Wednesday, 19 April 2017

George Steiner slåss för Gud och Konsten


Bo I. Cavefors

George Steiner slåss för Gud och Konsten



Bok:

George Steiner : Von realer Gegenwart. Hat unser Sprechen Inhalt? Carl Hanser Verlag, München 1990



Redan den gamle filosofen Leibniz frågade sig vad som var innehåll respektive förpackning, vad som var substans respektive katakes. Varför produceras konstverk? Är det nödvändigt att skriva dikter? Vem, utöver upphovsmannen, har glädje av all denna produktion? Samma frågor formuleras på nytt av George Steiner, född i Paris 1929, uppvuxen i USA, numera bosatt i Cambridge, konservativ tänkare, jude, författare till bla en bok om Martin Heidegger. Steiners propåer kan förefalla onödiga eftersom så många ställt dem långt tidigare, naturligtvis grekerna men också alla dessa tänkare, filosofer och teologer som verkat under ett par årtusenden. Steiners propåer kan dessutom förefalla onödigt naiva i en nutida värld som översköljs av databankers komprimerade information, websites, bloggar, telefax, telex, sms, osv. Vem tänker idag på ordens reella innebörd? Vem ägnar en tanke åt språkets substans? Många ordets professionalister, vetenskapsmän, författare och journalister har uppenbarligen resignerat och försummar plikten att försvara språkkulturen och tillåter trendmakares ordjonglerier och illustra imitatörers manipulationer av ordens innebörd.



Mot allt sådant bjuder Steiner hårdnackat motstånd. Steiners motstånd mot sådan subkultur och sådana provokationer blir så mycket starkare och effektivare eftersom han samtidigt konfronterar läsaren med trosfrågan om Guds existens. Existerar Gud i mer än Ordet? När Steiner talar om här och nu menar han Skaparens närvaro, den Gud moderna tiders människor trodde sig en gång för alla ha avlivat. Steiner aktualiserar uppfattningen att inget konstverk, ingen roman och ingen dikt är möjlig eller ens tänkbar utan Guds närvaro. Det är en filosofisk tanke som borde kunde uppskattas av teologer inom såväl judendom, kristendom som islam.



Klagovisor över den gudlösa civilisationen är förvisso inget nytt men Steiner bjuder på kombinationen vetenskaplig träning i litteraturens och ordens snåriga urskogar med den lärde judens religiösa sensibilitet. Den skicklige essäisten Steiner vill övertyga oss om det kloka i att återta, återfå, barnatron, att kritiskt granska kritiker som kommenterar böcker à la Guide Michelin och därmed likt girigt klängande parasitära slingerväxter dödar kulturens träd.  Steiner startar undersökningen i judisk historia och går vidare till medeltidens skolastiker och destillerar ur detta den evigt kommenterande cirkularitet, textförståelse, som utgår från det självklara vetande som är smörjolja i de ständigt pågående dialoger och kommentarer genom vilka kabbalisten reducerar världen till koder i en aldrig avslutad process.



Kriserna inom vetenskapliga discipliner, framför allt inom psykoanalysen, visar att man glömt detta intellektuella kretslopp och därför har svårt förstå vad som sker i världen och i människors inre. Gud kan inte sopas bort från det mänskliga Varats färd från mening till meningsfullhet, struktur måste förvandlas till interpretation om komposition, kritik följas av kritik. Vad vore Miltons Paradise Lost, Alexander Popes satirer, Ezra Pounds Cantos utan Homeros, Vergilius och Dante. Dialogen bör inte ha något slut. Ingen bör eftersträva att dialogen får ett slut. Den ena diskursen bör interpretatoriskt följa på den andra för att inspirera nya essäister och locka fram bok efter bok, artikel efter artikel. Denna oändlighetsmaskin bör stå fadder till visioner och revisioner. Primärtexterna bör vara den djupa brunn ur vilken egensinniga exegeter fiskar nya tankar.  Källan Z inspirerar X till arbeten vilka kritiseras av Y. Sekundärtext följer på sekundärtext.



Judendomen vore otänkbar, menar Steiner, utan denna fortlöpande kommentar till kommentaren till kommentaren. Talmuds exegeter ser inget slut på talmudstudierna medan Thomas ab Aquino med Summa theologiæ förgäves försöker sätta punkt och låta primärtexterna vara detta och detta och därutöver intet, ett semantiskt avslut. Ortodox evighet är motsatsen till oändlig interpretatorisk revision. Det finns inte en hierarkisk avgrund mellan primärtexter och sekundärtexter, båda är likvärdiga i den semiotiska totaliteten, i écriture. Enda skillnaden mellan dikten och dess kommentar är det retoriska formen. Praktexemplet om vår tids fascination inför det mytiska, likvärdig tidiga renässansens mytologier, är T.S.Eliots  utveckling från The Waste Land till Four Quartets, från det bekanta till det mytiska terra incognita där det obekanta får mening först sedan det inordnats i en systematiserad och doktrinär vision.



