jean Genet the Austrian author Josef Winkler, born in 1970s, depicts how the environment of his hometown Kärnten, Austria, literally smothers him to death. How he is mentally castrated. Winkler's only way out of this hellish existence is by descending into homosexual sadomasochism. Winkler enacts the Saint Sebastian-role and becomes liberated. He leaves behind all the disgust he has felt in the past, and he focuses all his love and tenderness on the dead Genet, by trying to imitate the same sexual liberation as his hero once did. What was considered indecent and unwanted in Kärnten, Winkler insists has a worth of its own, the gay-life contains a great poetic beauty. Reality is, like William Burroughs says, not what it seems to be. Jean-Paul Sartre maintained that Genet always remained faithful to the morality of the reformatories of his childhood; because of the “crises of childhood” he learned to know himself. Winlker reaches this state of maturity when he drapes himself in the master’s cloak, when he learns to understand Genet’s morality, when he dares to touch another boy’s naked body, when he dares to caress it and whip it.                

Of course sadomasochism between men doesn’t need to involve whipping or tying each other up. Pier Paolo Pasolini was a master also when it came to depict this non-violent sadomasochism (even though the accounts of the activities in the city of Salò are very physically violent). But Pasolini’s death, even if it was not as rigorously planned as Mishima’s seppuku, was in its own subtle way prepared in advance by himself (even if the murder turned out to be an inside job carried out by political enemies from the right or left). Pasolini spoke openly about his homosexuality, and especially of his love of young boys. He couldn’t be unaware that the life he led would sooner or later lead to his doom. The death of Pasolini became a sacrificial death in the catholic sense of the word, a kind of flagellation.          

Gideon Bachmann – Pasolini and the Marquis de Sade: It is the classic scene of every pornographic novel, with or without literary pretensions, the first moment of the manifestation of supremacy of one being over another. Since the film is to be made without emotion, I find it hard to understand the willingness, even complicity, with which these boys, even as film actors, expose themselves to the camera’s anatomical panning and tilting. There is joggling for position, pride of the chosen, sly jockeying and competition. For a moment, the film scene and the reality of its filming seem one. These boys are proud of their bodies in front of Pasolini as they might have been, in their innocence, in de Sade’s castle in Switzerland two hundred years ago. When they were picked for the film, they were not told about the script. There might be some nudity, they knew, seeing that it was a Pasolini film. But none were aware of the portent of what they were involved with. And yet, so strong is the career strife, so important the parts in a Pasolini film for their financial future, that none rebels.  

It is worth mentioning that in general, there are Catholics who depict queer-sadomasochism through text and image. In the world of Pasolini this praxis is carried out defencelessly; the total submission to boys’ and men’s demand for sex. In the novel Petrolio he exposes himself in all his nakedness to such degree that all aesthetic boundaries are transgressed. Lights and colours, landscapes and portraits are subordinated to the intensity of the naked main character Pier Paolo Pasolini when he sucks the sperm of his subjugators, when he kneels before twenty young men who demands that he will suck, fuck and clean twenty cocks of various length and thickness on the meadow at Casilina in the outskirts of Rome. Sandro, Sergio, Claudio, Gianfranco and the other sixteen bodies smells of flour and motor oil, of dried sperm and sweat; Pasolini’s alter ego, Carlo, “kneels in eternal tenderness, yes with delicacy, in front of their cocks”; and “hardly dares to touch them with his hands, hence he approaches them with his lips”. The grass smells of dry hay when Carlo lies with Claudius' cock in his ass this night of love when “the moon is high” and moonlight is “different, brighter, purer” than sunlight.                      

Suetonius – The Life of Nero: He so prostituted his own chastity that after defiling almost every part of his body, he at last devised a kind of game, in which, covered with the skin of some wild animal, he was let loose from a cage and attacked the private parts of men and women, who were bound to stakes, and when he had sated his mad lust, was dispatched by his freedman Doryphorus; for he was even married to this man in the same way that he himself had married Sporus, going so far as to imitate the cries and lamentations of a maiden being deflowered. I have heard from some men that it was his unshaken conviction that no man was chaste or pure in any part of his body, but that most of them concealed their vices and cleverly drew a veil over them; and that therefore he pardoned all other faults in those who confessed to him their lewdness.

When I left Malmö for London and later, when I was home back in Malmö during the school holidays, and in Kungsparken and Slottsparken, behind the birdcages, offered myself to men, it was according to my own premises. The boys longing after grown men might have several reasons. I was the one seducing, not the one being seduced. This wasn’t without risk. Senior police officers with peaked caps and fast bicycles were patrolling the park. When they suspected that I or any of the other boys where hiding in the bushes, they came running and when we fled they shouted threats “I know who you are, I will call your mother and father”. But nobody ever called. I did the same thing as my poor, shabbily dressed, almost starving classmates did at the Honour of Work-statue on Möllevångstorget, but I never charged money for my services, I was free, it didn’t disgust me, I enjoyed it. 
  
 Gerard de Nerval – To Alexander Dumas: Was this young Nero, the idol of Rome, the handsome athlete, the dancer, the poet whose only wish was to please the populace? Is this what history and the conceptions of our poets have left of him? Ah, give me his fury to interpret; his power I would fear to accept. Nero! I have comprehended thee, not alas! according to Racine, but according to my own heart, torn with agony whenever I have ventured to impersonate thee! Yes, thou wast a god, thou who wouldst have burned Rome. Thou wast right, perhaps, since Rome had insulted thee!

+ + +

INFO:
Bo I. Cavefors - Martin Bladh
QUALIS ARTIFEX PEREO &
QUALIS ARTIFEX PEREO - FINIS
A book and dvd later published by Styx Publisher, Stockholm

QUALIS ARTIFEX PEREO

Actors: Bo I. Cavefors, Martin Bladh, Erica Li Lundqvist, Johanna Rosenqvist
Film: Aryan Kaganof
African Noise Foundation in association with Grymhetens Teater Dekadens
Music: Martin Bladh
Sound engineer: Mikael Oretoft
 
QUALIS ARTIFEX PEREO - FINIS
Performed and filmed in Norrköping, 12th of June 2009
Actors: Bo I. Cavefors, Martin Bladh, Johan Adolphi, Mikael Oretoft
Film: Peter Andersson, Lars Bosma
Music: Martin Bladh

CONTENTS (the book)
Manifest
Qualis Artifex Pereo : Bo I. Cavefors
Cavefors on Cavefors.
Qualis Artifex Pereo : Martin Bladh.
Bladh on Bladh. This interview with Martin Bladh was conducted by Peter Sotos during the autumn of 2006.
Qualis Artifex Pereo: Georges Battaile & Martin Bladh.

This interview with Bo Cavefors was conducted by Johannes Flink.
Martin Bladh and Bo I. Cavefors. QUALIS ARTIFEX PEREO. ORIGINAL ACTION SCORE.
Martin Bladh and Bo I. Cavefors. QUALIS ARTIFEX PEREO – FINIS. ORIGINAL ACTION SCORE Injury.

+ + +

Martin Bladh

Aryan Kaganof




Photo : Aryan Kaganof, Malmö, Sweden 2009 (Qualis Artifex Pereo)