Språkvetenskapligt lokaliserar Steiner början av denna process till 1870-talet då modernismen bryter relationen mellan ord och samtid med Rimbauds ”Je est un autre” och Mallarmé frigör språket från yttre referenser, konkretiserat i vår tid kanske framför allt med Jacques Derridas dekonstruktiva tack och adjö till verkligheten, till all verklighet, genom ”Différence”. Sinnlikt medvetande försvinner genom något som är förvillande likt fysikerns Svarta Hål.



Von realer Gegenwart är en storslagen rundmålning av sann verklighets närvaro med den så kallade tidsandan representerad av konstruktivister, poststrukturalister och radikalfeminister vilka alla skärskådas med retorisk briljans. Exorcisten Steiner driver demonerna ut ur Drakulaborgen, bort från allt som liknar lyxig nihilismkultur. Man hör hur vargarna ylar och hyenorna skriker. På avstånd. Steiner slåss för en konstdefinition där återskapandets kultur och den ursprungliga Skapelsen alltid är närvarande. Endast i gemenskap med Guds ande och Skaparens skapelse fyller konsten reell funktion.



Människan är återskapare men känner sällan villkoren. Vi talar om soluppgång och solnedgång som vore Kopernikus okänd; tomma metaforer och språkliga egendomligheter terroriserar människans ordskatter och hennes grammatik. Ordet ros äger varken stjälk eller blad eller törnen, det har ingen färg och ingen doft, är per se ett villkorslöst fonetiskt tecken. Ordet ros legitimeras och får livskraft genom två vokaler och två konsonanter konstaterade Mallarmé, ”Tabsence de toute rose”. Sådan är källan till modern estetik och filosofi, den ontologiska nihilism Heidegger betecknade som ”Nichtigkeit”, Guds existens förnekas genom oreflekterat språk. Talas det om Gud sker det i termer som vore han en grammatisk fossil. Steiner ser Guds närvaro som något oavvisligt, ofrånkomligt, i varje estetik, i all litteratur, i bildkonst och musik. Utan de gudomliga erfarenheterna finns inget andligt innehåll, ingen sinnets substans i det sanna Varat. Steiner åberopar sig på Descartes och Kant och på alla de diktare, konstnärer och kompositörer som under årtusenden gjort närvaron verklig genom substantiation av språk och form. Steiner refererar till Pasternak, Beckett, Picasso, till Joyces Ulysses, till Thomas Manns Joseftrilogi och till Hermann Brochs Vergilii död.



Utvecklingen från religion till mysticism, från det teologiska till det esoteriska manifesteras i icke-objektiva och icke-närvarande konstformer som dadaism och senare, snarlika, skolor. Botho Strauss påpekar i en efterskrift till den tyska upplagan av Steiners stridsskrift att dennes textteologi har åtskilligt gemensamt med mytologiserande författare vilka revolterar mot den moderna världen, som Giulio Evola och den kolumbianske hierarkiske katoliken Nicolás Gómez Dávila. Det innebär att reaktionären inte skall förväxlas med bakåtsträvande, politiskt-teoretiska radikaler som försöker hejda utveckling och framsteg utan är en person som återupplivar och aktiverar vad som fallit i glömska. Denna uppgift är den inneboende kraften i varje stort konstverk, ett tidlöst konservativt komihåg för varje epok och för varje generation som glömt det som varit. I sitt complicato lever det oförklarligt vackra, i totaliteten av oförstörbar naken skönhet och sanning; intermittent intellektualism är den navelsträng som binder människan vid ursprunget, vid Gud.



Artikeln tidigare publicerad i Svensk Tidskrift, nr 2, 1991. Här något aktualiserad.








Thursday, 2 March 2017


"...


I pray for your happy and hexe down,

and good luck on the stage

of the heavenly Court of Justice...


...where your good deeds may be

crowned for ever!


..."


A Carthusian








Friday, 16 September 2016





Bo I.Cavefors :



MEMOARER

ETT KRIGSMINNE



Minnen från förr i tiden dyker plötsligt upp. Med svag anknytning till dagens verkligheter, men oerhört strama, påträngande. Viktiga för mig själv. Att kärlek tar sig så skilda former. Född 1935, i november. Mellan 4 och 11 år, kriget in på knutarna. Ransoneringar, skyddsrum, knappast någon gatubelysning (gas), mullret från flygande fästningar på väg till eller från avslutade bombningar av tyska städer, mörkläggningsgardiner, vita bussar, skrik. Varmvattnet ransonerat till 1 dag i veckan. Att krypa ned i badkaret med det varma vattnet. Tillsammans med några krigsfartyg som drevs med tyska Esbet-tabletter.

Eller något svenskt, liknande. Bygga hamnar och pirer med hjälp av ben och armar. Skjuta, sänka, segra. Erektionen blir kraftigare. Några snabba drag och sperman flödar ut över vattenytan, stelnar till något som liknar äggvita eller hårt vispad grädde. Tappa ur badvattnet, torka bort smuts och stelnad sperma. In i nattskjortan som når till fotknölarna. Halvspringande mot mitt eget rum, för andra förbjudet område. Mamma har bäddat om med nytvättade lakan och kuddar. Stora vita lakan och ett örngott där Mamma broderat in BO i blått med en blå-röd korsstygnskrans runtomkring. När jag krupit ner mellan lakanen kommer Mamma in med en bricka med smörgåsar och ett glas mjölk. Jag börjar läsa en bok (gärna Sven Hedin), ngt om djur, främmande länder, eller Skånska Aftonbladets rapporter från kriget utomlands. Äter färdigt. Älskar Heinrichs leverpastej. + Mammas ättiksgurka. Ställer brickan på skrivpulpeten. Slår igen boken. Lägger mig på sidan. Ny erektion. Håller hårt. Ropar så det hörs över hela lägenheten : God natt Mamma. ”Kan han inte hålla tyst”, säger en målbrottsröst, flera rum bort, som får vara uppe till klockan 22.00. Jag somnar.





Tuesday, 17 May 2016





Andersson et Keyes...

Under några dagar i maj 2016 kastades jag oförberedd in i en av tidens stora, nyskapande och radikala omvändelserörelser, vars guru är Marian Keyes, nämligen vad som på svensk normalprosa kallas "feelgood". Om detta har Elisabeth Andersson skrivit en underhållande roman med vass replikföring.

+ + +


Elisabeth Andersson är en för mig tidigare obekant författare. Däremot är vi sedan många år tillbaks goda grannar. Men ej endast detta gör mig väl stämd till vad jag just läst, Anderssons roman LYCKOSTARNAS KLUBB (Bokfabriken, 350 s. inb., Malmö 2016).

Lyckostarnas klubb är slutstationen för några kvinnor alltför förtjusta i ostbågar. Av ostbågar blir man fet, eller i varje fall aningen för tjock, eller alltför kraftig om man så vill. Även chokladcroissanter är goda, men farliga. Kvinnor har älskare  (av det ena eller andra könet) och/eller äkta män. Inget konstigt i det, livet består av ett givande och tagande. Männen kan, som i Elisabeth Anderssons roman, heta Johan eller Anders eller något annat. Konflikter uppstår och tydligen alltför ofta är det kvinnans förtjusning i ostbågar och annat godis, som är orsaken. Några frusterade kvinnor som plågas av att kilo lägges till kilo och kroppens former förändras beslutar göra något åt saken, Lyckostarnas klubb bildas.

Allt detta kan verka ganska harmlöst, men Elisabeth Andersson tar i denna debattroman upp ett problem som tydligen är nästintill allomfattande, kanske ett samhällsproblem, kanske något som Miljöpartiet bör ta sig an. Hur få tjocka kvinnor inse att deras kroppar är vackra, mjuka, välbalanserad estetik. När skall svenska män inse att deras fruar och älskarinnor, när skall svenska företagsledare, inse att deras anställda (kvinnorna) skall ha sköna former. Varför har den magra esteticismens fakirideal blivit normgivande i Skandinavien men inte i den övriga världen (möjligen Nordkorea undantaget)?

Jag raljerar aningens aning. Men det här är en mycket underhållande roman som seriöst tar upp ett för många kvinnor knappt uthärdligt problem. Alltför många kilon kraschar karriärer. Förlaget karakteriserar romanformen för ”feelgood”, boken är en feelgoodbook, en bok vars budskap skall skapa trygghet, man skall känna sig bättre efter att ha sagt Amen – jag vill hellre kalla stilen för slapstick, underbara snabba repliker som snarare känns som uppbrott än som ett kvarvarande i den svenska myllans väldigt begränsade livsbetingelser.






Sunday, 1 May 2016

Leif Holmstrand RYMDHÄXAN









Leif Holmstrand

RYMDHÄXAN



Vid sidan av förvånansvärt konstruktiva väktaregenskaper hade denne Daniel Blair ytterligare guld i egenskapsbagaget som gjorde honom attraktiv för Gillet och dess alltid kontaktsökande biskopar: han var stilig och tjurig; kunskap om musiker och deras neurotiska, akuta behov fanns i riklig mängd; erfarenheter gällande klubbande människors galenskaper, bräckligheter och glädjeämnen fyllde åtminstone trettio procent av den tatuerade hjältens hjärnbark; integriteten var absolut, och trots avoghet, övervass tunga och obefintligt intresse för social smörjningsteknik uppskattades både Daniel och dennes ständigt dissonanta livshållning av förståndig, kärleksfull lokalbefolkning.

Dessutom var en av tatueringarna medfödd: uggla i cirkel. Därför kunde det hela egentligen anses spikat och klart: kompetensprofilen gällde enbart Daniel Blair och ingen annan, Den Döde Väktarens sigill ställde detta utom allt tvivel. Den tjurige var utvald.

Men hur kan vi övertyga en sådan person om det rimliga i att ta anställning hos oss, undrade biskop Zeus Heliopolitanus syrligt, bör vi kanske ljuga, manipulera och hota, då vi egentligen ingenting har att erbjuda som vår räddare skulle kunna tänkas vilja ta emot?

Jag är helt på din sida, på lögnens, manipulationens och hotets sida, halvsjöng biskoparna Nikai unisont och helt säkert hånflinande inifrån sina identiska terrakottaklänningar (keramiska exoskelett).

Biskop Dionysos skrattade återhållet i mörkret därbakom och verkade tankspritt smårycka tvillingparet i deras solcellstäckta, vingliknande utskott, men i själva verket smetade hon hastigt ut lite levande, omkringkrälande, ogenomskinligt stekflott över välpolerade läderhudade ytor, utan att ådra sig onödig Nikai-uppmärksamhet; detta för att mildra de båda fruktansvärdas kommande energiintag, som svar på somliga hängivna jordiska böner om nåd och lindring, ett sabotage grundat i oväntad välvilja gentemot de svaga – vem hade trott detta om biskop Dionysos!

Men som så ofta var den avstyrande åtgärden fåfäng, förgäves, försent kommen, eftersom de alltid lika segerrika Nikai redan tidigare denna dag, fulla av sensuell, ljuvlig solenergi, hade utplånat befolkningsgruppen i fråga. Det enda biskoparna i Gillet någonsin lyckats utföra som svar på önskningar och böner gällde faktiskt just utplåning av oönskade samhällselement, ändå ville de alla hellre gnida sig tillgivet mot mänskligheten för att osmotiskt tillgodogöra sig de upprätta däggdjurens levande, magiska värme, de ville vara konstruktiva och goda i denna relation, de ville vara bra bundsförvanter, en sorts lätt parasitiska men o så beskyddande äldre syskon.

Men faktiskt, sa biskop Papposilenos, med en skyggt drömmande, hastigt avbruten blick mot det dionysiska mörkret innan hon återtog ögonkontakt med biskop Zeus Heliopolitanus, varför skall vi återigen låtsas att rent spel är vad vi behärskar och är ute efter? Nej, vi måste oupptäckta frånta den blivande väktaren, den icke förverkligade Daniel Blair, allt, och ge honom möjlighet att genom oss, genom det uppdrag vi storsint formulerar, återfå det.

Han jobbar ju redan som väktare, och väktare är vad han till sitt väsen är. Det är väl därför bara att bränna ner klubben han så farbroderligt bevakar, och sedan snabbt leverera både väktarförslag och substantiell muta innan någon annan hinner före, tyckte biskop Gorgon Anonymous skyddad bakom sin löjliga mask, och till samtliga närvarandes förvåning vann förslaget samtliga närvarandes bifall.

Applåderna åskade idiotiskt från Akropolis och ner över ett turistinfekterat Koukaki där människokrypen knappt la märke till missljudet. Robotkypare hällde upp strävt vin åt långväga humanoider, de rullande trottoarerna hemsöktes av mångarmade stöldgodsförsäljare, Athenas ansikte avporträtterades överallt, på fasader, vägskyltar, restaurangloggor, sedlar, alla var fruktansvärt rädda för henne. Och beslutet var lika ödesdigert dumt som det var enhälligt fattat. Dock: inte utan utvecklingspotential!

Daniel, mumlade björnmannen tillgivet och underdånigt, raring, du känner ju mig, eller hur?

Just därför, löd givetvis det torra svaret.

Men kom igen, snälla, du vet att jag har vad som krävs!

O ja. Och vad som just i afton underkänner dig kapitalt. Kom tillbaka när fickor och skalle är mindre belastade med lögn och ambrosia, jag lovar att göra en ny, hederlig bedömning. Alltså. Så här är det: Jag vet att du är bra. Till vardags. Men i detta nu suger du babianröv, trots fernissan. Vi ses när vi råkas, fuskare.

Den hårige och välväxte dröp avsnäst av, sörjande och tillfälligt tillintetgjord. Vid Attraxx port stod alltså en grånad Daniel Blair heroiskt posterad och fortsatte bevaka helighetens ritualer; han skyddade dessa kunnigt och oupphörligt från smutsande, dilettantiska intrång. Det var en magisk kväll, och den ramade lämpligt in vår väktares monolitiska, virila skönhet med svagt glitter och diskret helkroppsgloria (skymningsljuset hade nämligen ännu inte helt försvunnit från rymdstationens avlägsna, pixelgnistrande och oändligt välvda touchscreeninnerväggar, på grund av ett inte så allvarligt förbiseende i maskinrummet, och detta milda men iögonenfallande ljus spreds och glamourspeglades på oväntade vis, lyste upp, förvirrade, gladde).

Nästa person i kön var biskop Zeus Heliopolitanus, och även om Daniel inte kände igen aset i fråga blev han omedelbart på sin vakt. Gestalten var hög och rak och under klädlagren uppenbart utrustad med inte alldeles mänsklig eller ens igenkännbar muskulatur; det rörde sig om en främmande livsform, som vore välkomnad och ej utsatt för väktarmisstro om den inte så uppenbart hade försökt maskera sig.

Jag är inte rasist.

Vad vill du och dina polare här? undrade han, med ett faktiskt tålmodigt tonfall, jag är alldeles säker på att våra faciliteter ej är anpassade för just era kroppar, och gestalten sjönk ihop i ett slingrande, mer trovärdigt kroppskaos. Så skedde även med biskop Dionysos, biskop Papposilenos och biskop Gorgon Anonymous – men inte biskoparna Nikai vars halvrinnande personer ju inneslöts av rörliga men i stel och högrest hållning låsta kärl.

Åh, snälla, jag märker att du genomskådat våra försök att smälta in, lismade den närmaste biskopsmunnen, och det är sant att våra könsorgan och sexualiteter ej är omedelbart kompatibla med vad denna klubb verkar ha att erbjuda, men vi är så vansinnigt nyfikna till vår utomgalaktiska natur och vi har rest så oerhört långt för att ta del av specifikt mänskliga eller åtminstone humanoida uttryck, vi älskar människor! så snälla, släpp in oss, våra pengar är det inget fel på.

Daniel suckade över dessa rymdmonsters uppenbara internaliserade självhat och lät dem veta att han struntade i om de gick igång på dörrposter eller svampodlingar så länge de inte ljög för honom, och så lät han de svekfulla betala och slingra sig in i ett labyrintiskt mörker.

På andra sidan gatan blänkte den organisk-digitala fasaden av förbirullande nyheter i till synes kromade versaler; polisen ville varna för Gillet och dess utsända, vettvilliga våldsverkare, eftersom förändringens tid möjligen var här, och allmänheten ombads därför låta myndigheterna veta om något underligt försiggick eller skymtades, så att oerhört effektiva men extremt ospecifika säkerhetsåtgärder kunde vidtas, men allmänheten var för upptagen med att äta små bitar ostpaj och utsiktslöst ragga via diverse community-implantat, och den så småningom sägenomspunne Daniel Blair tittade tillfälligtvis åt ett annat håll, försjunken i tankar. Biskoparna fumlade med sina eldkastare på väg in i skuggorna, i princip oupptäckta trots sin klumpighet.

Men hallå, kompis, vad har du där, sa den självbefruktande, låtsasamfibiske och halvt robotiserade mannen i labyrintens första underhållningsbås intresserat och nyfiket, utan tappa i maskinell effektivitet vad gällde skvättandet av olikfärgade vätskor.

Det är en leksak, svarade biskop Dionysos oombedd över biskop Zeus Heliopolitanus antydan till axel, och pekade med några ormande, taggiga lianer på eldkastaren i fråga (den inte tillräckligt dolda). Svaret gjorde dock inte trekvartsadonisen i båset mindre nyfiken.

Åh… Skall du använda den under ceremonierna? Hur fungerar den? Är det väldigt skönt? Får jag vara med?

Nej, försökte biskop Gorgon Anonymous tyst, och hennes mask glödde svagt i mörkret, men det var som förgjort: mannen, som nu presenterat sig, han hette (givetvis) Perseus, ville inte lyssna. Vilt och glatt babblande gick han som en av dem i deras procession in i klubbmörkret, allt närmare kultens kärna, förbi bås efter bås med ritualiserade sexualakter och ickebiologiska offerceremonier (bara själsligt material hackades sönder och slängdes på elden som rökig mat åt gudarna inom dessa tempelväggar, kroppar och ting gick fria, denna plats hade nämligen egna lagar att följa).

När de nått klubbväktarens altare i labyrintens mitt stod biskop Gorgon Anonymous inte ut längre. Hon ryckte av sig masken och skrek/spydde med åtta ansiktshål sitt hat över den vidrige Perseus på det allra första av biskopsspråken, och den stilige unge mannen förvreds på ett monstruöst vis utsatt för dessa så kallade anletsdrag och för de tiotusenåriga vätskeorden; han snoddes till bristning och knäcktes, vreds sönder; kroppen slängde sitt blod i alla riktningar, tappade taget om muskler, inälvor, benknotor; den for isär i allt mindre beståndsdelar och försvann och så satte biskopen på sig masken igen och stillhet rådde; en knapp minut hade denna död fått spendera av tidsförrådet. 

Men biskoparna var avslöjade. De hade röjt sig. Därför var det mer än bråttom att aktivera de praktiska små medhavda eldkastarna.

Gillets närvaro var nu uppenbar för populasen i centrumsalen (skräckslagna och hatiska ögon, överallt), men kunskapskontamineringen kunde och skulle raskt begränsas med eld och död, framgångsrikt, de dödliga hade ingen chans.

Biskop Zeus Heliopolitanus satte ner sin eldfängda kägla, de andra satte ner sina tätt intill och tillsammans uttalade dessa amorfa, vettlösa urtidssjälar en handfull aktiveringsformler och ett avslutande, ondsint styrord. Gillets marodörer försvann därefter i vinande surr, burna av eldkastarnas externa forslingsstrålar. Vita magnesiumflammor spred sig blixtsnabbt, hettan förintade alla vittnen, den uråldriga väktarmanifestationen i granit och guld, hela centrumsalen, alla bås och ytterväggarna, allt gick om intet i en vrålande vitnad het som solen, och klubbkultens samtida väktare Daniel Blair for omkull därutanför, chockad och bränd, utan att förstå, men också utan att ha blivit särskilt skadad.

Den här gången har jag tröttnat på er, sa biskop Athena vänligt genom sitt stilla mångleende inuti ansiktets härviga trassel. Hennes underlydande förvånades storligen över denna kritiska utsaga och började orutinerat protestera och ifrågasätta den mångförslagnas omdöme. Så insåg de vad de riskerade och hyssjade varandra.

Athena är alltså den sista av biskoparna att presenteras i denna historia, och hon markerar textens vändpunkt, stället där inget längre kan förvåna. Allt därefter är blott till för att fylla konsumentens förväntanspåse med fart och fläkt.

Detta händer, kortfattat: Hon löser tjafset genom att äta upp de andra. Sedan tar hon sig in i Daniel Blairs vardag genom att låtsas vara en skrovligt sjungande industrimusiklegend. Hon ämnar så småningom, när berättelsen når sitt slut, framföda de andra biskoparna genom sitt hjälmliknande huvud till nya, bättre liv på säker ort, efter att Akropolismuseet lättat ur sin grav och flugit ut i universum. För att detta lyckliga slut skall kunna verkliggöras måste den depressiva och självhatande fienden Rymdhäxan besegras eller övertalas eller på annat sätt rubbas. Rymdhäxan är ensamheten, den omusikaliska, hon som driver runt i rymden utan subkulturell tillhörighet, och denna urkraft vill ha vad än Väktaren vaktar. Väktaren, tycker både Rymdhäxan och Athena, skall förvandlas till Tjuven, den enda fungerande sociala position som står oss till buds. Det sista som händer är att Daniel Blair föder sin äkta man Tomas Hemstad genom huvudet.





(Påbörjad i Aten 2015-02-10, avslutad i Malmö 2015-12-08.)

+ + +

Illustration : Leif Holmstrand.





Tuesday, 26 April 2016

leif holmstrand : dikt utan titel







leif holmstrand

dikt utan titel

skall inte ha det lätt
där nötköttet utsätts
som en pärla av fett utblommad
men skall aldrig värderas nog
lägga slut intill inte slut
och ännu ett
med besvär med låga doser
med för torra trådar
och inte ögonvrår
inte skall ett hårigt litet vilsegånget barnlikt något med jordig fettrand jordig fettrand och återfunnet inte läggas som en pärla kanske undan kanske eller ner skall det kanske läggas eller inte som ännu en vän till handlingarna bäddad och inte groddad skall skall gå vidare skall ta det steget




+ + +



Meddelande 1


skall inte ha det lätt
där nötköttet utsätts
som en pärla av fett utblommad
men skall aldrig värderas nog
lägga slut intill inte slut
och ännu ett
med besvär med låga doser
med för torra trådar
och inte ögonvrår
inte skall ett hårigt litet vilsegånget
barnlikt något med jordig fettrand
jordig fettrand och
återfunnet inte läggas som en pärla
kanske undan
kanske
eller ner skall det kanske
läggas eller inte som ännu en vän
till handlingarna bäddad
och inte groddad
skall
skall gå vidare
skall ta det steget



Meddelande 2


som barn betraktad
genom dem
varför där i regn och bortväntå
väder vill inget ont dessvärre
som inga armar har
att framtolka
dem
som hostning tillämpad
som hörselgolv för gruppen
en annan gest
över hälsningsfras och sjukdom
så varför barn när resten av oss
aldrig vaggats eller framfötts
det är obegripligt
jag menar obegripligt viskar
de kylda i mottagarledet
kring objekt nummer ett
genom objekt
har inga armar kvar
regn har inga fuktiga gränser kvar
eller hur
att fånga och hålla sig
som de håller sig



Meddelande 3
 
inte troligt eller nytt
inte som gamla aldrig gjort
med klorna för sin
bakgrund och annan historia
inte som väldigt tjocka
horder
väldigt gammal ogjord
skentanke viskad
ställer sig mot och alltid
mot unga kroppar magert
hållna och magert beställda
och inte iordningställda
inte i mängd
för en mängd berättat kött
av magra svältande gamla
jublande på
flaket





Meddelande 4
 
inte illa
låter som hon skall
som sann eller
avsiktlig
en avundsgrön med toner
att bygga
skrika gäll melodi
bli grön och ändå andas
ett öra som öppet
hörde
inte längre
men som passade sig
skönt att slippa bygga nu
slippa lyda tror de levande
grymma
onda ungarna
med ynkhund och dess huvud
bara ynkhund
församling så skadeglatt färdig eller
lika gäll trots ett gällare rykte
med snälla händer liknar
liknar inte
signalen inuti målet
varningen inuti byltet
som en lystrande nu undervisad
mindre ynkhund i byggmaterial
och pipande smutsiga filtar
som plötsligt äter
som synmässigt fri från den som
behöver saker och som rymt
som tvingats
svultits
och som grönskimrande kött
köttliknande som
ett aphuvud ner i sanden
som fisköga
kattöga där
och som där i slafsig cement
som kanske mänskligt vuxna ögat sagt
en församling som mänskligt ljudligt
sagt och önskat
som låt oss enas om det
måste
skjuta allt i sank
som
vuxna goda samspel döda
som
de färdigbyggda högrest gröna
grönaste fingrar drivande
åsneöron
klippta
plus groende svans och inget öga
de vill
de kan i nattmörker
krympa gräns kring väntsal
visslande åtsnöra väntsal
bort med väntsal
gallskrika väntsal
fulaste jättebygge
saltgruva
väntsal

+ + +

collage : bo i. cavefors

Friday, 25 December 2015

Guido Zeccola : Intervju med Bo om kärleken och Gud...

Jag ställde några frågor till Bo Cavefors. Meningen var att intervjua honom om någonting som har varit viktigt i hans liv, som kärleken och Gud.

Du är en portalfigur inom svenskt kulturliv, hela ditt liv har du arbetat med och för böckerna, och mycket av det vi vet om de radikala rösterna (konst och politik) i Europa och i världen är tack vare dig. Kan vi säga att din passion för böckerna är av samma styrka som din passion för att skandalisera och älska?

- För det första: jag är ingen ”portalfigur” och har aldrig strävat efter att bli det. För det andra: jag har ingen ”passion” för böcker utan ser dem som redskap, ibland utomordentligt vackra (estetiskt vackra) redskap med förbluffande, uppskakande, vackert innehåll i form av bilder och texter. För det tredje: jag har ingen passion för att skandalisera/provocera – snarare tvärtom: jag är en meditativ person – eventuella ”skandaler” eller vad som kan uppfattas som ”provokationer”, är resultatet av min öppenhet. För det fjärde: du har, faktiskt, rätt: jag älskar att älska.

Eros och det sakrala är, säger många, två olika ansikten av samma mynt. Gud talar till oss genom extasen, den erotiska extasen...

- Det sakrala utan eros vore en själslig stympning av vår gudsrelation, ett sakralt skådespel utan verklighet, liv och nerv.

Det finns olika former av kärlek på samma sätt som det finns olika sätt att få kunskap om Gud. Till exempel: Eros är inte Agape.

- Jo, jovisst finns det olika vägar till Gud, men du har fel om du påstår att eros inte (även) är agape, dvs total kärlek, i tanke, ord och handling, sexuellt, intellektuellt, osv – dvs, total, djup, äkta vänskap.




Foto : Lena Mattsson, 2015


















Det finns nivåer i sökandet efter Gud där ingen kontakt med människorna behövs, kontakten kan till och med vara farlig. Detta är sant i nästan alla religioner. Vad tycker du om den aspekten?

- ”Farlig”? På vad sätt då? Det enda som kan göra sökandet efter Gud ”farligt” är om sökandet ofredas av politiska idéer, konkurrerande religioner, osv. Gud som sådan är, tror jag, mottaglig för alla former av sökanden/närmanden.


Ett fält där erotik och sakralitet kan förenas med varandra är konsten. Jag tänker på de olika formerna av konst. Samtidigt skulle vi inte göra sanningen en tjänst om vi t.ex. sa att Teresa de Avilas skrifter var en form av förtryckt sexualitet… Själv tycker jag att det var en form av erotik som dock inte hade med sexualiteten att göra… Jag tycker att det finns en stor skillnad mellan erotik och sexualitet. Sexualitetens mål är fortplantningen medan erotikens syfte är extasen. Och ibland skriker köttet som själen.


- Ja, jo. Men erotik/sexualitet finns även i det sakrala, oavsett eventuellt konstnärligt plusvärde. Jag kan inte se att Teresa av Avilas uppenbarelser blir mindre trovärdiga av att de delvis är sexuella drömmar, visioner. Tvärtom. Sexualitetens ”mål” är, tycker jag, av självklara skäl ej enbart ”fortplantning” – sexualitet i form av fortplantning, men utan erotik, vore en tragisk och trist historia.


Själen måste nå kroppen eller är det tvärtom?

- Det ena bör inte utesluta det andra om vi som människor skall uppnå vad Gud förmodligen avser med vårt Varande.

Vilka författare och/eller mystiker har varit viktiga för dig med tanke på temat för vårt samtal?

- Omöjligt att svara på (det skiftar, men just nu är det Jean Genet som står mig nära – jag har under våren skrivit ett förord till en nyutgåva av hans Rosenmiraklet), men generellt vill jag hänvisa till Ignatius av Loyola och vad han säger i nr. 367 i Andliga övningar : ”Vi bör inte vanemässigt tala mycket om förutbestämmelsen (predestinacion). Men om talet på något sätt kommer in på detta ämne, bör man tala så att enkelt folk inte råkar i villfarelse, såsom det sker ibland när man säger: ’Om jag skall räddas eller bli fördömd är redan avgjort, och mina goda eller onda handlingar kan inte påverka utgången.’ På grund därav blir de tröga och likgiltiga för de gärningar som leder till deras själars räddning och andliga framsteg.”

Jag tror på värderingar som få tror på idag. Jag tror på det som Pound kallade ”levande tradition” och jag tycker att vi lever i en dekadent värld som skrämmer mig… Kaliyuga. Jag vet, jag tillmäter dekadansen ett negativt värde. Det gör inte du kanske. Ändå tror jag på en sak: Vi kan finna att mycket av det vi har sökt och söker, talar till oss på samma språk…

- Jag ser på ”dekadens” (som iochförsig är ett mångtydigt begrepp…) som kroppslig och själslig stimulantia. Därmed inte sagt att jag tycker du har fel om du anser att vi idag lever i en dekadent värld. Det är precis tvärtom: vi lever i en konform och död värld utan chanser till förnyelse. Det finns alltså bara en slutlig uppståndelse att se fram emot.

Är kärleken starkare än döden?

- Guds kärlek överlever döden – kanske till och med besegrar den.

Intervjuare Guido Zeccola
Intervjun publicerad i TIDNINGEN KULTUREN den 14 juni 2013



 

Wednesday, 9 December 2015

Sunday, 6 December 2015

Lars Gustaf Andersson : Om Lena Mattsson och Bo Cavefors